by Carolina | Nov 28, 2014 | Uncategorized
Vi kommer att läsa en dikt av Bodil Malmsten på hans begravning. Några rader ur den lyder:
Innan och efteråt.
Det där ögonblicket innan.
Den där evigheten efteråt.
Jag började gråta första gången jag läste dikten, det där om evigheten efteråt tog hårt i maggropen. Det är verkligen så det känns. Det är en evighet vi ska leva vidare, och allt som var innan gick så fort, alldeles för fort. Ändå har en månad gått idag, precis en månad har passerat och det är väl en milstolpe om något. En av många månader som ska passera framöver. En pyttedel i evigheten.
Jag pratar med honom och skriver mentala brev till honom fast jag inte tror att jag tror på en himmel eller andar eller så. Han finns liksom inuti mig ändå, vare sig jag vill det eller inte. Jag hör honom och hans åsikter kring begravningstalet. Jag vet vad han skulle sagt om bilden vi väljer att trycka i programmet. Jag känner honom i mig så himla starkt fortfarande. Fast det har gått en månad. På ett sätt känns det som det var igår han försvann, men omständigheter i min vardag skvallrar om att det ändå förflutit lite tid. Igår kunde jag gå upp på vinden till exempel. Först sneglande på hans kartonger, de med hans kläder i, sen öppnade jag en. Doftade lite på en skjorta. Plockade faktiskt fram hans förra vinterjacka, en jacka vi hade ett oerhört fånigt tjafs om i och med att han inte ville låna ut den till mig när jag kände för att glida runt i en oversized boyfriendjacka. Det tyckte han var fånigt, minsann. Och ville för övrigt eventuellt använda jackan några säsonger till, själv. Igår på vinden fanns där inga hinder längre. Nu du älskling, tänkte jag, nu tar jag din jacka vare sig du vill eller inte. Vissa saker får du inte bestämma över i din frånvaro. Sedan tog jag en lång promenad med Ivan och Ivans mormor i den och det kändes bra på flera sätt.
En månad. Jag fortsätter skriva mentala brev. Jag fortsätter att nästan inte sova alls om nätterna. Men det går framåt på flera sätt. Jag har inte lika mycket minnesluckor nu, jag vet när jag lägger mig på kvällen vad som står i kalendern nästa dag. Idag ska jag hälsa på ett dagis som jag hoppas vill erbjuda Ivan en plats redan i vår, på deltid. Jag kan öppna breven som kommer till oss som det står hans namn och sedan “dödsbo” på. Jag kan sortera bland hans arbetsgrejer, alla externa hårddiskar som snart måste få åka tillbaka till de företag de tillhör.
En trötthet har kommit över mig som jag nästan aldrig har upplevt förut. Det dunkar i huvudet och jag mår lätt illa mest hela tiden. Om nätterna sover jag ändå inte bra. Men jag har inte lika mycket ångest som i början, det är mer som att jag behöver ensamtiden i mörkret för att hinna tänka. Det är svårt att hinna tänka när jag tar hand om Ivan på dagarna. Eller när jag har besök hela tiden. Jag har inte längre besök hela tiden. Jag tränar på att lämna bort Ivan för små stunder också. Just nu är han till exempel i en park och gungar med sin farmor. Så jag sitter här och skriver mina mentala små anteckningar till honom.
Det är så mycket som har hänt redan, som jag skulle vilja prata med honom om. I nybyggda huset mittemot vårt vardagsrum fick alla nyinflyttare tillträde igår. Vi har väntat på den dagen och tittat på när först spisarna, sedan kylarna och frysarna levererats och stått uppradade på trottoaren för några veckor sedan. Igår kom människorna, och jag stod där med Ivan i famnen spanade på alla nya grannarna och deras flyttkartonger och jag fantiserade om deras nya liv som skulle börja nu.
Jag hade velat att han skulle hunnit få reda på att inte bara en, utan två av hans bästa och äldsta vänner faktiskt nu väntar barn till slut. Det var lite av en grej för honom och framför allt den närmaste vännen. De var tveksamma till projektet ihop och min sambo var först ut, så att säga. I veckan fick jag reda på att även bästisen följt med på tåget. Det var alltså därför han jagade på om att träffas så ihärdigt, då, för några veckor sedan när vi var upptagna av flytten och livets måsten och deadlines och han sköt det framför sig. Han fick aldrig veta. Jag tror han hade blivit glad. Känt samhörighet.
En annan av dikterna vi ska läsa på begravningen vet jag inte vem som skrivit, det är officienten som har föreslagit den och lagt i manus och det står inget namn under den. Den har också fastnat hos mig. Den lyder:
Nu, när det är natt,
Inte bara i yttre utan också i inre mening
Går det inte att tvinga livet.
Nu återstår bara att låta tomhet
Vara tomhet
Och saknad vara saknad.
I väntan på ljuset!
Så ja. Jag väntar vidare. Låter tiden rusa och krypa fram samtidigt här i min bubbla. Låter den första månadsdagen passera, göra lite ondare än den igår och den i förrgår om jag känner efter. Vänta på Ivan som ska komma hem från lekparken med farmor. Låta tomhet vara tomhet.
by Carolina | Nov 23, 2014 | Uncategorized
Säger det igen (minns inte om jag sagt det exakt såhär tidigare): människors välvilja och godhet tar KNÄCKEN på mig, alltså hjärtat blir helt fuzzy av värme mitt i allt jobbigt. Idag till exempel, lämnade Erika sin egen 9-månaders hos en barnvakt för att komma och vara just barnvakt åt min 9-månaders när jag red en timme. Imorgon kommer min sambos bästa väns flickvän, tillika en frisör på den salong jag klipper mig på annars, och klipper mig i hemmamiljö eftersom jag inte orkat ta mig in till den tid jag hade förrförra veckan. På tisdag kommer en person jag inte känner men delar nätverk med, och ska fotografera Ivan (hon är alltså fotograf) i vår hemmamiljö (hej julklapp). Idag fick jag sms från en vän (ja det var du Diggobert) som fixat ett iTuneskonto åt mig med stålars på så jag kan titta på film/serie i stället för att bara prata och mala med tankarna hela tiden. Jag kan fortsätta listan länge till, men ni förstår. Kort sammanfattat är det två rörelser och insikter som liksom slåss i mitt huvud dessa dagar. Den ena handlar om livet grymhet och hur orättvist vidrigt det kan vara. Den andra om livets och vänskapens och människors godhet och hur oerhört vackert och stort det kan vara.
by Carolina | Nov 21, 2014 | Uncategorized
Drömde om honom inatt igen. Denna gång var det en sms-tråd som höll sig levande fast jag visste att han var borta. Jag skrev, skickade och tog emot svar i den sms-tråd som är/var hans. Visste att det borde vara omöjligt, han finns ju inte längre. Men han fortsatte att skriva. Inga konstigheter, det handlade om middag och länktips och något kul från ens dag på jobb osv. Minns konflikten i mitt huvud: detta borde inte kunna ske, ju, men det sker. Kan inte låta bli att fortsätta sms:a med honom fast jag vet att det inte finns.
Antar att detta är ett tema vi kommer ha en tid framöver i drömmarna. Det rationella och logiska v/s det ofattbara som behöver sjunka in men inte vill sig.
by Carolina | Nov 20, 2014 | Uncategorized
Skymningsstämningen återvände. Ute och inne, kan man säga. Har gått igenom officiantens tal ännu en gång och läser det med hans ögon, känner honom fortfarande utan och innan. Vet precis vad han skulle reagerat på, vad han skulle hatat om det sades på hans begravning. Stryker och lägger till och färgmarkerar i texten och hoppas att hon ska förstå hur jag menar. Letar dikter, låttexter och citat jag tycker passar. Det är svårt. Det får inte bli för sentimentalt (han hatade sentimentalt) och inte för kladdigt. Inte för pekoralt. Men ändå… NÅGOT. Jag blir tvungen att skapa distans när jag gör det här, både hålla honom nära men hålla honom ifrån mig på ett sätt; det kan inte göras annars. Och det måste göras.
Jag vill att det ska bli värdigt, hans sista farväl, det hade varit så oerhört viktigt för honom. Bara tanken på att kapellet kommer fyllas av flera hundra gör mig helt skuldtyngd å hans vägnar. Han ville liksom inte stå i mitten så ofta. Men nu blir det ju så vare sig han hade valt det eller inte. Så går det när man gör en sådan dramatisk sorti. Samt när man var en sådan högt älskad och uppskattad person. Fy jävla fan.
by Carolina | Nov 12, 2014 | Uncategorized
Idag när ivan sov passade jag på – det är så sjukt att jag passar på att sörja / gråta / leva ut känslor men fuck it, nu är det så – att skriva ett långt brev till min sambo. Det var tänkt som ett underlag till kvinnan som ska leda begravningen till att börja med. Men det slutade som ett tre sidor långt brev, en hälsning från mig och där jag står nu, ett litet bokslut över våra år tillsammans, en hel del om varför jag älskade honom och vad jag uppskattade honom allra mest för, några minnesanteckningar över vem han var för mig, vilka vi var och blev tillsammans på vår resa. Skrev och skrev och skrev och tårarna forsade och det var ett ganska tungt men också fint ögonblick, för det var lite som att vi var nära varann igen. På något sätt. Han är så närvarande och färsk i mitt minne att det ibland nästan känns som att han är här. Jag vet redan vad han skulle tyckt om det ena eller det andra. Han bor fortfarande i mig och i det här hemnet. Och, om jag trodde på en himmel eller andar eller något annat så tror jag att han hade varit glad nu, ändå. Glad för hur vi hankar oss fram förstås, men allra gladast för hur bra ivan trots allt som händer i mig och omkring oss, ändå verkar må i detta.
“Ni skyddar honom” sade min terapeut i måndags och jag svarade “jag hoppas det”. Hon sade att jag inte behöver hoppas, att det är precis vad vi gör och att det fungerar. Jag och mitt nätverk har ställt oss i en tät och trygg ring runt lilla Ivan och jobbar metodiskt vidare för att hans dagar ska bli trygga, roliga och så lika hans tidigare liv som möjligt. Hittills tror jag verkligen att det har funkat, eller hur man nu säger. Inte mycket “funkar” väl egentligen i en sådan här situation, men ni fattar? Han är glad liksom. Sover regelbundet. Äter mycket. Leker och kryper och far runt. Skrattar mycket. Han är mitt allt och exakt hela min mening just nu. Det kommer nog vara så ett tag framöver.
Recent Comments