Skymningsstämningen återvände. Ute och inne, kan man säga. Har gått igenom officiantens tal ännu en gång och läser det med hans ögon, känner honom fortfarande utan och innan. Vet precis vad han skulle reagerat på, vad han skulle hatat om det sades på hans begravning. Stryker och lägger till och färgmarkerar i texten och hoppas att hon ska förstå hur jag menar. Letar dikter, låttexter och citat jag tycker passar. Det är svårt. Det får inte bli för sentimentalt (han hatade sentimentalt) och inte för kladdigt. Inte för pekoralt. Men ändå… NÅGOT. Jag blir tvungen att skapa distans när jag gör det här, både hålla honom nära men hålla honom ifrån mig på ett sätt; det kan inte göras annars. Och det måste göras.
Jag vill att det ska bli värdigt, hans sista farväl, det hade varit så oerhört viktigt för honom. Bara tanken på att kapellet kommer fyllas av flera hundra gör mig helt skuldtyngd å hans vägnar. Han ville liksom inte stå i mitten så ofta. Men nu blir det ju så vare sig han hade valt det eller inte. Så går det när man gör en sådan dramatisk sorti. Samt när man var en sådan högt älskad och uppskattad person. Fy jävla fan.
Recent Comments