by Carolina | Feb 17, 2015 | Uncategorized
Jag tror att det är när Ivan är sjuk och framförallt nattetid som jag kanaliserar en del av min ännu obearbetade sorg och oro och ren och skär himla ångest över det som hände i min familj för några månader sedan. Det är då jag har som allra svårast att övertala mig själv om att nej, det är ingen fara med Ivans ______ (enter valfri normal barngrej som till exempel hosta / förkylning / magsjuka eller nattskräck) och han kommer inte ryckas ifrån mig han också. Jag tror att de här stressade oroskänslorna jag får då, om nätterna, när jag inte sover så bra, beror på att jag blivit blåst av livets logik en gång ganska nyligen. Folk dör inte bara sådär hux flux från en dag till en annan, inte generellt, det argumentet funkar inte på mig just nu. Även om det är sant rent allmänt så stämmer det inte enligt min nuvarande logik och jag vill så himla gärna att det ska gå över med tiden.
Det är så jobbigt att inte kunna sova när ens barn har hosta och man på ett rationellt plan vet att det här är ingen fara. Det är som att någon tryckt på den där röda knappen i ens inre och att blinkar DANGER DANGER inuti och nattimmarna är jättemånga och jättelånga och inte förrän nästa morgon kommer lugnet och logiken att återvända igen.
Jag tror att jag kanske måste acceptera att det är såhär det kommer vara för mig en stund nu. Acceptera att jag har dålig motståndskraft mot oro och att det förmodligen inte är något konstigt med det, jag har gått igenom något stort som måste bearbetas och det sker inte över natten. Eller PÅ natten, tydligen.
Ja, det var mina fem cent om detta, det. Så himla trött idag. Puh.
by Carolina | Feb 15, 2015 | Uncategorized
Idag var vi på pannkaksbrunch hos Frida och Frans. Det var egentligen meningen att jag skulle haft brunch själv, för Ivan och hans första födelsedag, men så kom livet emellan och han var krasslig i veckan och jag ORKADE faktiskt inte med tanken på att ställa till med bjudning här hemma, ta emot folk i mitt hem som är alldeles för rörigt för att det ska kännas soft, så jag ställde in allting. Ville gå på visningar i stället. Ta det lugnt med Monkan. Men så bjöd i stället Frida och Frans in till brunch och vi gick dit imorse, jag och Monkan, och det var så fint och gott och mysigt och perfekt. Anna och Lovisa kom också, med barnen. När vi satt oss för att äta pannkakorna fick jag och Ivan en present och jag blev plötsligt rörd för jag TROR (eller ville tro?) att Frida sade något om att jag varit mamma ett helt år och det slog mig plötsligt att det hade jag ju och det var rätt stort det också, så det kom tårar innan jag ens öppnat presenten. Som innehöll en elektrisk febertermomter för örat, så himla himla himla gulligt. En gång i tiden tänkte jag att en inte behöver en febertermometer för örat eftersom rumpan duger fint, men jag har ångrat mig nu. När mitt barn har lite starkare åsikter kring saker och ting, om ni förstår hur jag menar.
Sedan promenerade vi och gick på visningar och det var inget speciellt med det för jag kommer inte köpa (ha råd med + vilja ha) någon av de vi tittade på så vi är kvar på ruta ett och när jag vinkat hejdå till Monkan och vi hälsat på både hos Emelie och Ante en sväng och Frida och Frans (igen!) en sväng åkte vi hem. Jag och min snoriga unge som nu sover gott i sin säng. Det är alltid en viss vemodig känsla när jag haft en kär gäst på besök i några dagar och den åker hem till sitt igen och vi åker hem till vårt igen. En liten stund, innan jag kommer in i det som är vårt liv nu, känner jag mig oerhört icke-redo och liksom omyndig att driva den här skutan framåt för egen kraft. Tills jag inser att jag inte har något val och att det faktiskt bara är att köra på och att jag minsann visst klarar av det och har klarat av det ett ganska bra tag nu.
Så ja. Det är söndag och klockan är kvart över åtta och jag har alltså varit förälder i ett år och två dagar och jag äger nu en febertermometer för örat och jag känner mig lite känslosam på något vis. Oklart om jag är glad eller orolig eller ledsen? Eventuellt lite av varje. Eventuellt lite hormonell.
by Carolina | Feb 13, 2015 | Uncategorized
God morgon! Klockan är nio, det är Ivans första födelsedag, det är också fredagen den 13:e, och jag har redan blinkat bort tårar av frustration och trötthet från mitt ansikte, gömt under en keps långt neddragen, på morgonens första promenad bland isblock (hatar dem!) på trottoarerna i Enskededalen, klockan åtta. High life.
Födelsedagsbarnet då. Jo, han har sovit extremt oroligt mellan klockan två och sex inatt, han har fortfarande feber och nu tycker jag att det verkar slemmigt i svalget och rinner lite i näsan. Han gnäller från sekunden han vaknar, det vill säga klockan sex, till sekunden han efter massor av protester somnar i vagnen igen, det vill säga halv nio på morgonen. Han har det kort sagt inte helt bra, och jag hatar det (och VET att det är vanligt och ofarligt och behövs för att bygga immunförsvar och bla bla bla men det hjälper inte, det är så himla tungt att göra detta ensam).
Han gråter och gnäller och rosslar i halsen och kliar sig i munnen och vill inte äta och när han försöker krypa snubblar han och gråter och ja, ni kanske vet hur det är med sjuka barn som inte har något tålamod och inte trivs med tillvaron alls? Pratade med hans läkare idag och febern är för låg och kortvarig för att kolla streptokocker och han verkar inte ha ont i öronen och det är högst troligen en helt vanlig förkylning. Så vi väntar över helgen och ser vartåt det barkar. Men alltså, ursäkta att jag gnäller nu (igen) men det är. Så. Jobbigt. För. Mig. Det ÄR det. Förra helgen en magsjuka och nu detta. Jag vet inte om det jobbigaste är att jag är så dåligt utrustad för hans gråt och gnäll att jag inte får äta / duscha / borsta tänderna / plocka undan och jag känner hur allt bara rinner över samtidigt, eller att jag är orolig för hans hälsa. Jag tror nästan det förstnämnda. Aldrig känns ensamheten i föräldraskapet så påtaglig som när han blir sjuk. Och jag känner viss bitterhet inför hur mycket sjuk han varit sista månaderna. Men det gör ju ingen gladare.
Nu sover han i alla fall i vagnen på balkongen. Det skäller några hundar på gården och jag känner typ för att springa ned och strypa dem. VÅGA inte väcka mitt sjuka barn som sover. Jag ska göra en kopp kaffe, hälla i mig en snabb skål yoghurt, plocka undan i köket och förbereda inför att han vaknar då jag tänkte försöka mig på en stund framför iPaden vid köksbordet, kanske lite frukost eller bara lite nyponsoppa för den sjuke födelsedagspojken.
Orkar inte ens tänka på att han fyller år idag. Åh vilken deppig första födelsedag. Tänker låtsas att den är nästa helg, då vi har lite släktkalas, om han frågar någon gång i framtiden.
Med gnälliga hälsningar,
Eder självömkande vän i cyberspace
Ps. Får också panik på tanken att detta är hur det kommer bli sen, när jag jobbar igen, jag kommer ju få vabba IHJÄL oss hela tiden eftersom jag är själv? Får arbetsgivaren sparka en för det, nej va. Men känns typ rimligt. Gah. Tur att jag kan skriva hemifrån, och att det är skriva jag för det mesta gör i jobbet.
by Carolina | Feb 11, 2015 | Uncategorized
Nej men alltså detta med att man nu för tiden höjer bud via sms till mäklaren, det är ju fullkomligt livsfarligt. Fann mig själv i Farsta centrum igår, lite slentrianbudandes på miljonsummor, lite på pin kiv eftersom jag tyckte att “Budgivare 3” var störig. Skrev sms samtidigt till Anna och Frida och bara “vid xx lägger jag mig” och samtidigt, tummen lydde inte alls hjärnan. Den körde på flera hundra tusen över denna summa. Till slut fick till och med dumma tummen nog och sade STOPP HALLÅ och så fick budgivare 3 vinna ändå. Så jag har alltså inte köpt en ny lägenhet. Vilket är rätt bra för hade jag gjort det i sluttampen av budgivningen igår hade jag köpt den till överpris (anser jag, inte marknaden) och det hade väl inte gjort någon glad i slutändan.
Nåväl. Här är nu alla friska och jag ska snart påbörja den här onsdagen medelst “lura barn att det är kul på badrumsgolv bakom barriär av tvättkorgar för att mamma behöver duscha”. Wish me luck.
by Carolina | Feb 3, 2015 | Uncategorized
Ivan var hos barnkardiologen idag och för er som inte vet vad kardiolog är så är det alltså en hjärtdoktor (jag visste alltså inte själv förrän för några månader sedan). Med anledning av hans pappas plötsliga och hittills oförklarliga dödsfall så vill man nu kolla upp Ivan, och det är jag så glad för. Och har ångest inför. Men är tacksam. Osv. I alla fall.
Han var en riktig liten trooper där i läkarrummet: med EKG-elektroder över hela lilla kroppen satt han och ville egentligen slita bort dem men tillät min vän Anna att distrahera honom med såpbubblor i stället i väntan på att elektroderna skulle registrera några minuters hjärtverksamhet. Sedan var det dags för ultraljud av hjärtat och då fick Teletubbies duga som distraktion. Mitt älskade lilla hjärta. Mitt älskade lilla hjärtas hjärta. Så liten, så fin, så himla ovetande om allt som händer just nu.
Hur det gick? Bra. Allt ser och låter och verkar må alldeles utmärkt därinne. Vår tes är att han är alldeles frisk, och när hans pappas provsvar blivit klara (det kan ta månader) kommer vi (de) att göra en plan för eventuell regelbunden uppföljning, för att vara på den säkra sidan om inte annat.
Ja, men det var väl också ett sätt att spendera en snökaosig tisdagsförmiddag?
Recent Comments