Skrev detta på min FB-vägg häromdagen och har tänkt på det rätt mycket sedan dess.
“Det finns två typer av föräldrar (ok hemmasnickrad teori men): de som tycker det är softast att vara inomhus på lediga dagar och överser med barnens klätter på väggar och riv av lgh osv; och de som hellre går ut och går, vartsomhelst, för att barn på rull skänker mest ro. Ofta är typ 1 ihop med typ 2.”
Fick en del kommentarer i stil med att typ 2 (den som alltid vill gå ut, göra utflykter osv) stör ihjäl sig på när typ 1:s anhängare påpekar att det är VIKTIGT för barn att ha tråkigt, samt att många tidigare typ 1:or blivit mer av typ 2:or sedan de fick barn. Och så var det en förälder som var ensam 2:a i en familj fylld av 1:or, också frustrerande. 1:orna tänker gärna “åh kan vi inte bara ta det lugnt och stanna inne” medan 2:orna ba “eh ursäkta sa du ta det lugnt? det går inte inne? vi har BARN?”.
Själv är jag solklar 2:a och det har väl i princip inte en enda gång sedan Ivan kommit (och typ inte innan heller, hängde ju i stallet på ledig tid då) varit inomhus mer än en timme här och där. Känns det som. Jag får fullständig panik av barn som river fram, härjar, stökar ned, har sönder, är rastlösa, gnäller, vänder upp och ned, springer runt inom alldeles för tighta väggar, och hundratals gånger har jag bara gått ut för att liksom… få andas lite. Även om det känts pissjobbigt att gå ut för kroppen värkt efter vila har den där inomhusvistelsen mest gett stressutslag. Under min föräldraledighet var jag så himla TRÖTT hela tiden, trött på att gå och trött på att aldrig riktigt kunna landa, och fick många råd att bara försöka “slappna av” och “lära Ivan ha lite tråkigt” och så vidare. Men grejen var ju: JAG fick ingen himla ro av att sitta inne. Hur trött jag än var gick jag ut. Varje dag. Promenader, parker, muséer osv. Sedan kom förskolan och då blev det lättare. De gjorde ett ovärderligt jobb i att stimulera och trötta ut (heh) och det har de senaste åren blivit lättare att åtminstone på vardagar gå hem och köra sin rutin med middag och lek och sedan (evighetslånga) läggningar.
De senaste dygnen – aka JULLOV – har jag dock påmints, på det jobbiga sättet, av hur extremt superdålig jag är på att chilla inomhus. Och Ivan med för den delen. Det hänger säkert ihop på något vis. Efter närmare en veckas jullov och lite VAB innan dess är liksom ALLT jobbigt hemma. Allt är stökigt. Allt är överallt. Tvätten tar aldrig slut, grovsoporna tornar upp sig på balkongen, diskmaskinen hinner knappt plockas ur förrän den ska fyllas igen. Alla (nya) leksaker är tydligen (redan) tråkiga och en ständig ljudmatta av “mamma LEK med mig” eller “mamma vilken gubbe vill DU vara i leken” pågår varje vaken sekund. Säger jag nej: ljudmatta av gnäll och gärna lite inslag av gråt. Precis som vid varje tillfälle en pryl tillfälligt tappats bort eller gått sönder. Säger jag att lego SKA gå sönder, det är meningen, man får bygga upp det igen: ny gråt. Mamma är DUM. Han fräser och grinar och gnäller på mig. Jag fräser och har dåligt samvete och försöker kompensera om vartannat. De sista 24 timmarna har jag lagt mig förbannad eftersom läggningarna tagit närmare två timmar och slutat i osams och tårar. Jag har svurit åt avsaknad av egentid, åt tvätt och städ och disk och OTACK ÄR VÄRLDENS LÖN har jag eventuellt väst också. Så härlig jullovsperson här.
Så häromdagen gjorde jag det jag tydligen alltid gör nu för tiden så fort vi är lediga mer än över en helg. Jag hyrde en bil. Och började googla som en besatt på barnvänliga hotell (gärna med pool inomhus) som hade rum lediga i dessa jullovstider (gick åt skogen tyvärr). Och bokade en barnvisning på Sala Silvergruva imorgon. Och körde okynnesturer till lite alla möjliga ställen. 2017 är det nya “ut och rulla med vagnen” tydligen “ut och rulla med bilen”. Där blir det lite paus från härjet. Där kan ingen stöka till pga alla är fastspända och på väg någonstans.
Nu återstår bara… låt mig räkna. Tio dagar av jullovet? Eller blir det elva eftersom förskolan har planeringsdag den 8 januari? Något ditåt. Önska mig lycka till.
Okej, nu har vi försökt det här med Luciatåg på förskolan i tre år och nu känner jag mig till slut erfaren nog att säga att nej, det funkar inte för alla barn. Det funkar definitivt inte för mitt barn. Och det känns lite pressigt att vara den där föräldern med det där nästan enda barnet som konsekvent vägrar att delta i allt vad luciatåg inför applåderande storgrupp föräldrar heter. Kände det på mig redan när inbjudan kom i mailen tidigare i höstas. Kände det ännu mer på mig när Ivan upprepade gånger den senaste veckan deklarerat att han inte tycker om (nej förresten, han säger “hatar”) att öva på sångerna på förskolan och verkligen inte har för avsikt att framföra dem inför publik. Men tja, det var ju liksom ett happening, alla föräldrar var bjudna, en del skulle ta med sig far- och morföräldrar också, och jag hade inte hjärta att låta Ivan vara den enda i gruppen som inte hade föräldrar där eller utklädningskläder redo i lådan i förskolehallen, så vi körde på. Jag sprang från jobbet och anlände i tid. På förskolegården ett femtiotal föräldrar. Kanske fler. Fem minuter innan det var dags för barnen att tåga ut öppnas dörren till hallen där 30 barn stod samlade och kämpade på med att forma ett tåg, stack en pedagog ut huvudet och vinkade till mig. Ivans mamma, gestikulerade hon, och jag vinkade tillbaka. Mellan hennes ben i dörren slinker då en stressad Ivan ut. Gråtande med en för liten (fail på mig) tomtemössa över huvudet. Han kastar sig i min famn och slutar gråta men vägrar gå in igen. Och snart kommer tåget ut. Jag gör ett halvhjärtat försök att ansluta i tåget med Ivan i handen, men han vill inte vara där. Han vill sitta vid sidan av och ser mycket olycklig ut under den kvart hans kompisar sjunger för sina föräldrar.
Och så får det väl vara. Det är väl okej. Luciatåg och publika framträdanden passar inte alla barn. Det vore omänskligt att tvinga honom att stå där. Men det är inte utan att det kniper lite i hjärtat varje gång det händer, det är något med ett slags utanförskap (som förmodligen speglar mina egna känslor och värderingar) och att inför allmän beskådan behöva vara den där som inte vill, inte vågar, den som blir ledsen och springer iväg. Vet inte ens om Ivan tänkte på det. Det kanske bara var jag. Oh well. Ett år till nästa vända!
Okej nu är jag på god väg att beställa tre fotocollage à 300 kr från Printasquare, tror det är första gången någonsin som en Instagramannons verkligen fungerat på mig. Har beställt tre 70×100-tavlor med typ 24 eller 36 instagramcollage på varje. Tänker: perfekt julklapp till en mormor, farmor etc. Men! Precis när jag skulle trycka “betala” kände jag att 950 spänn KANSKE var lite saftigt för tre tavlor (utan ram). Eller så är det inte det. You tell me. Och har du tips på andra som du provat och blivit nöjd med så hojta gärna ganska snart. Önskar hon som inte pallar gå i butiker inför den stundande julhelgen.
Efter ett kortare (eller längre, vad jämför ni med?) uppehåll tänkte jag testa på livet som resebloggare eftersom jag i förrgår natt kom hem från en ljuvlig vecka på Teneriffa som jag tycker att fler borde få kunna njuta av i framtiden. Kanske är det så att jag redan nu gör mig underkänd som resebloggare eftersom jag inte bloggade från resan utan i efterhand, men strunt samma. Allt med denna resa var så perfekt att det vore synd att inte tipsa andra. Inte för att det behöver sägas (tror jag?) men jag gör nu inte reklam för något som någon betalar mig för. Detta är helt och hållet mina egna åsikter och hela resan har bekostats i form av generös persons plånbok eftersom det var en gemensam födelsedagspresent till mig och ovan nämnda persons mamma (samt person + två barn).
Vi var alltså totalt fem personer som reste, tre vuxna och två barn, vilket gjorde själva bokningen ganska besvärlig. I alla fall om en letade resor på TUI och Ving, vilket jag gjorde. Mitt första minus går ut till användarvänligheten på dessa företags webbokningar, för det var sannerligen inte lätt att ha specialönskemål i form av, säg, ett enkelrum och ett rum för fyra personer. Alternativt en lägenhet med plats för tre vuxna och två barn. Men men. Med lite telefonsamtal till kundtjänst och åtskilliga timmar framför diverse hemsidor (som GIVETVIS kompletterades med lusläsning av recensioner på Tripadvisor, bildgranskning på Hotels och Booking) landade jag till slut i det jag trodde skulle bli det allra mest perfekta alternativet för oss. Och då föll lotten på Ving. Värt att nämna redan nu är att jag jämförde mellan såååå många andra hotell inklusive barnmeckan och familjehotell med Bamseklubbar och you name it och det var faktiskt inte så hemskt mycket dyrare med detta i slutändan).
Nu paus för en stämningsbild från solnedgången tagen från vår lilla (stora) terrass. Havet finns till höger utanför bild men det kommer ni se längre ned i posten.
Våra premisser var alltså: lite udda antal resenärer i form av en extra farmor utöver den klassiska kärnfamiljen à la 2 vuxna och 2 barn. Vi ville ha så mycket lugn och ro i kombination med avslappnad typ av lyx det bara gick att få, men barn behövde vara välkomna (vilket gjorde att somliga “lyxigare” ställen föll bort eftersom de inte välkomnade barn) på hotellet. Vi ville absolut INTE bo på ett alltför barnorienterat hotell eftersom åtminstone ett av barnen i fråga (mitt, närmare bestämt) är mycket kränkt och oroad i miljöer med för många andra barn, tänk sådana som tränger sig i en kö eller slänger sig framför ens ansikte i pool etc. Såg framför mig en vecka av tröstande och springande runt med ledsen unge i famnen då och det hade EJ känts som semester för undertecknad. Men det var viktigt att stället vi valde skulle ha vissa barnfaciliteter såsom barnpool, gärna en lite ohärjigare variant av barnlekyta, barnalternativ på menyer etc.
Så. Valet föll på BAOBAB SUITES på Adejekusten, Teneriffa. Dels för att de hade allt jag beskriver ovan, dels för att de erbjöd en lägenhet av modell större (tänk närmare 100 kvadrat) där alla kunde få sova så privat man ville och i princip ha ett eget badrum (okej överdrift: det fanns tre badrum men det räckte mer än väl). Hotellet låg cirka 800 meter från stranden i brant nedförsbacke så ni kan ju själva räkna ut om det var svårt eller lätt att ta sig dig. Orkar ni inte räkna kan jag säga: lätt nedåt, svinjobbigt uppåt. På hotellet fanns en barnklubb av modell jättestor och fräsch som hade ett schema för varje dag. Förutom att gå dit och “leka av barnen” kunde vi alltså delta i allt från ansiktsmålning till piratjakt till ballonglekar och you name it. På barnklubben befann sig ungefär tre andra barn i snitt förutom våra egna. Det vill säga helt perfekt många för Ivans smak. Personalen där var underbar (och engesktalande) och det gick utmärkt att lämna in barn (som var lite modigare än Ivan) i någon timme eller två med full tillsyn och mycket aktiviteter. Här finns en bra bild på barnklubben, för dig som eventuellt är fixerad vid sådana. Jag älskade den! Brukade gå dit nån timme efter frukost och sitta och surfa/chilla i en soffa medan ungarna gjorde sitt.
Men! Det fina med det här hotellet var också att vi hade en egen pool och anlagd “strand” (eller okej sandmatta kanske är bättre ord) till vårt rum, på ett slags terrass som nog var lika stort som hela lägenheten. Denna pool var ungefär 90-100 djup så båda barnen kunde bottna och dessutom kunde de leka med en varsin uppblåst hund + rocka som vi köpte på stranden första dagen. Den var kanske 20-22 grader varm (nu gissar jag bara) och den var också det första och sista vi gjorde om dagarna. Älskade denna pool. Den hade också som ett slags bänk utmed ena långsidan så en kunde liksom sitta och läsa och dingla med benen i den. Eller ligga och läsa bredvid den. Mmm, ÄLSKADE denna lyx.
Hotellet erbjöd också SPA med massage och ansiktsbehandlingar om en ville ha sådant. Dessa kunde också beställas direkt till rummet, vilket vi aldrig gjorde. Där fanns även ett ganska stort gym och fitness center med ett digert schema av allt från yoga och pilates till personliga tränare och en URFRÄSCH lunchrestaurang med mest vegetariska alternativ. Här åt jag till exempel en pumpaburgare för första gången. Samt en underbar quinoasallad och vego-tortillas och mmmm, massa gott. Detta ställe hade också tennisbanor, squashbanor, beachvolleybanor och massa lekgrejer för barn. Tex klättervägg och studsmatta. Efter några dagar blev dagsrutinen sådan att vi inte lämnade hotellets ägor förrän tidig eftermiddag, eftersom vi åt lunch här och barnen lekte.
Vi hyrde förresten en varsin barnvagn (via hotellet, kan inte NOG understryka hur underbart allt på hotellet var!) till ungarna efter några dagar! SÅ mycket lättare att ta med lite soltrötta barn uppåt och nedåt i backarna mot stranden och strandpromenaderna på så sätt. Visst kan en tre- och femåring gå själva, men en ska inte underskatta hur mosiga de blir av sol och bad och inte heller hur sjuuuuuuukt jobbigt det är att gå en kilometer i brant uppförsbacke. Vagnarna kostade 40 euro per vecka och modellen var Babyjobber City Mini, dvs maxvikt någonstans över 20 kilo. Utmärkt att lasta i inköpt vatten och vin från supermarket nere på stranden också.
Okej nu börjar jag tröttna på denna reseblogg. Men sammanfattningsvis kan sägas att vädret var toppen (om en gillar molnigt och varmt, det var cirka 25-30 grader i luften och sol och moln om vartannat och noll regn på hela veckan), resorna gick toppen, vi hann (valde aldrig) att göra några utflykter pga hade så underbart där vi var, det var säkert 25 grader i vattnet i havet, det var fina stränder (tips: Playa del Duque!) som våra barn tyvärr hatade pga hade roligare i poolen (samt blev rädda för vågorna en dag, tyvärr första), ingen blev sjuk, hotellets sängar var underbara, jag fick torrhosta av AC:n, flygen var i tid, vad mer brukar man rapportera om? Äsch, vi stannar där!
För den som eventuellt tycker att jag haft det lite FÖR härligt en vecka kan jag trösta er med att detta mötte mig vid lämningen i morse och därför är exakt all semesterfeeling borta och jag går nu runt i ångest deluxe. Hepp!
Recent Comments