Jag tror att det är när Ivan är sjuk och framförallt nattetid som jag kanaliserar en del av min ännu obearbetade sorg och oro och ren och skär himla ångest över det som hände i min familj för några månader sedan. Det är då jag har som allra svårast att övertala mig själv om att nej, det är ingen fara med Ivans ______ (enter valfri normal barngrej som till exempel hosta / förkylning / magsjuka eller nattskräck) och han kommer inte ryckas ifrån mig han också. Jag tror att de här stressade oroskänslorna jag får då, om nätterna, när jag inte sover så bra, beror på att jag blivit blåst av livets logik en gång ganska nyligen. Folk dör inte bara sådär hux flux från en dag till en annan, inte generellt, det argumentet funkar inte på mig just nu. Även om det är sant rent allmänt så stämmer det inte enligt min nuvarande logik och jag vill så himla gärna att det ska gå över med tiden.
Det är så jobbigt att inte kunna sova när ens barn har hosta och man på ett rationellt plan vet att det här är ingen fara. Det är som att någon tryckt på den där röda knappen i ens inre och att blinkar DANGER DANGER inuti och nattimmarna är jättemånga och jättelånga och inte förrän nästa morgon kommer lugnet och logiken att återvända igen.
Jag tror att jag kanske måste acceptera att det är såhär det kommer vara för mig en stund nu. Acceptera att jag har dålig motståndskraft mot oro och att det förmodligen inte är något konstigt med det, jag har gått igenom något stort som måste bearbetas och det sker inte över natten. Eller PÅ natten, tydligen.
Ja, det var mina fem cent om detta, det. Så himla trött idag. Puh.
Recent Comments