Ni vet hur man ibland brukar säga (till barn? till vuxna i psykologstolen? när man läser Astrid Lindgren?) att det inte är modigt att vara modig utan att det är modigt att vara feg. Okej, det kanske inte är så man brukar säga, men något åt det hållet i alla fall. Det är modigt att erkänna att man är rädd för något? Det är modigt att vara rädd men göra det ändå? Äsch, ni fattar vad jag menar. Poängen är att det inte är modigt att vara modig, tror jag. Jag tycker att det ligger något i det och har för egen del använt mig att “budskapet” (lol) sisådär en miljon gånger i min “uppfostran” (lol) av barnen. Brukar också tycka att det känns mycket bättre att erkänna att jag är rädd för något, eller nervös, innan jag gör det. Känns som att alla blir snällare då, om inte annat.
Men vet ni var det absolut inte är status att vara feg? Jo, i stallet. Och på hästryggen. Omg vad det inte är en passande känsla eller egenskap just där. Där sitter det liksom i väggarna att man ska vara modig. Hästar är stora djur, de känner på sig om du är rädd, man måste vara bestämd och trygg och inte låta dem köra över en. Typ.
Paus för information ingen har bett om: jag har börjat rida igen! Det bästa som hänt 2019! Är så glad över detta, kroppen är också glad, men framförallt psyket. SOM jag älskar att vara runt hästar.
I alla fall. Jag är feg när det kommer till hästarna. Skulle vilja säga att det har kommit på gamla dagar, det känns som en acceptabel sak att säga, att man var vild och orädd i sin ungdom men nu på äldre dagar är man mer försiktig om sig själv, men tyvärr icke. Det har bara blivit värre på gamla dagar. Jag har alltid varit rädd för hästar på ett sätt, tex de som är arga och bits eller sparkas i boxen, eller de som bockar eller reser sig när man rider dem. Jag har alltid velat springa därifrån, typ. Ända sedan jag var… sju åtta. Inte hittat något som helst lugn och trygghet. Men det har blivit värre sedan jag blev gammal, eller äldre, eller vad kallar man ens en kvinna i 40-årsåldern?
Idag till exempel. Jag tog en privatlektion på en mycket fin häst som jag tycker om att rida, och så hade han lite “feeling”, antar jag? Blev mer och mer tänd ju längre lektionen pågick och sista kvarten började han bocka och sparka bakut vid varje galoppfattning. Sista gången stod han på stället och jag svär, det kändes som han stegrade sig (men det gjorde han säkert inte). Det var bara hästen, jag och ridläraren i ridhuset. Ridläraren är en äkta hästkvinna (på ca 25 år hehe), och äkta hästkvinnor tycker givetvis att man löser det problemet med att rida sig IGENOM hästens olater. Men inte jag. Jag tyckte det kändes som att hästen stegrade sig jättehögt och det blev värre och värre för varje galoppfattning och vid fjärde hörde jag mig själv nästan viska i bedjande ton: “jag vill inte ramla av nu när jag ska flytta, jag har inte tid att göra illa mig nu”. Och då slapp jag såklart fortsätta med galoppen. Och hästen “vann”. För att jag var feg.
Har tänkt på det där hela dagen sedan. Att jag tydligen tyckte att jag behövde rationalisera med att säga att jag inte hade TID att trilla av och göra illa mig. I själva verket var det ju lite mer såhär: jag blir rädd! Och lösningen på det här problemet är att INTE blir rädd och typ smälla till hästen och ba FRAMÅT, LÄGG AV, SLUTA STÅ PÅ STÄLLET OCH STUDSA. Men det vågade inte jag. För jag känner mig inte duktig nog för det? Och jag är: feg. Himla ovälkommen egenskap i hästvärlden, att vara feg. Framförallt om man, som jag, också är en hästperson som liksom gillar hästar med lite… temperament. Hmm. Måste fundera på detta. Varför jag skäms i efterhand för att jag avbröt när det blev sådär. Hade jag fortsatt hade det kanske löst sig? Eller så hade jag verkligen flugit av från två meters höjd och brutit axeln för att jag rider för sällan för att ha balans och den där naturliga känslan?
För övrigt är det samtidigt den lite råare stämningen kvinnorna emellan (jo det är typ bara kvinnor) som jag älskar med stallet. Förutom hästarna (när de är snälla) och ridningen (när det går bra) då. Det är inte direkt någon som tycker att det är jobbigt med skit under naglarna och i stallet finns också en uppfriskande mängd KARAKTÄRER av olika slag och åldrar. Jag tror det är bra att vara i sådana sammanhang. Alltså inte bara med personer du har valt själv som dina bästa vänner.
Åh vad roligt att upptäcka att det skrivs härinne igen!
Kan också relatera. Jag hör till typen extremt tuff hästtjej med egen häst o hela baletten fram till 25 års ålder. Sen red jag inte alls till jag var 33 (och gravid visade det sig) och plötsligt var hästarna så stora, buffliga och oberäkneliga. Tog en stund att inse att hästarna var vad som alltid varit (Dvs på massa olika vis) och att den som hade förändrats var jag. Det är en märklig känsla att upptäcka att nervsystemet, musklerna och liksom..sinnet, inte är så där magiskt uppkopplade att man vet vad som ska hända innan det händer länge. Höll på att landa i sargen efter en lite för hård satsning i en, för hög, kombination när jag var i v19 och där fick hästarna hamna på hyllan igen men suget försvinner nog aldrig va?
Aaaah fattar verkligen. Jag var Medryttare till ett så gulligt sto som ibland brukade resa sig när man red ut. Började rida med säkerhetsväst direkt när jag blev gravid och typ i vecka 12 slutade jag rida ut och vecka 22 slutade jag rida helt. Saknar det också för mkt när jag inte gör det men vill och behöver nog ha det under sviiiiintrygga former såhär som 40-åring morsa.
Jag har hunnit få ännu ett barn sen sist och nu är jag 38. Samma hästlängtan men med helt annan respekt. Svårt det där, jag blir uttråkad om det händer för lite, vill hoppa tex, men är också fegare och mer säkerhetsmedveten. Rimligt iofs. Men jag vet sen din gamla blogg att du red på Enskede och jag bor nära där. Sneglar dit ibland. Är det bra? Lagom balans mellan roliga lektioner och mer lugna?
Jag har ju många år i sadeln men är liksom mer ponnyhoppningsryttare än kandarryttare men också totalt ur form och har inte ridit regelbundet på evigheters evigheter. Saknar pysslet med! Mockningen och snacket kring höpåsarna.
Jag tycker att Enskede är sååå himla bra. Testa! Gå in en dag och boka en privatlektion, vet jag? Det som är bra med Enskede, enligt mig, är att det på många sätt känns som ett privatstall. Det är familjär stämning, de är extremt noga med sina hästar och hästarna ÄR så fina. Alltså, det är inte trötta stackars ridskolehästar som gått i tjugo år på skolan, utan ganska unga, fräscha (och det är väl här det ibland kommer in att jag blir rädd, för en del är ju rätt stora personligheter med rätt mkt egna viljor), fina i formen, positiva. Jag älskar Enskedes hästhållning. Och lärarna är så duktiga. Och det är ROLIGA lektioner. Jag är prick samma som du. Gammal ponnyhopptjej som egentligen vill hoppa men det är så otroligt dyrt så det har jag lagt på hyllan tills jag blir miljonär (kommer aldrig ske), men även dressyren är jättekul där. Händelserik och tuff. Testa!