Om förra veckan kändes röv, och det gjorde den, så är den här helt klart bättre. Hittills. I måndags hängde vi med Ruben och Bill efter att vi landat i Stockholm efter de där två hemska nätterna utan sömn. Jag hittade två nya tänder som höll på att spricka igenom, gav Ivan en shot Ipren innan läggning, och han sov 11 timmar utan uppvak. I tisdags hängde vi åter med Ruben och Bill på förmiddagen och på kvällen åt vi middag hos Frida och Frans, där också Fridas fina mamma Eva var. En shot Alvedon på kvällen och ännu en natt då Ivan sov nästan tolv timmar utan uppvak. I morse väckte jag honom (!) klockan halv åtta och så var det dags för häng med Ruben och Bill igen, denna förmiddag i Högalidsparken dit även Jasse och Ayton kom. Efter en långpromenad till Gullmarsplan med Ivan sovande i vagnen och ett chorizostopp utmed Årstaviken för mig, tog vi bussen till Gudö och hängde med Ivans farmor och farfar hela eftermiddagen. Han var lyrisk över olika saker därute, bland annat att det finns en traktor och en gräsklippare (som i hans värld också är en traktor) att klättra på. Samt en hel verkstad fylld av små prylar att pilla på, och en halvt isärskruvad Vespa att leka med. Gud vad detta barn älskar fordon. När vi kommit hem och jag lagt Ivan för kvällen (han somnade kvart i åtta, trodde EJ mina ögon) kom Frida över (vi bor tre minuter ifrån varandra) för att läsa i min soffa i en och en halv timme medan jag själv sprang ned till Bananas och tog två snabba glas vin med Emelie och Lisa. Vi pratade jättefort så det kändes som att jag var där minst två timmar. Efter detta sprang jag lika fort hem igen och nu ligger jag i soffan och ska snart förflytta mig till sängen. Imorgon ska Ivan vara med sin barnvakt Lena och själv ska jag klippa mig, bland annat. Kanske tar jag en dagbio också? Eller inte. Vet inte ännu. Det var det, om det.
Igår, trots att vi var på Eskilstuna zoo (cirka en timme sen behövde Ivan sova och det var för röjigt därinne så jag promenerade till slut runt i Eskilstuna centrum i 2,5 timme och när vi kom tillbaka började det regna och alla ville åka hem, men det var en annan historia) och Ivan åkte karusell och klappade kaniner och var peppad på livet, blev det en tung dag för mig. Det är lite det som den här veckans tema gått ut på.
Jag ville egentligen skriva igår kväll men var så sentimental att allt jag hade fått ur mig var bitterhet och snyft och gnäll, och det kändes inget bra när en har en frisk och underbar son, vänner och en familj som gör så gott de kan för att finnas där. Som ett otacksamt svart moln av otillfredställelse kände jag mig. Ni vet, så var en än riktar tankarna hamnar de på något som gör ont?
Men jag gick där i Eskilstuna centrum och mina höfter och rygg värkte som de gör de där dagarna då jag går flera mil eftersom Ivan vaknar när vagnen stannar, och kände mig så himla ensam. Och låst. Som att sommaren mest gått ut på att vara bredvid andra som firat semester, när jag själv haft långa ensamma promenader med Ivan sovande i vagnen eller långa läggningar med ingen och inget som väntar utanför när läggningen är över och min lilla stund av ensamtid för dagen börjar och slutar. Det har gått rätt många månader nu, och ensamheten gör sig allt oftare påtaglig. Nu är det inte en sorg och saknad i första hand, efter det som varit, utan mer en… Avund, tror jag.
Jag tittar på instagram och ser hur alla andra gör en massa saker med sina familjer, reser och är på landet och badar och sånt man gör på sommaren, och allt jag ser är att de är två föräldrar. De har någon att bolla barnets blöjor och åkommor med. De har någon att säga “jag sov så uselt inatt, jag går undan en stund och vilar nu”. De har någon att täcka upp för när den andre vill ta en dusch eller springa ned till butiken och köpa välling, som just tog slut. De har någon att prata med över middagsbordet. Göra framtidsplaner med. Tjafsa med om småsaker sådär som man gör när man vet att man har varandra. Jag tittar på instagram och vill bara gråta för allt jag själv inte har.
Jag försöker höra av mig till de få som är kvar i stan i sommar för att få sällskap och någon att göra planer med, men de jobbar eller har besök eller vill inte göra planer för det är skönt att låta bli. Jag bjuder in mig själv på middag hos andra och bjuder in andra på middag hos mig. Men ensamheten ligger där hela tiden, den som uppstår då jag går hem tidigt för att Ivan ska sova eller när jag avviker för att han ska vila i vagnen eller när ingen kan och vill träffas. Jag skäms för ensamheten eftersom den är bortskämd och otacksam och ful, det finns tusentals ensamstående föräldrar som har vett och ro att uppskatta sina situationer och inse att det här med småbarnsår är en kort och kär period i liven. Jag känner skam för att jag känner avund. Och ensamheten, den är ful och liten och pinsam.
Jag tycker sommaren kan ta slut nu. Jag är trött på att försöka jaga planer och vänner och en tillvaro med sällskap och där jag får vara med. Jag kan lika gärna skola in Ivan och börja jobba igen. Jag orkar inte så mycket mer veckor av avund och påminnelser om att mitt skift med Ivan aldrig tar paus.
(Och jo jag ska ändra fokus snart och jag känner inte såhär varje vecka men den senaste har varit tung för mig)
Efter att jag vandrat 2,5 timmar i Eskilstuna och ätit en snabb burgare på en parkbänk när Ivans mormor och mostrar och kusiner ätit på en restaurang inne på zoo och jag kommit tillbaka och det börjat regna och alla ville åka hem så gjorde vi det. Åkte hem. Landade i Uppsala hos Ivans mormor och åt tacos och sedan sov Ivan i mormors rum så jag fick vila lite ensam inatt. Han hade varit en katastrof inatt. Vaknat, citat, “hundra miljoner gånger”. Så nu känner jag ångest över att mormor som också haft det rätt tufft sista veckorna och är trött fick ta den natten. Undrar om det är resesängen som gör det, kan han verkligen störas så hårt av den? Ingen vet.
Nu ska jag fördriva den här morgonen på något sött. Regn utanför. Sovande mostrar, kusiner och mormor inomhus. Bolibompa går varm på paddan. Hej söndag.
Igår när jag och min bror och min svägerska åt middag, som vi brukar göra någon gång i veckan och har gjort så länge jag kan minnas, släppte de en liten (ej liten) bomb till nyhet. Nej, de var inte gravida. Och nej, de skulle inte gifta sig. De ska flytta till Norrland. Umeå, närmare bestämt, där de fått tag i en lägenhet och signat kontraktet och lägenheten i Stockholm är uppsagd och herregud, det är så klart och förberett för flytt att jag inte ens orkar tänka på det. De hade bestämt sig innan jag själv flyttade men ville inte berätta något, min bror är ju cirka min tightaste person i livet och vi har alltid varit de två i familjen som hållit ihop i vått och torrt, förrän jag landat i nya lägenheten och kommit på fötter. Under tiden har alltså förberedelserna pågått och det händer om dryga två månader.
För deras del är det nog toppen. De har fått en fin nybyggd tvåa och äntligen ett förstahandskontrakt, efter ett decennium i andrahandsmarknaden i Stockholm de är båda trötta på sin situation här i stan. Deras jobb går att göra där. Hennes familj bor där och hon längtar hem. Jag tror verkligen att flytten, om den så blir för något eller några år eller för gott, passar jättebra i deras liv. Och någonstans bakom all min SORG är jag glad för deras skull.
Men jag är så ledsen för min egen del. Så ledsen att inte ha bror en kvart bort från dörr till dörr längre. Så ledsen att han inte kommer finnas så tätt i Ivans liv som jag hoppades. Så ledsen att ännu en av mina närmaste älskade försvinner. Inte ut i ingentinget, som Aksel, och Umeå är en timme bort med flyg, men ändå. Vi kommer inte kunna ses till vardags längre. Bryter jag foten och behöver ligga inne igen är det inte troligt att det är han som sitter vid min säng på sjukhuset. De kommer inte äta middag hos mig i barnvänlig tid en gång i veckan längre. Fan i hela helvetet vad jag avskyr det här. Jag orkar inte förlora ännu en person, inte ens till Umeå. Jag har så få nu för tiden.
Jag är så obeskrivligt ledsen och det är kanske en överreaktion men känslan blev inte bättre av att sova på informationen en natt så det får väl ta lite tid att fatta och acceptera att han flyttar bort.
Dumma dumma dumma Umeå. Måste jag flytta dit själv nu förresten? Lämna allt här, köpa nåt litet radhus och hänga med… Två personer. Okej inte perfekt plan det heller. Just nu känns allt RÖV.
Insåg alldeles nyss att det idag, prick idag, är fyra veckor till Ivan börjar förskolan. Om inte det är nedräkning så vet jag inte vad som är det. Om fyra veckor är min arton månader långa föräldraledighet slut. Om fyra veckor kommer mina dagar inte till 100% längre att gå ut på att roa och stimulera och underhålla min intensiva son. Om fyra veckor ska jag i stället gå till jobbet och göra allt det där jag nästan inte minns att jag en gång gjorde. Det är så mycket “tiden innan” att det känns som ett annat liv. Tiden innan jag fick Ivan. Tiden innan han försvann. Vem var jag ens då? En som sov om nätterna och kollade på serier och åt hälsosamt och var sambo och red och gick ut med vännerna då och då. Jag är inget av det där idag. Och jag har ingen aning om hur det kommer kännas att alldeles snart sluta ägna dagarna helt och hållet åt Ivan.
Men jag tror också att det är dags nu. Jag räcker snart inte till längre. Hans behov av stimulans och skoj överstiger det jag kan frambringa, speciellt i tider då nästan alla är bortresta och vi har varit i alla parker i hela Söderort tusen och åter tusen gånger. Jag tror att han kommer få det bra på förskolan, jag tror att han kommer att få det tufft också. Han kommer få lära sig skillnad på “mitt” och “ditt”, det kan han (verkligen) inte nu. Han kommer säkert att lära sig äta med bestick på nolltid, själv orkar jag inte riktigt kämpa med just den biten. Han kommer, eller det säger ju alla att han kommer och jag kan knappt lita på deras ord men ändå, förmodligen att lära sig att sova i grupp. Han kommer vara så trött när han kommer hem att läggningarna på kvällen kommer bli lättare. Kanske. Han kommer kanske att få kompisar? Han kommer, hoppas jag, att knyta an till ytterligare några vuxna, hans förskolepedagoger, och det kommer att vara de som lyfter upp honom när han ramlar och slår sig. Det kommer inte vara jag som tröstar när det händer något. Det kommer inte vara jag som vakar så att han inte slår sig eller klättrar för högt eller äter en elsladd. Tanken på detta är sorglig och spännande på en och samma gång. Jag känner mig både färdig med det vi gör idag, och helt oförberedd på det som snart ska komma. Samtidigt.
Idag var vi på Spårvägsmuséet och Ivan tyckte det var så spännande och kul att det liksom brann till i skallen på honom sådär som det gör när han blir riktigt överstimulerad. Han går knappt att kontakta efter en stund, bara rusar runt runt runt och sätter sig i olika fordon och springer fram till andra barn och aldrig någonsin vilar han ens för en sekund. Efter ett tag vet jag att det kommer smälla, något kommer gå fel och han kommer bli förtvivlad. Idag var droppen som fick bägaren att rinna över att han inte fick stjäla andra barns lok vid tågbanorna. Jag tog ifrån honom den när han snott den två gånger, gav tillbaka till barnet som hade den och lyfte iväg honom till ett annat bord, med en annan räls. Han skrek och grät så halva muséet måste ha undrat. Sedan fortsatte resten av dagen i samma överstimulerade anda och redan vid sjutiden var det dags att säga adjö till Anna och Lovisa, som bjudit oss på middag när de mellanlandade i Stockholm mellan sina olika sommarresor. Läggningen tog en timme. Han kliar sig frenetiskt i munnen och jag fattar inte om det är de två jordgubbarna han åt i vagnen för några timmar sedan, eller kindtänder på gång. Ett tag trodde jag att han aldrig skulle somna, men det hände till slut. Nu sitter jag i soffan och noterar att det mörknar redan före tio nu för tiden. Det närmar sig sensommar. Jag har ingen lampa vid soffan och kommer därmed att ha svårt att se i boken som jag tänkte påbörja. Kanske att jag skippar det för ikväll.
Imorgon sticker vi till Skärgården och hälsar på min faster över dagen. Bussresan tar en timme, vilket nu påminner mig om att lägga iPaden på laddning.
Åter i Stockholm sedan, vad är det nu, två dagar och det kryper lite i mig av ENSLIGHETEN här just nu. Alla är bortresta och de ytterst få som är hemma jobbar, och det går åt rätt mycket energi att fylla dagarna med Ivan och vädret som pågår. En sak jag noterade när vi umgicks i två dygn med två andra ettåringar var att Ivan i princip inte trivs, och därmed inte fungerar, så bra inomhus. Det regnade en eftermiddag och de andra barnen var helt okej med att leka inne, lägga något pussel eller titta på bamse eller krypa runt eller you name it, men Ivan gick snabbt in i sitt berömda gnäll-and-destroy-mode och det var lika bra att slänga på sig alla regnkläderna och gå ut i hällregnet. Hellre det än att springa och försöka rädda möbler och lådors innehåll inomhus, liksom. Nåväl. Stockholm alltså. Ett tomt sådant. Igår lekte han med sin farmor några timmar och idag blev det Rum för barn på förmiddagen. Vad vi ska hitta på i eftermiddag (och kväll) har jag ännu ingen aning om men solen börjar titta fram och regnet från imorse har lättat så det är ju alltid något. Tänker positivt här.
En annan bra grej är att jag verkligen tycker att han blir roligare och roligare att umgås med. Om en nu får säga så? Men liksom, vi har mer och mer gemensamma skratt och skämt (okej “skämt” är kanske att ta i men liksom interna lekar och sånger och grejer som får honom, och sedan mig, att skratta) och han känns mer och mer som min polare och mindre och mindre som ett litet knyte som jag måste ha hand om. Älskade spralliga varelse.
Recent Comments