Sex månader igår, ett halv år har passerat, är det inte sjukt så säg. Det var ju så nyss. Det var ju så länge sen. Det var allt utom ett fånigt halvår sedan.

Men ett halvår har det gått och två årstider har passerat och i blåsut, där han bodde när han gick och lade sig för sista gången, håller vi på att packa ihop oss. Mentalt och fysiskt. Vi – jag och vår son – måste inleda nästa kapitel och jag får äntligen, äntligen lämna den lägenhet som gett mig ångest att vara i under, ja precis, sex månader nu.
Många saker skvallrar om att tid har gått. Ivan var en bebis när det hände och är en liten person nu, en som pratar och sjunger och springer och kan själv. Två av hans (min sambos, inte Ivans) bästa vänner har nyss, eller ska alldeles snart, bli föräldrar och ingen av dem hade hunnit berätta nyheten för honom när han gick bort. Min bästa vän är gravid och det var hon inte då. Breven med hans namn och ordet dödsbo efter kommer nästan aldrig längre.
Jag har tappat kontakten med personer jag trodde jag var bästis med, och blivit bästis med personer jag trodde jag var bekanting och kompis med. Jag har klarat av att överleva tre magsjukor hos Ivan (TRE!) på egen hand. (Jag skulle inte överlevt alls på egen hand, utan nätverket, eller jo det kanske jag hade men inte med vettet i behåll)
Min styvmamma som tidigare lade alla sina lediga helger och dagar hos oss har kunnat återgå till sitt liv mer och mer, vi ses någon gång i månaden nu. Min mamma väntar på provsvar för en smärta i höfterna som har tilltagit drastiskt. Jag oroar mig lite.
Det har hänt massor och vi är på god väg att kliva rakt in i den framtid som jag nu får regissera åt mig och Ivan. Det kommer att gå bra. Men ofta saknar jag honom, Ivans pappa, inte bara den gamla vanliga “jag saknar min person-längtan” utan specifik, i specifika situationer. Saker jag vill diskutera. Skvallra om. Ett skämt. Ett sms. Härom kvällen när jag sov hos Frida och det kom ett sms efter klockan tio på kvällen tänkte jag helt reflexmässigt att det var från honom. Något litet han ville säga eller ett god natt. Sådana sms kommer – av förklarliga orsaker – inte längre. Men vissa reflexer är djupt rotade i hjärnan.
Jag längtar tills det första året har passerat för oss. Jag längtar – förlåt om det är taskigt – till att min tillvaro ska kännas som komplett i min lilla familj och inte som att jag hela tiden försöker täcka igen ett gapande tomt och djupt hål med mina bara händer. Jag vill att det här nya ska bli en norm, ett tillstånd jag trivs i. Det blir lite mer så för varje månad som passerar men det är fortfarande ett kämpande. Jag tänker mig att när vi klarat ett år så blir bästa varv liksom lättare.
Halvvägs nu då.