Jag fattar att alla föräldrar är olika och jag fattar att alla barn är (SJUKT JÄVLA) olika men jag fattar fattar fattar (!) inte hur en (eller två) kan orka att skaffa fler än ett barn. Nu kommer ni säga att det är inte dubbelt så jobbigt och de hjälper och roar varandra och ensambarn är liksom inte så kul för ungen faktiskt och du kanske inte fattar för du är ju ensamförälder och så vidare och så vidare och så vidare. Men jag vidhåller. Förstår inte hur man orkar. Idag efter lämningen stod jag en stund med en av Ivans förskolepolares mamma på gatan och vi pratade lite om de olika demoner som tycks ha studsat in i våra jämngamla kids hjärnor på sistone (deras hade tex fått ett affektanfall som gjorde att hen slutade andas och blev blå – alltså fatta skräcken) och hon verkar så klok och rolig och rar, men om mindre än en månad kommer deras andra barn. Deras första fyller alltså två ungefär samtidigt. Hallå det är ju vansinnigt! Hur VÅGAR de ens? Ettan som härjar i stil med Ivan om kvällarna och fortfarande vill bli buren och sitta i knät och sova mellan föräldrarna. Jag kunde typ inte sluta tänka på det under hela vårt samtal, att fy vad jag inte är där och gud vad jag skulle ha panik om jag snart skulle föda en liten bebis, ni vet en sån där med kolik och amma-hela-natten och inga nackmuskler och ja EN BEBIS. Mitt i detta vardagshärj! Så sjukt. Att folk orkar vill och vågar. Ville typ skrika MEN VI ÄR JU INTE REDO, det här är förhastat! Som att det vore min issue liksom.

Men ja. Nu är det ju inte jag som snart är där och tur är väl det för denna mamma klarar knappt av livet med en ynka unge. Nätt och jämnt.

I alla fall så insåg jag när vi stod där och pratade att hans sov-ångest sista dagarna påmint en del om hans lämnings-sorg i början av inskolningen. Vet inte varför jag tänker på den som sådan. Separation och liksom en ledsenhet jag inte kunnat råda bot på, som ju gått över till nästa gång vi ses (på morgonen) och som inte är farlig, bara obehaglig. Jag har tänkt att vi får rida ut den här ångesten för skiljas om natten ska vi ju. Undrar när vi ska börja sova isär förresten? Kanske vore ett projekt att bita tag i nån gång snart? Men äsch. Ingen brådska. Hatar inte att ha honom nära när han väl sover, om en säger.