Inte linjär

Idag var en dålig dag. Det stämmer inte riktigt, det där jag ägnat mig åt, att räkna minuter och timmar bort bort bort från då, i måndags morse. Nu är vi framme på fyra dygn och nästan åtta timmar och det känns värre än nästan någonsin idag. Jag har inget annat än gråt och tomhet i mig. Det väller och väller och väller. Jag behöver pauser från ivan för att smyga iväg och stirra rakt ut, eller gråta rakt ut.

I morse försökte jag prata med honom i duschen. Försökte be om ursäkt för saker jag inte tycker jag gjort rätt i vår relation på sistone. Försökte viska rakt ut att jag saknar honom så jag går sönder och att jag hoppas han vet att han var den godaste och finaste människan jag någonsin mött. Att jag älskade honom. Att jag sagt det för lite. Jag vet inte vad jag tror om döden och det efter den. Det gör det hela svårt. Det känns konstigt att stå i sin dusch och gråta och viska att jag saknar någon som inte är där.

Det är så mycket jag vill dela med honom. Det är så mycket vi aldrig kommer få dela.

Ivan får hans namn som mellannamn. Jag är glad att han är en kopia av sin far.