Skrev detta på min FB-vägg häromdagen och har tänkt på det rätt mycket sedan dess.

“Det finns två typer av föräldrar (ok hemmasnickrad teori men): de som tycker det är softast att vara inomhus på lediga dagar och överser med barnens klätter på väggar och riv av lgh osv; och de som hellre går ut och går, vartsomhelst, för att barn på rull skänker mest ro. Ofta är typ 1 ihop med typ 2.”

Fick en del kommentarer i stil med att typ 2 (den som alltid vill gå ut, göra utflykter osv) stör ihjäl sig på när typ 1:s anhängare påpekar att det är VIKTIGT för barn att ha tråkigt, samt att många tidigare typ 1:or blivit mer av typ 2:or sedan de fick barn. Och så var det en förälder som var ensam 2:a i en familj fylld av 1:or, också frustrerande. 1:orna tänker gärna “åh kan vi inte bara ta det lugnt och stanna inne” medan 2:orna ba “eh ursäkta sa du ta det lugnt? det går inte inne? vi har BARN?”.

Själv är jag solklar 2:a och det har väl i princip inte en enda gång sedan Ivan kommit (och typ inte innan heller, hängde ju i stallet på ledig tid då) varit inomhus mer än en timme här och där. Känns det som. Jag får fullständig panik av barn som river fram, härjar, stökar ned, har sönder, är rastlösa, gnäller, vänder upp och ned, springer runt inom alldeles för tighta väggar, och hundratals gånger har jag bara gått ut för att liksom… få andas lite. Även om det känts pissjobbigt att gå ut för kroppen värkt efter vila har den där inomhusvistelsen mest gett stressutslag. Under min föräldraledighet var jag så himla TRÖTT hela tiden, trött på att gå och trött på att aldrig riktigt kunna landa, och fick många råd att bara försöka “slappna av” och “lära Ivan ha lite tråkigt” och så vidare. Men grejen var ju: JAG fick ingen himla ro av att sitta inne. Hur trött jag än var gick jag ut. Varje dag. Promenader, parker, muséer osv. Sedan kom förskolan och då blev det lättare. De gjorde ett ovärderligt jobb i att stimulera och trötta ut (heh) och det har de senaste åren blivit lättare att åtminstone på vardagar gå hem och köra sin rutin med middag och lek och sedan (evighetslånga) läggningar.

De senaste dygnen – aka JULLOV – har jag dock påmints, på det jobbiga sättet, av hur extremt superdålig jag är på att chilla inomhus. Och Ivan med för den delen. Det hänger säkert ihop på något vis. Efter närmare en veckas jullov och lite VAB innan dess är liksom ALLT jobbigt hemma. Allt är stökigt. Allt är överallt. Tvätten tar aldrig slut, grovsoporna tornar upp sig på balkongen, diskmaskinen hinner knappt plockas ur förrän den ska fyllas igen. Alla (nya) leksaker är tydligen (redan) tråkiga och en ständig ljudmatta av “mamma LEK med mig” eller “mamma vilken gubbe vill DU vara i leken” pågår varje vaken sekund. Säger jag nej: ljudmatta av gnäll och gärna lite inslag av gråt. Precis som vid varje tillfälle en pryl tillfälligt tappats bort eller gått sönder. Säger jag att lego SKA gå sönder, det är meningen, man får bygga upp det igen: ny gråt. Mamma är DUM. Han fräser och grinar och gnäller på mig. Jag fräser och har dåligt samvete och försöker kompensera om vartannat. De sista 24 timmarna har jag lagt mig förbannad eftersom läggningarna tagit närmare två timmar och slutat i osams och tårar. Jag har svurit åt avsaknad av egentid, åt tvätt och städ och disk och OTACK ÄR VÄRLDENS LÖN har jag eventuellt väst också. Så härlig jullovsperson här.

Så häromdagen gjorde jag det jag tydligen alltid gör nu för tiden så fort vi är lediga mer än över en helg. Jag hyrde en bil. Och började googla som en besatt på barnvänliga hotell (gärna med pool inomhus) som hade rum lediga i dessa jullovstider (gick åt skogen tyvärr). Och bokade en barnvisning på Sala Silvergruva imorgon. Och körde okynnesturer till lite alla möjliga ställen. 2017 är det nya “ut och rulla med vagnen” tydligen “ut och rulla med bilen”. Där blir det lite paus från härjet. Där kan ingen stöka till pga alla är fastspända och på väg någonstans.

Nu återstår bara… låt mig räkna. Tio dagar av jullovet? Eller blir det elva eftersom förskolan har planeringsdag den 8 januari? Något ditåt. Önska mig lycka till.