God morgon! Klockan är nio, det är Ivans första födelsedag, det är också fredagen den 13:e, och jag har redan blinkat bort tårar av frustration och trötthet från mitt ansikte, gömt under en keps långt neddragen, på morgonens första promenad bland isblock (hatar dem!) på trottoarerna i Enskededalen, klockan åtta. High life.
Födelsedagsbarnet då. Jo, han har sovit extremt oroligt mellan klockan två och sex inatt, han har fortfarande feber och nu tycker jag att det verkar slemmigt i svalget och rinner lite i näsan. Han gnäller från sekunden han vaknar, det vill säga klockan sex, till sekunden han efter massor av protester somnar i vagnen igen, det vill säga halv nio på morgonen. Han har det kort sagt inte helt bra, och jag hatar det (och VET att det är vanligt och ofarligt och behövs för att bygga immunförsvar och bla bla bla men det hjälper inte, det är så himla tungt att göra detta ensam).
Han gråter och gnäller och rosslar i halsen och kliar sig i munnen och vill inte äta och när han försöker krypa snubblar han och gråter och ja, ni kanske vet hur det är med sjuka barn som inte har något tålamod och inte trivs med tillvaron alls? Pratade med hans läkare idag och febern är för låg och kortvarig för att kolla streptokocker och han verkar inte ha ont i öronen och det är högst troligen en helt vanlig förkylning. Så vi väntar över helgen och ser vartåt det barkar. Men alltså, ursäkta att jag gnäller nu (igen) men det är. Så. Jobbigt. För. Mig. Det ÄR det. Förra helgen en magsjuka och nu detta. Jag vet inte om det jobbigaste är att jag är så dåligt utrustad för hans gråt och gnäll att jag inte får äta / duscha / borsta tänderna / plocka undan och jag känner hur allt bara rinner över samtidigt, eller att jag är orolig för hans hälsa. Jag tror nästan det förstnämnda. Aldrig känns ensamheten i föräldraskapet så påtaglig som när han blir sjuk. Och jag känner viss bitterhet inför hur mycket sjuk han varit sista månaderna. Men det gör ju ingen gladare.
Nu sover han i alla fall i vagnen på balkongen. Det skäller några hundar på gården och jag känner typ för att springa ned och strypa dem. VÅGA inte väcka mitt sjuka barn som sover. Jag ska göra en kopp kaffe, hälla i mig en snabb skål yoghurt, plocka undan i köket och förbereda inför att han vaknar då jag tänkte försöka mig på en stund framför iPaden vid köksbordet, kanske lite frukost eller bara lite nyponsoppa för den sjuke födelsedagspojken.
Orkar inte ens tänka på att han fyller år idag. Åh vilken deppig första födelsedag. Tänker låtsas att den är nästa helg, då vi har lite släktkalas, om han frågar någon gång i framtiden.
Med gnälliga hälsningar,
Eder självömkande vän i cyberspace
Ps. Får också panik på tanken att detta är hur det kommer bli sen, när jag jobbar igen, jag kommer ju få vabba IHJÄL oss hela tiden eftersom jag är själv? Får arbetsgivaren sparka en för det, nej va. Men känns typ rimligt. Gah. Tur att jag kan skriva hemifrån, och att det är skriva jag för det mesta gör i jobbet.
Recent Comments