Vi gjorde det, vi flög!

Resan igår gick… Okej, tror jag man kan säga. Ivan inledde med panikgråt så det nästan kom kräks i bilen till Arlanda. Pausade och körde vidare. Väl på Arlanda var det jättekul. Planet var trångt och luften kvav redan innan vi åkt. Genidraget att ta plats vid gången längst bak (“nära toa” samt “lätt att gå ut i gången”) var så o-geni att jag vet inte vad. Inledde flygresan med att lyssna på en dam över gången som berättade hur mycket hon avskydde barn, barns läten, barns dofter, samt klaga på att det satt barn längst bak (“förr samlade man alla längst fram, det var mycket bättre”). Hittills var ivan tyst och glad, men hon satte lite en extra känsla av ångest i mig redan innan vi lyfte. I alla fall. Vi åkte vid ett. Vid två lyckades jag få honom att somna i selen genom att sno området längst bak där kabinpersonalen hänger då de serverade mat. I gången fick man verkligen INTE plats. Han somnade, jag fick ned honom i mitt och linas knä, 1 timme och 20 minuter av lugn följer. Sen somnar linas hand, för ivan ligger på hennes handled, och hon behöver lirka sig ur. Då vaknar ivan. I tårar. Och em vidrig timme följer. Plötsligt är HELA gången fylld av toaköande människor, åt båda hållen. Det går inte att ta sig ut, det är cirka 800 grader i planet, Ivan gråter och gråter, det är kiss utanför blöjan, jag får starkt och klaustrofobiskt ångestpåslag. Vi köar till toan två varv. Väl på toan blir ivan glad, undrar varför. Men det blir snabbt gråt och panik så fort vi kommer ut i trängseln. Så pågår det nån timme. Jag vill bort bort bort. Tänker att jag absolut tänker ta tåg hem. Sen lugnar det sig. Piloten säger att det är 25 min till landning och jag fattar att det snart är över. Landning går fint. Ivan år solståle igen. Linas styvpappa Lasse hämtar på flygplatsen, instant love uppstår mellan honom och ivan (ivan klappade i hans skägg när han fick sin kvällsvälling senare på kvällen, dog av kärlek) och bilresan till Nerja gick fint.

Nu är vi framme, jag och ivan bor i en egen lägenhet nere vid poolen och en trappa upp bor lina och föräldrarna. Det är så SJUKT vackert här. Kan inte ens förklara. Ska visa bilder sen. Men först: kaffe.