Tiden

Tiden, den försvinner ifrån mig och jag sover för lite, skriver för lite, hinner för lite, är ofta trött. Samtidigt, så… glad. Och överväldigad, över det nya i min och Ivans situation. Jag hade verkligen tänkt att det bara skulle vara vi två, nu och för en lång tid framöver. Och så plötsligt finns det någon där, inte bara en utan två, det finns ett barn till att knyta an till, att bygga relation med, att lägga på kvällen och sova i närheten av, att väckas av på morgonen. Det är mycket på alla fronter, i huvudet och hjärtat och kroppen. Det är läskigt att känna något igen och nästan ännu läskigare när det kommer till barnen. De är så små, så sårbara, så underbart flexibla och naiva och otroligt inkännande och intelligenta. De håller på att hitta varandra samtidigt som de försöker känna in, hänga med, deala med svartsjuka och allt det där som händer när två små barn som levt länge med en ensamförälder ska börja leva ihop. Tro och tvivel. Jag trodde att anknytning till ett annat barn, ett jag inte burit och som inte varit mitt från början, skulle ta tid. Men det gick så himla fort och plötsligt känns insatserna så himla höga. På ett helt otroligt, nästan ofattbart, fint sätt men såklart: också läskigt. Jag har förlorat förr. På alla tänkbara vis, döden är bara ett av dem. Och skyddsmekanismerna som slås på helt automatiskt och som jag visste skulle finnas där när och om det här väl hände, de är där. Med besked. Och jag antar att det tar energi, liksom att bolla runt med logistik kring två små barn och att räcka till, hinna med, vara rättvis, göra den ena trygg och anknyta till den andre samtidigt. Och när de somnat: fortsätta att lära känna den fantastiska människa som jag råkat snubbla över och som på bara veckor och månader blivit så oerhört viktig för mig. Det är svårt att beskriva den här grejen som pågår nu utan att låta klyschig eller alltför utelämnande. Återigen finns där en annan person, nej två, vars privatliv jag värnar om och som gör att bilderna jag tar, berättelserna om mina dagar, inte längre bara rör mig och Ivan. Som de brukade. Det gör det svårt för mig att skriva här. Mina dagar, just nu, äts upp av allt det här. Jag vill att det ska vara så. Jag älskar att det är så och jag är rädd för det på samma gång. De första veckorna försökte jag bromsa, vara rationell och logisk och bete mig i linje med hur jag tänkte mig var lämpligt några veckor in i en ny grej, en kanske-relation. Men någon annan körde liksom på och det var svårt att inte följa med när allt inuti mig ville ditåt. Så nu ligger jag här. Inte i mitt hem utan en annans, ett där Ivan fått en egen säng, klockan är nio och han håller på att somna. När han gjort det ska jag gå upp och gosa lite med den andra. Kanske lägga även hen. Och sedan, när det blir tyst från båda barnens sängar, kanske försöka sova. Eller så blir det som det brukar: vi är uppe för länge, skippar sömnen en natt till, pratar och pratar och dricker vin och ser på serier och hånglar och lär känna varandra och sedan slocknar vi och vaknar outsövda och nästan utmattande till ännu en dag i den här konstiga, märkliga, fina tiden som är sommaren 2016. Man får se.