Idag började jag jobba. Det låter lite mer avancerat än vad det är, för jag ska bara jobba en dag i veckan under resten av våren och försommaren, och den dagen kommer Ivan att vara med sin barnvakt Lena, som han sedan januari redan varit med en eftermiddag i veckan och tycker mycket om. Det är med andra ord inga omvälvande förändringar som står på schemat, mer än för mig som faktiskt inte varit utan Ivan en hel dag så många gånger i mitt liv hittills. Det var hur som helst härligt att tänka på något annat för en stund. Sitta i möten, formulera någon liten text, prata med kollegor, göra det där jag vet precis hur man gör och är ganska bra på. Kände tydligt idag att från och med nu, och från och med den här perioden vi just håller på att ta oss ur, har jag svårt att se hur NÅGONTING NÅGONSIN ska kunna stressa mig på jobbet igen. Alltså, det är så lugnt, även under det högsta av tempon? Det är bara… jobb. Det är inte ett litet liv jag har ansvar för alldeles ensam och som inte kan formulera sig när något är fel. Det är inte ett litet liv som jag älskar så att jag får ont överallt. Det är inte ett litet liv som får magsjuka stup i kvarten heller, hehe, gud vad jag INTE har kommit över förra veckans trauma ännu.
Ivan och Lena hade kul men det märktes när jag kom hem att han tyckte att det var nog. Han gnällde och klättrade på mig och hade mycket kort tålamod med kvällens samtliga göromål. Var märkbart trött, tröttare än en vanlig dag vid femtiden, och själv hade jag planerat dåligt och hade inge middagsmat hemma. Vi gick till McDonalds, det fick bli så, jag åt en himla meny och han tuggade i sig en tiokronorsburgare toppad med en hipp-påse med grönsakssoppa. Eklektisk middag, javisst. Så fick det bli. Därefter gick vi hem, Ivan badade, gnället blev mer tilltagande och klockan halv åtta sov han gott i sin säng. Hostan har avtagit också, hurra, så nu är det tyst och stilla i sovrummet.
På nattskräcksfronten intet nytt. Han hade ett anfall inatt men jag tog inte upp honom ur spjälsängen, det stod mycket tydligt att det handlade om nattskräck när han skrämdes av mina vyssjande ljud bredvid sängen och försökte klättra ur sin egen säng åt det håll min röst och närvaro INTE kom ifrån. Som att han ville fly bort från det läskiga som hände från mitt håll. Det hela gick över på en halvtimme ungefär, jag lyckades få lägga handen på hans rumpa och buffa honom så han halvsov och halvgnällde ett tag innan han återgick ned i sömnen. Jag tycker fortfarande att det är extremt jobbigt med hans nattskräck, men gud vad det underlättar att jag inte har en massa egen ångest som jag hade i förra. Där var det VIDRIGT att vara i normaltillstånd, och OUTHÄRDLIGT när han fick nattskräck. Nu är det mysigt i normaltillstånd, och jobbigt när nattskräcken hälsar på. Klar skillnad. Obs att vi bara sovit här två nätter tillsammans, så det kan naturligtvis vända och bli pissjobbigt igen. Men den överhängande känslan är att det är så himla himla himla mycket bättre. Det känns som jag lever i MITT liv igen. Inte ett halvt trasigt ångest-igt och svårt. Nu är det jag och Ivan, liksom. Här i vår lägenhet med alla sakerna som är våra, bara våra, inte ens gamla soffan är ju kvar. Bygger nytt och börjar om.
För övrigt: bor tydligen i världens bästa förening. Har tre grannar (hushåll, inte tre till antalet) på mitt våningsplan och samtliga har knackat på och hälsat välkommen. En har bjudit oss på fika på söndag, ska baka säger han. En dam över gården pratar jag hund och häst med när vi ses. En granne under oss har hälsat på och hämtat alla mina flyttkartonger. Det finns en Facebookgrupp med byt- och skänk-funktion och annat relaterat till huset. Ja, stämningen är på topp som ni hör.
Imorgon ska jag släppa in flyttstädarna i gamla lägenheten och när de är klara och jag godkänt deras jobb tänker jag gå raka vägen till Svenska Bostäder, lämna tillbaka nycklarna och aldrig mer återvända.
Recent Comments