Jahopp, nu har vi haft tillgång till den nya lägenheten i sex dagar, och det återstår också sex dagar till vi flyttar in på riktigt. Det är… kaos. Men ett ganska roligt kaos, ändå. Vi jobbar som AS hela dagarna och halva nätterna, och man går och lägger sig med ryggskott och blåsor i händerna och gud vet allt, men man sover så gott sen? Helt utpumpade.
En lite ovälkommen grej med rollerna i min nya familj är att jag har blivit utsedd till familjens teknikansvarige. Det är egentligen en ganska lyxig roll eftersom jag slipper ALLT som har med, ni vet, riva en vägg, slipa ett golv, måla väggar, ta in elektriker (allt detta har gjorts intensivt på nya adressen i dagarna sex och där har mitt bidrag mest varit att åka till olika butiker och köpa hårdvaxolja, golvslip, sandpapper, komma med mat till den som jobbar etc.), att göra. Men ändå. Teknikansvarig! Vilken… tung roll att bära för en som inte alls är särskilt bra på teknik? Okej, absolut bäst av oss två vuxna i familjen, det måste jag ändå tillstå, men ändå inte särskilt bra. Jag brukade leva med en IT-tekniker, minns ni? Jag har ALDRIG i mitt liv satt “igång ett internet” eller fixat ett “trasslande internet” eller köpt en… router? Eller som nu: vi har två nya jättebra fläktar som ska in i lägenheten som tar bort typ pollen och virus och dåliga partiklar som till exempel kan komma in från trafikerade Götgatan utanför, eller från eldstaden i vardagsrummet, och dessa två fläktar ska liksom gå att koppla upp mot någon slags app och gå raka vägen in i telefonen. Det är mitt ansvar att “fixa det”. Hela mitt VÄSEN skriker att jag är fel person att fixa det. Liksom att fixa internet i nya lägenheten. Okej, så vi har fått en router från nya bolaget som förser hela huset med wifi. Men mer än det? Hur gör man sen? Känner en stark motvilja mot att vara familjens tekniker, men det är inte läge att klaga. Inte när jag inte gjort ett piss med all renovering som pågår dag och natt i nya lägenheten.
Egentligen borde jag bara embrace:a denna roll. Och LÄRA mig allt jag behöver lära mig. Det är inte särskilt ocoolt att vara den tekniska i familjen om man också är familjens enda vuxna kvinna, right? Det är rent av viktigt för våra barn att inte sitta på gamla traditionella roller där mannen ansvarar för bygg och teknik och kvinnan markservice och matlagning och städning, typ. Så jag känner väl samtidigt att det är en bra grej, att jag lär mig allt det här. Men också: är lite lat? Och osugen? Äsch. Jag får bara komma över det. Så får det bli. Det finns väl kundtjänst, herregud. Man får väl bara ringa någon som hjälper en att lösa det?
Hur delar ni upp ansvar i era familjer? Hos oss är det ungefär såhär:
Tom: matlagning (sju dagar i veckan inkl luncher på helger samt frukost samt MINST 75% av all inhandling, jag kanske småhandlar typ mjölk och bröd etc, han resten), allt som har med hantverk / trasiga saker / avlopp som proppar igen / lampor som slocknar / väggar som ska målas osv.
Jag: tvätt (älskar att tvätta men ej att hänga/sortera) samt ganska mycket familjens “plockare”, typ plockar undan efter maten (okej det gör vi båda två rätt ofta) samt ganska ofta projektledare, typ håller koll på kalender och presentinköp och utklädningskläder / lucia, bokningsansvarig vid varje typ av resa / utflykt, planeringsansvarig, teknikansvarig (lol).
Båda: städning (på lite olika sätt, Tom kör tretimmarspass så lägenheten ser ut att vara i visningsskick när han är klar, jag kör oftare småplock, tror jag, ytorna liksom) och diskmaskin, barnen (hämtning / lämning, läxläsning, simskola etc).
Vad ville jag ha sagt med detta? Var det ett sätt för mig att få en paus från packningen av lägenheten? Ja troligen. Ni får ursäkta.
Kan någon lära mig hur man köper parfym, tack? Alltså hur går det ens till, hur hittar folk vad de älskar? Finns det en utbildning i det här?
När det kommer till parfym är jag ungefär sådan här: luktar lite på måfå när jag är på nån taxfree-butik eller Åhléns City, blir doftförvirrad efter tredje försöket och köper till slut ingenting utom mina gamla säkra kort, som jag ärligt talat har tröttnat på för flera år sedan. Jag ÄLSKAR ingen av mina parfymer och det tycker jag är tråkigt. Dolce Gabbana Light Blue tycker jag är för barnslig och Bvlgari Omnia Crystaline lite för dov? Biotherm är inte ens en parfym utan en c-vitaminspray och Dior J’adore är iofs ganska god, men eventuellt lite för blommig för mig. Hur fan hittar jag en ny?
En sak har jag dock noterat. Många som jag tycker luktar gott luktar något från Byredo. Men vad? Ja inte var det den jag själv köpte efter att ha doftat mig galen i nån butik, för den gör exakt ingenting alls. Tror den hette något med grass? Nu fick jag med mig ett prov på Byredos Super Cedar här på taxfreebutiken och den luktar hittills supergott. Men vet inte om det är till mig eller min kille jag menar? Spelar det ens någon roll? Nej va?
Ge mig era tips på hur man hittar sin SIGNATURDOFT tack. Jag har gått utan i hela mitt liv och det är väl ändå lite sorgligt?
Igår var det dags för tillträde till vår nya lägenhet. Vi har väntat sedan… evigheter, tänkte jag skriva, men det är naturligtvis inte sant. Vi har väntat sedan slutet av augusti, då vi tittade på lägenheten för första gången. Efter det följde nästan en månad av omväxlande hopp och förtvivlan och i mitten av september blev den till slut vår. På pappret alltså, för det var inte förrän igår klockan 10 som den blev det även i praktiken. Skulle vilja säga att känslan var magisk redan på mäklarkontoret, men det var den såklart inte. Där sitter man bara och skriver under en jävla massa papper och hoppas att allt ska gå smidigt med bankerna och lånen och att man inte missat något jätteviktigt, typ att det saknas en miljon eller två.
I alla fall. Tio över elva gick vi in i lägenheten för första gången sedan visningen. Den var lika underbar som när vi såg den i augusti, lyckligtvis. Alltså det spelade ingen roll vilket rum vi än gick in i, alla motsvarade alla våra fantasier och lite suddiga minnesbilder. Such wow!
Första minuten. Lyckan. Golvet, ser ni golvet!?
Det var dock inte städat särskilt länge. Tror det dröjde ungefär tre eller fyra minuter innan Tom hade plockat fram yxa och kofot och tigersåg och sedan var bygget igång. Vi ska alltså riva en vägg. Återställa lägenhetens rumsindelning lite mer till hur den byggdes, för som det var igår är ett stort sovrum indelat till två mindre, smala, varav det ena inte hade fönster (mer än några små rutor mot taket, som gick mot det andra sovrummet) och så ville vi inte ha det. Även om det hade varit gött att ha en rejäl fyra, vi har ju ändå två barn, så… nä. Hellre två stora riktiga sovrum och barnen får dela, än ett stort, ett litet mot fönster, ett lika litet som mer känns som ett förråd. Detta var förstås förankrat med barnen. De är mer än fine med att dela och dessutom har Ivan deklarerat sedan länge att han inte känner sig redo att sova i ett annat rum än vårt på ett tag till. Med “deklarera” menar jag kanske mer “protesterat mot tanken” eller “befunnit sig i kris”. Summan av kardemumman är i alla fall att han får sova i vårt sovrum hur länge han vill och att jag kommer sakna honom bredvid mig den dagen han väljer att sluta. Och att han och L får ett delat rum där hon vill sova, men han vill leka och mysa. Och därmed behövde vi visst inte tre sovrum riktigt ännu.
Åter till väggen. Det spännande ämnet VÄGGEN. Den skulle alltså rivas. För egen del hade jag naturligtvis anlitat hantverkare, men nu var det ju inte riktigt jag som projektledde just det här rivningsprojektet. Så vi satte igång. Och med “vi” menar jag Tom. Och det visade sig att vad vi trodde var en enkel “klickvägg” (googla den termen om du är ohälsosamt intresserad av väggar) var en ganska rejäl vägg i minst fyra lager. Kan tyvärr ej redogöra för exakt vilka lager, för jag var inte inblandad mer än att lägga materialet i sopsäckar och få lite ryggskott på kuppen, men det handlade om gips och spånskivor och lite tunga bjälkar och sånt där mjukt material som sticks när man tar på det. Jag ansvarade alltså för att städa, kan man säga. Det blev sexton sopsäckar fulla under första dagen. Och gipsdamm över exakt hela lägenheten, fina mörka trägolvet är nu lite mer… mjöligt. Men det ska tydligen gå att dammsuga bort.
Herregud vilket långt inlägg om en vägg. Förlåt. Förstår att det intresserar exakt ingen person, knappt ens mig själv ärligt talat. Men jag sitter och väntar på att åka till Köpenhamn här och har varit uppe sedan 04:45 så bare with me. Har inte riktigt koll på väsentligheterna.
Ni vet hur man ibland brukar säga (till barn? till vuxna i psykologstolen? när man läser Astrid Lindgren?) att det inte är modigt att vara modig utan att det är modigt att vara feg. Okej, det kanske inte är så man brukar säga, men något åt det hållet i alla fall. Det är modigt att erkänna att man är rädd för något? Det är modigt att vara rädd men göra det ändå? Äsch, ni fattar vad jag menar. Poängen är att det inte är modigt att vara modig, tror jag. Jag tycker att det ligger något i det och har för egen del använt mig att “budskapet” (lol) sisådär en miljon gånger i min “uppfostran” (lol) av barnen. Brukar också tycka att det känns mycket bättre att erkänna att jag är rädd för något, eller nervös, innan jag gör det. Känns som att alla blir snällare då, om inte annat.
Men vet ni var det absolut inte är status att vara feg? Jo, i stallet. Och på hästryggen. Omg vad det inte är en passande känsla eller egenskap just där. Där sitter det liksom i väggarna att man ska vara modig. Hästar är stora djur, de känner på sig om du är rädd, man måste vara bestämd och trygg och inte låta dem köra över en. Typ.
Paus för information ingen har bett om: jag har börjat rida igen! Det bästa som hänt 2019! Är så glad över detta, kroppen är också glad, men framförallt psyket. SOM jag älskar att vara runt hästar.
I alla fall. Jag är feg när det kommer till hästarna. Skulle vilja säga att det har kommit på gamla dagar, det känns som en acceptabel sak att säga, att man var vild och orädd i sin ungdom men nu på äldre dagar är man mer försiktig om sig själv, men tyvärr icke. Det har bara blivit värre på gamla dagar. Jag har alltid varit rädd för hästar på ett sätt, tex de som är arga och bits eller sparkas i boxen, eller de som bockar eller reser sig när man rider dem. Jag har alltid velat springa därifrån, typ. Ända sedan jag var… sju åtta. Inte hittat något som helst lugn och trygghet. Men det har blivit värre sedan jag blev gammal, eller äldre, eller vad kallar man ens en kvinna i 40-årsåldern?
Idag till exempel. Jag tog en privatlektion på en mycket fin häst som jag tycker om att rida, och så hade han lite “feeling”, antar jag? Blev mer och mer tänd ju längre lektionen pågick och sista kvarten började han bocka och sparka bakut vid varje galoppfattning. Sista gången stod han på stället och jag svär, det kändes som han stegrade sig (men det gjorde han säkert inte). Det var bara hästen, jag och ridläraren i ridhuset. Ridläraren är en äkta hästkvinna (på ca 25 år hehe), och äkta hästkvinnor tycker givetvis att man löser det problemet med att rida sig IGENOM hästens olater. Men inte jag. Jag tyckte det kändes som att hästen stegrade sig jättehögt och det blev värre och värre för varje galoppfattning och vid fjärde hörde jag mig själv nästan viska i bedjande ton: “jag vill inte ramla av nu när jag ska flytta, jag har inte tid att göra illa mig nu”. Och då slapp jag såklart fortsätta med galoppen. Och hästen “vann”. För att jag var feg.
Har tänkt på det där hela dagen sedan. Att jag tydligen tyckte att jag behövde rationalisera med att säga att jag inte hade TID att trilla av och göra illa mig. I själva verket var det ju lite mer såhär: jag blir rädd! Och lösningen på det här problemet är att INTE blir rädd och typ smälla till hästen och ba FRAMÅT, LÄGG AV, SLUTA STÅ PÅ STÄLLET OCH STUDSA. Men det vågade inte jag. För jag känner mig inte duktig nog för det? Och jag är: feg. Himla ovälkommen egenskap i hästvärlden, att vara feg. Framförallt om man, som jag, också är en hästperson som liksom gillar hästar med lite… temperament. Hmm. Måste fundera på detta. Varför jag skäms i efterhand för att jag avbröt när det blev sådär. Hade jag fortsatt hade det kanske löst sig? Eller så hade jag verkligen flugit av från två meters höjd och brutit axeln för att jag rider för sällan för att ha balans och den där naturliga känslan?
För övrigt är det samtidigt den lite råare stämningen kvinnorna emellan (jo det är typ bara kvinnor) som jag älskar med stallet. Förutom hästarna (när de är snälla) och ridningen (när det går bra) då. Det är inte direkt någon som tycker att det är jobbigt med skit under naglarna och i stallet finns också en uppfriskande mängd KARAKTÄRER av olika slag och åldrar. Jag tror det är bra att vara i sådana sammanhang. Alltså inte bara med personer du har valt själv som dina bästa vänner.
På tal om resor förresten. På fredag åker jag till Danmark för fjärde gången detta år. Den här gången för att medverka vid Bogforum i Köpenhamn. Jag har aldrig varit där, men som jag förstår det är det en enorm mässhall, ungefär som Bok & Bibliotek i Göteborg, och inga seminariesalar eller så, utan allt sker i själva sorlet på mässan. Med ett besökarantal på runt 40.000 personer. Om någon mot förmodan skulle se detta OCH ha vägarna förbi Bella Center på fredag så pratar jag kl 12.15 till 12.45 på något som heter Hvid Scene. I brist på bilder från kommande evenemang bjuder jag här (SÅ GENERÖS!) på en från förra gången jag var i Danmark. Då på NORD festival i Helsingör. Även denna fredag blir mitt samtal med samma författare, redaktör och journalist som senast, nämligen supergulliga personen Lotte Kirkeby.
Ps. Man kan tycka att jag borde ha vant mig vid det här laget men jag förstår inte danska. Det är otroligt pinsamt och känns väldigt nonchalant. Några av gångerna jag varit där har vi tagit alla scensamtal på engelska, av den anledningen. Tycker det är extra genant att de tycks förstå mig bättre än vad jag förstår dem. Jag kämpar och kämpar men nej, tappar bort mig i början av meningarna och sedan känns allt bara som en ordmassa. Ds.
Ps2. I förra inlägget skrev jag att mitt värsta, pga lite social fobi, är att mingla i anslutning till författarbesöken utomlands. Kom på att det finns något jag tycker är ännu jobbigare. Signeringarna! Aaaaaah. Att stå där och ingen kommer fram, och liksom SE hur folk sneglar och tänker “stackars den” och man typ ler lite och försöker förmedla “äsch, det gör inget”, det är… jobbigt.
Recent Comments