Tre år

Treårskontroll, check. Så himla fint att se Ivan, först blyg och stum som en… eeeh stum person (?), sakta öppna upp sig inför BVC-sköterskan och sedan lägga pussel, rita teckningar, improvisera fram en tebjudning (?), stoltsera med den klänning han valt för dagen (“balett”) och med stor samarbetsvilja låta sig bli vägd (14,2 kg) och mätt (101 cm). Vi pratade en del om hans “ängslighet” och känslighet inför stimmiga sammanhang och separationer (från mig) och om hur jag och hans förskola möter det. Finns massor att säga på det området men kort sammanfattat kan man väl säga att Ivan på många sätt har uppfostrat mig i att bli den typen av förälder som han behöver. Jag avviker från sammanhang när det blir för mycket (för honom), öppnar famnen när han behöver den utan att se honom som ett barn som “behöver lära sig” och kanske utmanar jag honom för lite enligt somliga. Jag anser dock att livet i sig självt är en jävla utmaning som han ständigt exponeras för genom interaktioner med den, förskolan, kalas, omvärld osv och att min roll som hans förälder i mångt och mycket kan få gå ut på att vara den där eviga famnen och basen. Även om det är slitsamt och sker på bekostnad av saker jag kanske innerst inne hade önskat kunna göra, resa, vara med på osv. Jag tänker att det kommer sedan, den här perioden av vårt liv får liksom bara vara såhär. Förutsägbar. Ibland enkelspårig. Ibland (för mig) ganska tråkig. Ensam. Äsch, lång historia kort: treårskontrollen gick fint. Och om vi skulle komma till en punkt där vi känner att hans ängslighet blir ett problem i vår (eller hans) tillvaro finns det stöd att få, genom BVC. Mycket fint.