Jag ligger här i soffan iklädd den Onepiece jag köpte i gravidpsykos för ganska exakt ett år sedan. Dagen idag var… Vacker. Brutal. Smärtsam. Jag tror inte jag kan formulera mig kring den ännu. Det var liksom för mycket att ta in, för många smällar i maggropen, för många paradoxer att hantera. Så mycket kärlek och så avsaknaden av min person, min största kärlek, mitt i det. Så mycket brutalitet i att samlas runt en urna med hans stoft i. Det är så svindlade att tänka på! Han finns inte mer och hans kropp, världens vackraste himla människa, är bränd och askad och ligger däri. Så ensamt att sitta där längst fram, alldeles ensam i inre och yttre bemärkelse, samtidigt som sammanhanget var fyllt av gemenskap och värme. Äsch, jag ska inte ens försöka. Jag är så trött nu. Urholkad och ledsen och mindre lättad än jag trodde igår att jag skulle vara vid den här tidpunkten idag. Lättnaden fanns där en stund på lunchen efter ceremonin men nu ekar det liksom tomt igen och jag känner mig liten och omyndig, oförberedd på en framtid som jag ska styra över alldeles själv. Men det behöver jag inte tänka på riktigt ännu.
Nu är klockan strax efter åtta och Idolfinalen pågår. Bryr mig inte ett dyft. Blir provocerad av allt som är trivialt idag. Lika bra, måste ändå gå och lägga Ivan nu. Vi hörs en annan dag tror jag bestämt. Tack för alla fina kommentarer, igen.
Recent Comments