Jo och i avdelningen “brev du inte trodde du skulle få” kan jag idag addera brevet som berättar att nu har askan strötts över minneslunden på Skogskyrkogården. Snyft.
Jag tror att jag just nu står och trampar i lite av ett ingenting-läge, eller kanske är mittemellan-läge är ett bättre ord. Jag är mittemellan faser i sorgen, tror jag. Mitt emellan att vara chockad och undantagstillståndsledsen och förvirrad, och att börja anpassa mig till mitt nya liv. Det är som att jag inte riktigt bestämt mig för om jag tänker acceptera att det blivit som det har blivit ännu, och därför står alldeles stilla. Rådvill och dröjande, i väntan på att det hela ska klarna för mig.
Besökarna kommer inte längre i en strid ström och jag vet inte vad jag tycker om det. Å ena sidan skönt – det är inte alltid det är härligt att umgås med människor oavsett hur underbara de är eller hur mycket jag älskar dem. Ibland vill jag bara vara ensam. Å andra sidan är ensamheten skrämmande, läskig, ekande och tom och vissa kvällar smyger minuterna efter klockan åtta då Ivan lägger sig verkligen fram i snigelfart. Det är som att jag inte ännu är redo att kalla mitt och Ivans liv för… ja men komplett? Det saknas fortfarande någon. Det är fortfarande halvt här hemma.
Jag kan inte ägna mig åt saker jag förr brukade ägna vardagskvällarna åt, serier eller att läsa eller chatta eller kolla tv eller surfa eller ja ni vet, sånt där en gör. Jag kan inte koncentrera mig eller uppbåda tillräckligt intresse för att fastna i vare sig en serie eller bok eller film. Allt som är trivialt är provocerande. Men försöker jag mig på berättelser som jag kan relatera till får jag sådan ångest och blir så ledsen att det inte heller fungerar. Igår var jag dum nog att börja lyssna på boken När livet stannar, en berättelse om en kvinna som förlorar sin make och två av sina barn i tsunamin. En berättelse om ren och skär helvetessorg, med andra ord. Jag fick hjärtklappning i mörkret bredvid Ivan, det gick inte att lyssna vidare efter ett tag. Och så låg jag där – vaken och timmarna gick. Mittemellan det som var förr och det som kommer komma sedan.
Jag förstår rent rationellt att nyckeln kommer att vara att jag, så att säga, “väljer livet” och aktivt väljer att bygga något fint och bra och mysigt för mig och Ivan. Accepterar att nu är det såhär och slutar tänka på det som något halvt och tyst och tomt. Det är bara det att jag inte är där ännu. Så fort Ivan somnat vandrar mina tankar alldeles för långt från den stig jag har bestämt att de ska hålla sig på och jag ältar och sörjer och känner mig pytteliten och liksom osäker på hur jag ska ro den här tvåmannaskutan vidare framåt. Jag vet att jag är stark och jag vet att det på något sätt kommer att gå, men jag oroar mig. Vet inte konkret för vad jag oroar mig? Att inte orka? Att inte komma ur sorgen? Att resten av livet ska kännas grått och svårt? Att ansvarsbördan i föräldrabiten ska vara mig övermäktig? Kanske lite av varje. Förmodligen. Inte vet väl jag hur det är tänkt att en ska sörja och när det är dags att borsta av knäna och börja äga livet igen, så att säga.
Så jag mailade i alla fall Sorgmottagningen, som någon tipsade här om på bloggen, och sedan ringde jag dem. Och sedan ringde de mig. Och nu har jag fått det stora privilegiet att få möjlighet att gå i terapi, sorgebearbetning, hos dem. Börjar i januari. Är tacksam och glad, för jag vill ha stöd i att hitta framåt i min egen sorg och kanske ännu mer, läkning. Jag är så ivrig att få börja läka men när kvällarna blir tysta och Ivan har lagt sig och ingen familj eller vän är på besök och jag ligger vaken i mörkret och väntar på hans nattskräck är det så tydligt att jag inte är där än.
Det har gått sju och en halv vecka nu. Ivan har fördubblat sitt antal tänder sedan det hände. Jag har överlevt hans första magsjuka. Han har trillat ur sängen för första gången. Han har stått några sekunder utan att hålla i sig i något. Han har börjat göra nya ljud. Jag gråter inte varje dag, inte ens varannan, men det jävla mörkret ligger kvar över mig och känslan av att vara halv består, blir nästan starkare nu när vardagen är här. Tittar över gatan på huset mittemot och alla, jo men faktiskt alla, är två med sina ungar. Jag vill inte vara en med min. Jag måste det och jag måste hitta ett sätt att acceptera att det kommer att vara så, men det känns ganska fjärran just nu.
Recent Comments