by Carolina | Dec 5, 2014 | Uncategorized
Jag ligger här i soffan iklädd den Onepiece jag köpte i gravidpsykos för ganska exakt ett år sedan. Dagen idag var… Vacker. Brutal. Smärtsam. Jag tror inte jag kan formulera mig kring den ännu. Det var liksom för mycket att ta in, för många smällar i maggropen, för många paradoxer att hantera. Så mycket kärlek och så avsaknaden av min person, min största kärlek, mitt i det. Så mycket brutalitet i att samlas runt en urna med hans stoft i. Det är så svindlade att tänka på! Han finns inte mer och hans kropp, världens vackraste himla människa, är bränd och askad och ligger däri. Så ensamt att sitta där längst fram, alldeles ensam i inre och yttre bemärkelse, samtidigt som sammanhanget var fyllt av gemenskap och värme. Äsch, jag ska inte ens försöka. Jag är så trött nu. Urholkad och ledsen och mindre lättad än jag trodde igår att jag skulle vara vid den här tidpunkten idag. Lättnaden fanns där en stund på lunchen efter ceremonin men nu ekar det liksom tomt igen och jag känner mig liten och omyndig, oförberedd på en framtid som jag ska styra över alldeles själv. Men det behöver jag inte tänka på riktigt ännu.
Nu är klockan strax efter åtta och Idolfinalen pågår. Bryr mig inte ett dyft. Blir provocerad av allt som är trivialt idag. Lika bra, måste ändå gå och lägga Ivan nu. Vi hörs en annan dag tror jag bestämt. Tack för alla fina kommentarer, igen.
by Carolina | Dec 4, 2014 | Uncategorized
Fem veckor och fyra dagar fick vi vänta innan kapellet på Skogskyrkogården hade plats. Normalt är att man har begravningar inom 30 dagar från dödsfallet, men i de fall den döde är kremerad redan vid begravningen går det bra att dröja lite längre. Detta, i kombination med att något i anslutning till kapellet håller på att renoveras, gjorde att vi fick vänta så länge. När damen på begravningsbyrån berättade det för oss, den där måndagen för snart fem veckor sedan, kunde ingen av oss tänka riktigt. Vad bra, tror jag till och med att vi sade, då hinner det här smälta in lite.
Nu har massor av dagar och nätter – framförallt nätter, gud vad de varit långa – passerat och jag kan väl tycka såhär i efterhand att det var lite för lång tid att vänta. Även om begravningen bara är en dag i raden av dagar vi ska leva utan honom från och med nu, så blir den en sådan där typisk “före och efter-dag”. En så kallad milstolpe. Precis som dagen då han försvann, livet var på ett sätt före och på ett helt annat efter.
I sorgearbetet och i de små stapplande stegen tillbaka mot en ny typ av vardag har datumet för begravningen blivit ett slags “jag tar tag i det efteråt”. När jag ska börja sova själv i lägenheten? Hmm, jo men någon gång efter begravningen (nu blev det inte så eftersom Ivan behövde lugn och ro men det var så jag tänkte). När ska jag ta tag i frågan om Ivans dagisplats? Efter begravningen blir väl bra. När jag ska ta ställning till var och hur vi ska bo framöver? Efter begravningen.
Imorgon vid den här tiden är det alltså efter begravningen. Det är då det är över, den första etappen i det som kommer efteråt. Då ska en vardag börja och undantagstillståndet måste eventuellt sluta att gälla. Jag kan inte gömma mig bakom praktiska göromål inför begravningen. Vilket ska bli oerhört skönt, om jag tänker efter. Det jag har jobbat med de senaste veckorna, innehållet i en inbjudan och ett program och att leta dikter och låttexter och att korrigera officiantens manus inte bara en eller två utan kanske fyra, eller fem gånger, listan till minnesstunden efteråt, allt det är över imorgon vid den här tiden.
Imorgon vid den här tiden gissar jag på att jag kommer vara tröttare än jag varit någon gång sedan det hände. Jag gissar på att jag kommer vara uttorkad och ha huvudvärk och att Ivan kommer att ha somnat för ungefär en timme sedan. Det börjar därmed bli dags för hans första attack av nattskräck eller mardrömmar, kanske lägger jag mig hos honom redan då. Jag tror att jag kommer känna mig tom och ledsen, men på ett annat sätt lättad. Jag har väntat på att få ta farväl av honom i ett kapell, i ett officiellt sammanhang. Jag har väntat på att möta alla vännerna i ett ögonblick av ren och skär sorg. Jag har väntat på alla kramarna och att lyssna på låtarna vi ska spela i kapellet.
När det är över imorgon, tror jag att jag kommer känna en viss lättnad trots allt. Jag hoppas det. Det finns så mycket liv kvar för mig och Ivan att leva och under de här veckorna har jag inte riktigt orkat ta tag i just något alls. Det finns inget som säger att jag kommer orka det på måndag heller, i och för sig, men då är begravningen åtminstone förbi.
Nu är klockan halv tio och jag lägger mig i mörkret bredvid Ivan, som ännu inte vet om att vi imorgon begraver hans pappa. Jag har bett några vänner att fotografera så att vi kan titta på bilderna längre fram när han börjar förstå och undra.
Recent Comments