Jag har ju egentligen inte pratat så mycket om boken som snart kommer att komma ut. Litegrann med vänner, och det är flera som har fått läsa den i olika versioner under tiden den har vuxit fram, men annars har jag skjutit på det så mycket det har gått. För att det känns så jobbigt, för att jag är nervös, för att jag inte tycker om att prata inför folk, för att jag tycker att boken kan få tala för sig själv när det är dags för den att komma ut. Vilket är i mars. Men i onsdags var det pressfrukost och jag intervjuades på en scen inför kanske…femtio? Sextio? Ännu fler? journalister av Jenny Strömstedt. Vi var sex “författare” (jo jag måste använda citattecken fortfarande för tycker liksom inte riktigt jag kvalificerar mig som författare ännu) och jag var fyra i raden. Hann titta på tre innan mig och bli ännu mer nervös. Men det gick ganska bra, i alla fall för att vara första gången, tror jag. Började inte gråta och skakade inte på rösten (tack gud för betablockerare), bara det kändes som en succé i sig. Kände det lite som att jag flöt iväg utanför kroppen och började prata om boken som en bok i sig, och inte mitt liv. Det kanske är så jag kommer att behöva förhålla mig till den. Vi får se. En kompis som är journalist satt i publiken och filmade ett litet klipp. Det kan man titta på här om man vill.
Nu är det fredag och Ivan har varit frisk hela veckan och jag städar undan det sista på skrivbordet och snart är det banne mig helg. Veckorna rusar fram. Jag hinner inte riktigt meeeeeeeeed. Men om en vecka drar vi till Teneriffa och jag längtar halvt ihjäl mig. Det var väl det, om det.
I helgen ramlade jag i mörkret i badrummet och slog i bakhuvudet mot handfatet. Det var oerhört fånigt, alltihop. Ivan hade vaknat ur en mardröm och var så hysterisk att jag behövde lyfta ut honom för att lugna sig en stund utan att väcka alla andra i rummet. Jag fick, sömndrucken och förvirrad, snilleblixten att sätta mig och vagga honom på toalettlocket (eftersom det är så oerhört lyhört mellan vardagsrum och sovrum hos mig). Tyckte också att det var en fin idé att inte tända i taket i badrummet utan att med honom vilt fäktande i mitt knä slå mig ned på toalettlocket. Det var bara det att i mörkret låg liksom inte toaletten exakt där jag trodde. Så ned på golvet for vi. Slog i bakhuvudet så det blixtrade framför ögonen gjorde jag. Sedan utbröt mer panik hos Ivan, som nu blev klarvaken, och en viss oro, hos mig. För det gjorde så jävla ont. Och en bula började bukta ut där bak. Somnade om efter en eller om det var två (!) timmars härj och sedan sov både jag och Ivan till tio på morgonen. Och jag vaknade med nackspärren från helvetet. Måste slagit i någon nerv eller så i fallet. Eller om jag sträckte mig. Bra i ryggen kändes det i alla fall inte. Idag, två dygn senare, är det lite bättre. Men helgen har ändå varit hemsk på ganska många sätt.
En vän dog i helgen. Jag har känt henne i femton år och tyckt oerhört mycket om henne lika länge. Vi har inte hunnit ses så mycket den sista tiden – hon för att hon haft två barn och en cancer att ta hand om. Jag för att… ja, det är väl det. Det är som att jag aldrig lär mig. Att samtidigt som tiden rinner iväg och jag försöker göra det bästa av varje dag, så pausar inte det där andra. Sjukdomar. Precis som alla andra gånger någon jag känner har dött så kommer beskedet så fruktansvärt plötsligt. Inte nu! Inte redan! Vi var inte färdiga! Det sista mellan oss är inte gjort! Vi har inte skrattat i en gemensam svart humor för sista gången. Vår sms-tråd skulle inte sluta här. Vi skulle ju ses mer, åtminstone en gång till, det här var inte planen. Har ägnat helgnätterna åt att gråta och förbanna mig själv som trots att jag borde veta bättre inte visste bättre. Nu har hon inte längre smärtor och hon slipper slåss mot en cancer som äter upp henne hur mycket hon än gör allt “rätt”. Men det är för jävligt och svartare än nattsvart. Det är det. Jag hatar döden. Jag är så trött på döden. Och i min skalle maler tankar på henne, på hennes man, på hennes barn, hela tiden.
En annan som hatar döden är Ivan. Just nu oroar han sig enormt mycket för att jag, eller han själv, ska dö. Först nu har han börjat fråga regelbundet: mamma, kommer jag dö? Och jag VET att det rätta här är att svara att ja, det kommer du, vi kommer alla att dö någon gång, så är det i livet. Men han blir så ledsen. Han gråter och blir knäckt och säger men jag VILL inte dö mamma! Jag vill inte att du ska dö! Och då vinner mitt kortsiktiga behov av att trösta honom så jag säger men inte nu, vi ska inte dö på länge. Jag hoppas att det är sant, förstås. Men det är en väldigt jobbig sak för Ivan att hantera just nu. Att alla kommer dö någon gång. Buuuuu.
Att vara tre. Ej superlätt alla dagar.
Ibland känner jag mig så himla maktlös inför allt min son går igenom som jag inte kan lindra eller fixa snabbt. Att han har så mycket mardrömmar, till exempel. Att det som triggar honom i vardagen – att tappa saker, glömma saker (tex på förskolan) eller när saker går sönder – dyker upp i drömmarna och gör honom het förkrossad även där. Jag är fortfarande uppe två gånger per natt i snitt och nattar om honom. En nalle är borta bland alla kuddar och täcken och panik uppstår. En legogubbe är borta och han blir tröstlös. En bok går sönder och han kommer inte över det. Han tappar något i drömmen och hela sovrummet fylls av skrik och gråt. Samma saker händer i vaket tillstånd också och vi jobbar med det. Att saker går sönder ibland och då lagar man dem. Att man ibland glömmer sin favorittröja på förskolan men att man då kan hämta den dagen efter. Men han är känslostyrd, min unge och när han fastnar i sina känslor tar det tid att komma ur det. Jag hoppas så att det kommer att bli lättare för honom snart. Efter läggningen igår, då han grät både länge och väl för att det var dags för förskola igen (efter helgens paus), kom jag ut i vardagsrummet alldeles utpumpad. Ska det VARA såhär tungt, tänkte jag. Ska man behöva känna så där mycket jobbiga känslor inför att gå till förskolan om dagarna. (Obs: han har kul där. Men han hatar att gå dit. Han hatar att jag går och jobbar. Han vill vara med mig dygnet runt.)
Oh well. Nu till två barnrelaterade tips, eftersom helgen också innehållit några ljusa stunder. Anders Franzéns park i Hammarby sjöstad var UNDERBAR. Tänk ett Pettson och Findus-land eller Jan Lööf-värld med verkstäder och uppfinningar i ett barnvänligt “båtvarv” (vid sidan av alla vanliga parkgrejer som rutschkana och gungor och studsmattor osv). Och så Bergrummet på Skeppsholmen. Leksaks- och serieutställning. Så väl värd det relativt dyra inträdet (tror det kostasde 140 per vuxen men barn under 5 gick gratis). Fantastisk utställning för både stora och små. Ingen ville någonsin gå hem.
Livet med en treåring going for four. Det ger och det tar, om en säger. Idag hade vi en underbar första timme efter hämtning och den spenderade vi hos barnläkaren. Inget är speciellt fel med honom alltså, men vi har ändå en remiss till en audionom för att kolla lite kring hans ljudkänslighet. Den har ju hängt med större delen av livet och jag har liksom både vant mig och anpassat mig till en tillvaro där jag typ duschar efter att han somnat (för ljudet av duschen ger panik) eller aldrig slår på en dammsugare när han är hemma (för ljudet av dammsugare… se förra parentesen) eller går på bio (samma parentes som ovan ja men ni fattar temat här nu va) och så har jag tänkt att det där växer väl bort. Somliga föds urkänsliga för ljud och andra inte. Men sedan har förskolan också meddelat att han inte riktigt kan vara med när de tex går på teater (pga ljud) eller när de har fredagsdisco (dont ask, it’s a thing) med andra avdelningen, eller ja… gör sånt som låter mycket. Min terapeut nämnde en gång att en av hennes cirka tio barn hade fått en utredning för sin ljudkänslighet när hen var liten och det hade varit fantastiskt för alla (minns tyvärr inte exakt varför men något med att ungen kunde höra utköra toner som vanliga öron inte hör och att kunskaper om den grejen hade gjort livet lättare på förskola och hemma och nu är ungen stor och lider inte längre, kortversion med reservation för att jag minns fel hehe) och rekommenderade mig att ringa och effektiv som jag envisas med att vara så gjorde jag det och ja, idag var vi där. Och fick en remiss. Det är högst troligen inget speciellt att göra åt saken. En får fortsätta med hörselskydd vid tex flygplansresor och att erbjuda lugnare miljöer osv. Men jag tänker att vi lika gärna kan kolla. Och det tänkte Ivans underbara läkare också, lyckligtvis, så ja. End of story. Nej förresten storyn var ju att vi hade en jättefin timme hos läkaren och i mataffären. Mmmm, treåringar på gott humör ändå. Sådana ljuvliga varelser. Låter det stanna där tror jag och skippar skildringarna av de hundrafemtio utbrotten som sedan följde. Det sista, för en kvart sedan, resulterade tyvärr i att han meddelade att han inte tänker vara min älskling längre. JAG HAR INGEN MAMMA OCH DU HAR INGEN SOOOON, ljöd det genom väggarna. Orsak? Äsch, jag tillät inte att gå upp ur sängen efter sagan och titta på film i soffan bara. Sådant svek. Sådan kränkning. Sådan bottenlös maktlöshet och sorg. Oh well jag meddelade att han när som helst var välkommen att ångra sig och bli min son igen och jag har gott hopp om att så kommer ske innan han somnar, men vi får se. Stämningen är inte på topp. Så kan vi säga.
I fredags var jag på dejt! Eller okej vet inte om det kvalificeras som dejt eftersom det pågick mellan timmarna 17 och 19 (sharp) och kanske mer var som en “aw med lite mat till” men ändå. Jag fick äta (urgod) mat på restaurang och inte samtidigt tjata på ovilliga barn som kladdar och springer från bordet. Bara det! Och jag hann springa förbi en bokrelease snett över gatan från där vi åt. Plocka med mig ett ex av Om döden och landa i soffan hos Ivan klockan kvart över sju. Snabbt och effektivt ska det vara.
I lördags åkte jag, tillsammans med övriga medlemmar i min familj, till Skogskyrkogården. Det var ett tag sedan jag var där nu. Närmare bestämt ett år. Det var fint men också sorgligt. Både för att platsen ju är den där vi hade begravning och där många ganska tunga scener i min historia de senaste åren har utspelat sig, men också för att just Skogskyrkogården varit så… tongivande, tror jag är ordet jag söker, för mig. Under flera år innan allt det här med döden började för mig. Jag bodde där (bredvid), jag joggade där, jag kvällspromenerade där, det var liksom “min plats”. Och såhär tre år senare känns det som ungefär en livstid har passerat. Kontrasterna mellan nu och då blir liksom tydligare när jag är tillbaka på en plats som andas väldigt mycket då.
Jag tänkte på det första året vi bodde i Enskede, innan Ivan kom och innan han ens var påtänkt, på hur vi gick på Skogskyrkogården under Allhelgonahelgen och tyckte att det var så fint med alla ljusen. Det var så nära hem. Undrar om vi inte hade kaffe med i en termos rent av. Min bror och svägerska kom med, eftersom de fortfarande bodde i Stockholm då, det var ingen stor grej. Vi tände ett ljus för pappa, drog halsdukarna tätt om halsarna för det blåste, jag tog några kort som inte representerade hur fint det var i verkligheten, sedan promenerade vi via Ica hem till oss och lagade soppa och vin. Några vänner som också varit på Skogskyrkogården kom över. Allt var så… vanligt, då? Och såhär i efterhand känns det alldeles exotiskt. Min bror bor inte ens i samma ände av landet som jag längre. Aksel finns inte längre. Ivan är så stor att han springer upp och ned över kullarna med en tygkråka under armen och klagar på att det är tråkigt på kyrkogården. Vännerna jag umgicks frekvent med då hörs jag knappt med idag. Det är väldigt mycket som är väldigt annorlunda nu. Många saker som har förändrats på ganska kort tid, ändå. Det tänkte jag på i lördags. Utan att lägga någon särskild värdering i det. Livet hände och det gick fort. Skeenden komprimerades och saker som många människor är med om under decennier klämde jag in under tre år. Så blev det för oss.
På vägen hem köpte korvar för 35 kronor stycket till barnen, som var uttråkade och hungriga (och jag kallade korvförsäljaren en dödens snyltbagge) och sedan kostade vi på oss (barnen) en tårta (för 225 kronor, fick chock) som såg ut som en pumpa och på kvällen började jag läsa Isabelle Ståhls Just nu är jag här. På söndagen läste jag ut den och fortsatte raskt med Michel Fabers Undying: a love story. När Ivan helt oförhappandes bröt en trend och somnade före klockan åtta igår kväll firade jag med att se på Joan Didion-dokumentären på Netflix. Blev så inspirerad! Har bara läst hennes The Year of Magical Thinking innan och eftersom jag gjorde det under en period av livet som var ganska suddig har jag liksom tappat bort henne lite grann. Men nu blev jag så sugen. Vad hon kan formulera sig, denna kvinna! Och vilket liv hon har levt! Aaaaaah. Så glad att ha hittat lite tid och lugn i tillvaron för läsning igen.
Förresten så är det nu exakt två veckor till den allra sista punkten är satt i mitt eget manus. Hade mitt första (och sista) möte med min redaktör i morse. Nu återstår bara mindre textpill och sedan går den till tryck. (Fick till exempel veta detta i morse: att AMMA är en aktiv handling som den med tutte gör, barnet AMMAR inte, barnet BLIR AMMAD – well that changes a little i mitt eget manus så att säga ehehehe mvh skriver “Ivan ammar” cirka trettiotusen gånger i boken).
Recent Comments