Fredag: jag jobbade sista dagen på mitt jobb. Sjukt. Eftersom jag hade avtackning en vecka tidigare var det dock ingen stor grej, jag liksom bara avslutade grej efter grej, rensade ur den gamla telefonen, slängde iväg en hejdå-post i personalens slutna Facebook-grupp, satte på ett autoreply på jobbmejlen, och… gick hem! Så märklig känsla mitt i all anspråkslöshet ändå? Senare på kvällen gick jag ur ovan nämnda personalgrupp på Facebook, tog bort mig som admin på lite olika sociala kanaler, och så var det med det. Hemma skålade vi i champagne för det kändes som en grej man ändå gör när man fattat ett stort beslut om sitt liv, sedan lektes det med barn och så regnade det en stund precis när jag lovat samma barn att få ta en liten kvällspromenad. Alla blev blöta och sen sov vi.

Lördag: jag ville så gärna åka till Artipelag. Känns som att jag har velat det i ett år ungefär, men vi har aldrig riktigt kommit till skott. Men i lördags skulle det så ske. Hade lånat en bil, var på vippen att dra, skulle bara titta på hemsidan att det fanns någon typ av lunch som en kräsen unge (läs: ivan) också kunde äta. Fick smärre chock när jag insåg att bara luncherna skulle gå på typ 1200 kronor. Och så inträde 300 på det. Alltså, jag tappade lusten? En barnbuffé för 175 spänn går liksom inte. Inte nu när jag är arbetslös, eller vad jag nu är. Konsult kanske. Frilansare utan uppdrag. Nervöst kollade jag min internetbank och beslutade att den där utgiften kunde jag faktiskt inte godkänna. Nu när jag är min egen arbetsgivare. Chefen sade nej. Så vi drog till Siggesta gård i stället. Åt på McDonalds på vägen. Barnen härjade i äventyrsbanan i skogen, vi käkade glass och gick träsktrollens stig, lekte och glodde på hästar i hagen, allt var nästan perfekt. Och inte ens när vi åkte hem och passerade Gustavsberg för andra gången den dagen ångrade jag att jag inte heller denna helg lotsat oss till Artipelag. Det får bli en annan gång.

Söndag: fyraårskalas för Josef! Ivan var enda jämnåriga barnet på plats och de hade roligt och vi åt tårta och sedan for vi till Enskede och grillade hos några vänner, vars trädgård innehöll studsmatta och barnrum en minihamster. God stämning alltså. Tog en taxi hem kvart över nio och klockan tio sov barnen och sen minns jag inte vad vi gjorde.

Måndag: jag och Ivan åkte till Gudö till Ivans farmor och farfar. Åt pannkakor, bullar, pratade, Ivan och farfar njöt loss i verkstaden. Vet inte om det finns något som min unge älskar så innerligt som att få hålla i en riktig borrmaskin? Givetvis med hörselskydd på. Att ha en farfar som är hantverkslärare = bliss. Det borrades och spikades ganska länge. Sedan tog vi bussen tillbaka till stan. Barnen badade i slime, alltså ett pulver man lägger i badvattnet och plötsligt är hela badkaret grönt och extremt slemmigt. Köps på Ica Bea för den som bor i sthlm och har slime-frälsta barn. Varning för väldigt halt i badet.

Tisdag: jag och Ivan följde med Frida och Ava till Bounce i Kungens Kurva. Urmycket folk men ändå så välorganiserat? Ivan tyckte det var synd att han inte mätte 125 i rocken och därför inte fick vara i den delen som påminner om en äventyrsbana. Vi försökte smyga in en gång men då kom en snäll vakt med mätpinne och påpekade att det är för barnens säkerhet som inte de mindre får vara där. Synd, men bra antar jag. Ivan grät en kort skvätt och frågade hur länge han måste vara fyra år egentligen. Sen blev det bra.

Och nu är det tisdag kväll. Imorgon är första dagen då jag lämnar Ivan på förskolan och går tillbaka till… ingenting? Jag vet att detta är vad jag behöver och jag har lovat mig själv att åtminstone ge mig en vecka att vila lite på, men det kliar lite i mig redan. Att inte vara anställd. Att inte ha kollegor. Att inte hetsa till ett jobb efter lämning varje morgon. Hur GÖR man sånt? Ska bli intressant att undersöka.