I lördags hade vi inflyttningsfest. Fast det känns nästan fel att kalla det för fest, för det var lite mer av ett… mjukt sorts kalas? Med en öppen inbjudan till våra närmaste vänner att titta förbi när de ville under lördagens eftermiddag/kväll. Stanna länge, stanna kort, ta med barn, skaffa barnvakt, gör som det känns bäst, bara ni kommer och myser in vårt nya hem med oss. Typ så.
(passus: det fanns en tid när jag använde ordet “mys” och “mysa” ironiskt, men den tiden är inte nu, nu bara kör jag och använder det titt som tätt i alla möjliga sammanhang men kanske främst med barnen. Typ: vad ska vi göra ikväll, frågar en av dem. Mysa och chilla, svarar jag. Alla fattar. Alla gillar tanken på mys och chill.)
Lördagen, i alla fall, blev väldigt fin. Det trillade in en himla massa familjer mellan kanske tre och åtta. Några barn spelade tv-spel i något rum, andra låste in sig på ena toaletten och lekte med en sminkdocka, några andra smög runt på innergården och lekte kull, en bebis struttade runt i vardagsrummet och åt chips och dansade vid högtalaren och klappade på en hund, olika personer från helt olika sammanhang (förskoleföräldrar jag lärt känna via Ivan, några av mina och Toms syskon, mitt gamla tjejgäng, hans gamla gymnasiegäng, våra favvogrannar från förra adressen, osv) minglade runt som om de aldrig gjort annat.
Vid åtta droppade ganska många av och då hade man kunnat tänka sig att hela festen skulle klinga av, men icke. För då kom de där som inte hade barn. Och en av dem hade med en fiol och körde en liten folkmusikkonsert framför den öppna spisen. Det var en smått surrealistisk upplevelse. Kändes lite som en dag på en Hälsingegård med ett gäng spelemän med knätofsar, men så var det hemma hos oss. Aaaaah, folkmusik ändå? Kanske ska bli min nya favoritgenre?
Barnen, alltså våra, för de var de enda som var kvar, höll modet uppe till halv tolv kanske. Sedan slocknade den ena i soffan (ledtråd: det var ej Ivan) och den andra i sovrummet och jag somnade lite vid läggningen men så ryckte jag upp mig och smög upp och satte mig med de som satt och babblade i vårt vardagsrum. Och så hände det här: jag satt uppe till kvart i fyra. Hör ni det? Kvart i fyra? Och lyssnade på musik och åt lite mat och pratade och drack något glas rödvin och serverade lite kaffe och körde nån diskmaskin och hoppsan, sedan var det nästan morgon. När jag gick och lade mig kändes det som att de som var kvar utanför sovrummet inte hade några som helst planer på att gå. Det visade sig stämma också, för framåt sextiden kom Tom och lade sig och då hade han i och för sig städat undan allt efter kalaset, men ändå. Vilken oväntad helnatt det blev.
På söndagen var alla trötta men nöjda, förutom barnen som var omväxlande nöjda och inte alls nöjda pga trötta. Jag vill så gärna att en ny och lite mer social fas ska få börja i livet nu, när vi har ett hem där vi har plats att bjuda hit vänner och hela livet börjar stabiliseras på något sätt. Och så kändes det i söndags. Jag och ungarna lånade en bil och åkte på ett glöggmys (ja, mys!) i Gröndal. Sedan var helgen slut och inflyttningsfesten var över och nu är det bara två veckor kvar till julafton. Aaaaaah. Längtar lite efter den också. Trots att jag inte har köpt en enda julklapp ännu och att barnen kommer bli väldigt besvikna om de inte får några i år.
Våra barn har fått ett eget rum för första gången i sitt liv. Det är (inte bokstavligen tyvärr) stort, eller det borde vara stort i alla fall, för hittills har vi liksom bott och sovit i princip på varandra och att ha en egen hörna för sin egen lek har de hittills kunnat glömma. Jag tror att det är därför, vanans makt osv, som gör att de inte riktigt fattar att de har ett eget rum i nya lägenheten. Absolut att de har alla sina leksaker där, men de… är liksom inte där? De drar ut det som de vill leka med och invaderar vardagsrummet i stället. Precis som de alltid har gjort. Det kanske alla barn gör, förresten, de vill vara där de vuxna är osv. Men ändå. Jag tycker ändå att det vore mysigt om de började känna att de ägde sin egen vrå, så att säga.
Så. Min tillfälliga lösning är att ge dem en egen TV (dvs vår gamla) och ställa in vårt gamla Playstation där. Det har funkat ganska bra hittills. De springer in och sätter sig och spelar för glatta livet och blir kvar i säkert en kvart, halvtimme, ibland, utan att komma ut. Jag antar att det är en början. Problemet med det är att jag inte riktigt gillar att de spelar så mycket TV-spel, haha. Alltså jag känner mig som hundra år när jag skriver det här men jag tycker spelen är så hetsiga och verkar göra dem så uppe i varv? Inte exakt perfekt för timmen innan läggning, om en säger.
Däremot skulle jag – på sikt – vilja ge dem ett modernare TV-spel. Ett sådant som tvingar (okej “tvinga kanske är lite starkt i sammanhanget, tänk mer “uppmuntrar”) dem att röra lite på sig. Åka nån skida, spela lite tennis, Just Dance och sånt där ni vet. Vi bor ju ovanpå Willys så jag tror inte att vi exakt behöver oroa oss för att deras små fötter kommer dunsa och störa grannarna heller. Det vill jag alltså göra någon gång. Ge dem ett tv-spel som uppmuntrar till rörelse. Men eftersom jag är så ofantligt ointresserad av sådant här själv vet jag inte vad det är jag borde köpa. Jag frågade på Facebook och Facebook sade i princip Nintendo Switch. Vilket visade sig vara jättedyrt. Dyrare än hela deras julklappsbudget tillsammans. Nu till min fråga: har ni också Nintendo Switch? Är det överkurs för två barn på fem och sju år? Är det ett begagnat Wii jag borde leta efter?
Nu har vi bott i nya lägenheten i exakt en vecka och under den har vi jobbat dagar och nätter med att packa upp. Tror vi landade på 150 kartonger ungefär. Och otroligt mycket möbler eftersom det var två bohag – ett magasinerat och ett från min lägenhet – att klämma in. Tyckte själv att jag varit så duktig och skänkt bort en hel del innan flyttlasset gick, men nja. Det hade kanske kunnat skänkas mer. Och nya lägenheten, som har en enorm klädkammare jag var säker på skulle rymma allt, hade kanske inte så mycket förvaring som jag trodde? Alternativt att den absolut hade det, men att vi hade lite för mycket saker. Det kanske inte är rimligt att ha 25 påslakan i en familj på fyra. Det BLIR så när man är två familjer som flyttar ihop till en. En bra grej är att vi bor i samma hus som Myrorna. Det har blivit både en och två och kanske tjugo vändor dit under veckan. En mindre bra grej är att vårt nya hus inte har en miljöstuga, som vårt förra. Vilket betyder att rester från en flytt, tänk kartonger och packpapper och plast osv, inte har någonstans att ta vägen. Förutom några kvarter bort, där en återvinningsstation ligger. Aja. Det är klart nu i alla fall. Allt är uppackat, det vi behövde komplettera med är inhandlat, på väggarna sitter massor av stringhyllor och det känns rent allmänt ganska surrealistiskt att gå runt här och känna shit, bor jag verkligen här? Är allt det här… mitt?
Två små som känner på ny soffplats
Det är det förstås inte. Det är bankens, och resten av familjens. Men ändå. Det är underbart. Och lite konstigt. Allt på samma gång. För övrigt undrar jag om det finns något alls i världen som tar fram ens olikheter som karaktärer så tydligt som just en flytt. Där en vill bromsa vill den andra gasa. Där en vill fixa allt på en gång vill den andra gå och puttra runt och tänka efter. Där en får panik över ekonomin tycker den andra äsch, det här är bara nu, sen blir det bra igen. Osv. Tänker inte säga vem som är vem men kan ändå ge en ledtråd: jag är eventuellt den lite mer oroliga. Som inte tycker att det gör så mycket om väggarna är tomma några månader till och att Bukowiskis kan få vänta, så att säga. Oh well. Jag tror vi har tagit oss igenom skärselden nu och det var både fantastiskt och slitsamt. Inte minst för barnen. De tycker också det är konstigt med alla nya rum. Vill fortfarande helst sova med oss och känner sig främmande för det rum som är (ska bli?) deras. I fredags klockan 18:35 var den sista kartongen uppackad och vi tände en eld i brasan, serverade chips och juice till barnen och öppnade en champagneflaska till oss själva. Sedan skålade vi och gjorde high fives och tittade på Idol och hängde i nya soffan hela kvällen.
Kämpar på med det som ska bli barnens rum
Nu är det måndag. Jag har inte jobbat med annat än packning och uppackning på… kan det ha blivit fyra veckor? Det känns så. Jag öppnar upp Scrivener för första gången på länge och känner mig främmande även för mitt skrivprojekt. Men också peppad. Hade ett möte med min agent Astri förra veckan och fick så många bra inspel och tankar. Något helt radikalt, som till exempel att stryka en persons perspektiv helt (och därmed arbeta bort ca 1/3 av det som idag är “boken”), kändes inte jobbigt utan liksom… intressant? Så det ska jag göra nu. Hade ju hoppats på, och halvt lovat, att ha ett färdigt manus till årsskiftet men börjar mer och mer förlika mig med tanken på att det inte kommer att bli så. Har jag tur är den klar i sin första version till sommaren. En röst inom mig viskar att jag är dålig som är så långsam men en annan är snällare. Den säger: hallå du har aldrig gjort det här innan. Det får ta tid. Man kan alltid ta ett extrajobb om det börjar knipa för mycket. Vi bor ju ovanpå Willys, de kanske behöver folk? Äsch. Det får ordna sig. Där är vi inte nu. Nu är vi i nya lägenheten och försöker lokalisera oss och sätta igång med en vardag igen.
Recent Comments