Nej och åter nej
Jag har läst en bok och den boken tycker jag att ni också borde läsa. Nej och åter nej heter den, skriven av Nina Lykke. “En bok man vill prata om”, skriver Adlibris under omslagsbilden och JA, exakt så är det. Jag vill prata om den NU. Med någon. Men vet inte vem. Såhär skriver förlaget om handlingen:
Ingrid och Jan har varit gifta i ett kvarts århundrade. Sönerna är stora nog att räknas som vuxna men uppför sig som hotellgäster. För Ingrid har både familjelivet och läraryrket mist sin glans. Jan, däremot, har blivit befordrad till departementschef och drömmer om sin femton år yngre kollega Hanne. Hanne som i sin tur är i färd med att bli förbisprungen på familjefronten när väninnorna gifter sig och skaffar barn. Runt dessa tre individer kretsar Nina Lykkes träffsäkra och underhållande roman om medelålders medelklass och dess problem med kärleken, driften och meningen med livet. Nej och åter nej är en satir över privilegierade vuxnas dårskap, varm och svart som en välgörande espresso.
Först och främst vill jag säga att den texten, tillsammans med omslaget, inte lockade mig särskilt mycket. Kanske för att den kändes lite för lättsam och skojig, på gränsen till hurtig (?) för min smak. Inget ont om vare sig lättsamt eller skojigt, men en “satir över privilegierade människors dårskap”, jag vet inte? Kanske är jag bara en person som gillar allvar lite mer än skoj. Hur som helst. Jag läste den igår kväll, i morse, på vägen till frisören, hos frisören och avslutade den sedan samtidigt som jag lade Ivan ikväll. För jag kunde. Inte. Lägga. Ifrån. Mig. Boken. Inte nog med detta, jag har också cirka tjugo kortare och längre citat ur boken sparade i mina anteckningar på telefonen, redan efter några sidor började det, jag kunde inte låta bli. Här kommer det första.
”Ingrid hade ofta ångrat att hon fick barn. Allt som kunde hända dem, allt hotfullt, en ny avgrund hade öppnats den dag Jonas föddes, och den skulle inte stängas förrän hon själv gått bort.”
Ungefär här började jag fundera på vilken annan bok, som jag gillar, som det här språket påminner mig om. Det fortsatte sedan ungefär här:
”Detta var vad Ingrid kommit fram till: Föräldrar är viktiga, men på samma sätt som luft och vatten: man märker dem först när de försvinner eller är förorenade. De märks – eller får effekt, och då alltid negativ – när de är borta, eller giftiga, skadliga, eller när de tar livet av sig, blir alkoholister, knarkare eller kriminella. Med andra ord: Som förälder kan du inte göra barnen bättre än de ändå skulle ha blivit, däremot kan du förstöra dem.”
… för att vid stycke nedan slå mig: det är ju Gunbritt Sundström och Maken. Kanske en av mina favoritböcker i hela världen! Här, ovan och nedan, resonerar en av bokens tre huvudpersoner om dilemmat med att som förälder (och människa) göra allting “rätt”, att liksom leva enligt en förutbestämd mall i ständig kamp att beta av uppgift efter uppgift, dagarna i ända, att inte braka samman, förbereda sig på det värsta, alltid vara beredd, att hålla ihop, att se hela livet som en enda lång serie uppgifter att ta sig igenom, ta tag i det jobbiga först och njut sedan, om det finns tid alltså, och att i slutändan inse att ingen kommer ge dig någon som helst medalj för det.
”Ingrid ville vrida tillbaka tiden och göra allt annorlunda. Men loppet var kört, sönerna var stora, formade, de var vana vid att få allt fixat, i kärlekens namn. Hon dagdrömde om att båda flyttade till Australien, samtidigt som hon ville ha garantier för deras hundraprocentiga säkerhet där borta i Australien. Hon drömde att de var små igen och att hon stakade ut en annan kurs. Vilken visste hon inte, och framför sig såg hon hur hon allt mer böjd och krum gick omkring och sprayade fläckborttagningsmedel i kalsonger tills hon föll död ner.”
Sug på den sista meningen en gång till. Och framför sig såg hon hur hon allt mer böjd och krum gick omkring och sprayade fläckborttagningsmedel i kalsonger tills hon föll död ner. Är det inte så himla FINT, och SORGSET, och liksom mitt i prick på något sätt? Jag tycker det.
Den här boken skildrar alltså tre personer – Ingrid (som drabbar mig hårdast, troligen pga grav igenkänning), hennes man Jan och hans förälskelse Hanne. Läsaren följer dessa tre i olika avsnitt av boken. Det första, om Ingrid, varade så länge och var så medryckande att jag på riktigt blev förvånad och lite besviken när ett nytt kapitel började och det var Hanne, eller Jan, jag skulle följa. Men det löste sig snabbt.För alla tre karaktärerna hade sina egna konflikter och jag blev engagerad i samtliga. Den ene för att hon inte lyckas binda sig till vare sig en annan människa eller en plats samtidigt som åren går och tillvaron ter sig allt mer meningslös. Den andre för att han väljer mellan två livsstigar som båda ter sig outhärdliga. Och den trejde, eller första, för att hon känns som en himla tvillingsjäl till mig i mina mörkaste stunder. Den där som finner sig och kämpar på och aldrig ger upp men tappar greppet om vad som är lust och vad poängen med allt är. Åh Ingrid. Ömmar så för dig.
”Överallt sas det att ens dagliga värv skulle vara utmanande och givande och utvecklande, och att man skulle ha lust att gå till jobbet, och att ungdomarna skulle ha lust att gå till skolan, och Ingrid tänkte: Skulle jag börja tänka på det sättet skulle allt försvinna. Man biter ihop. Man ligger regelbundet med sin man, man tvättar sig och sin omgivning, man går på möten och håller avtal och talar vänligt till sina barn, man uppför sig ordentligt, man kissar inte på sig och man springer inte läck.”
Det jag tycker allra mest om med den här romanen är nog språket, och så Ingrids karaktär. Språket är enkelt, men underfundigt, gång på gång blir jag imponerad och vill stryka under och klippa ut. Jag älskar författare som skriver enkelt och lyckas göra innebörden stor. Nina Lykke är definitivt en av dem. Temat är sorgligt, eller inte sorgligt egentligen, det handlar om människor i kris som ifrågasätter sina livsval, och jo, det finns absolut en tragikomik i de här personernas betraktelser. Egentligen skulle jag vilja klistra in precis alla avsnitt jag klippt ut men eftersom jag inte tror att jag får göra det och eftersom jag vill att ni ska läsa den själva så avslutar jag med ett sista här nedan.
”Hon trodde att hon hade förberett sig för allt. För att pojkarna skulle bli deprimerade, narkomaner, våldsoffer, våldtäktsmän, skolavhoppare, att de skulle bli sexuellt utnyttjade av en tränare, att hon eller Jan skulle dö i cancer, att någon skulle stjäla deras identiteter, att planet skulle störta, att pojkarna skulle bli påkörda eller nerslagna eller dö i plötslig spädbarnsdöd eller hjärnhinneinflammation. Men det hade aldrig fallit henne in att Jan skulle kunna sticka. Och just därför var det precis det som hade hänt. För angreppet sattes alltid in där man hade glömt skydda sig, och skyddet var de föreställningar om allt som kunde hända som hon med jämna mellanrum lät strömma genom sig, för att tillfredsställa den lag hon någon gång i tidernas begynnelse hade antagit: Det jag kan föreställa mig kommer inte att hända.”
Min gissning: detta blir 2018 års stora bokklubbsbok! Och det förtjänar den. Skräms inte bort av omslaget bara.
Recent Comments