Idag avslutade vi vår gemensamma terapi, jag och Ivan. Det var så sorgligt och fint. Jag har inte räknat, men fick veta idag att vi träffats 38 gånger och att vi sågs för första gången när Ivan var åtta veckor gammal. Det är i princip hela mitt liv som förälder, som Helena funnits vid vår sida. Vi skulle egentligen ha avslutat terapin ungefär när Ivans pappa dog, men när det hände satte vi igång igen för jag var i desperat behov att stöd i krisen som jag genomgick och den hade väldigt mycket att göra med min nya roll som ensamstående förälder, och eftersom hon kände oss och jag älskade henne redan då, för ett år sedan drygt, gick vi kvar. Men månaderna gick och från att ha träffats varannan vecka glesade vi ut det till en gång i månaden och idag tog det slut. Det har jag vetat ända sedan i våras, att vi skulle trappa ned under hösten för att avsluta till årsskiftet, och idag hände det.
Jag har gått i ganska många olika typer av terapier under de senaste tio åren. Individualterapi med psykoterapi-inriktning, parterapi, korttidsterapi och KBT-dito. Från att ha varit en person som tänkte att man behövde vara riktigt trasig för att behöva terapi har jag utvecklats till en som tycker att det finns ett helt unikt värde och som inte drar mig för att söka hjälp om jag anser att det behövs. Men en sak som är både tråkig och fin, beroende på ur vilket perspektiv man tittar, är att jag inte tyckt att just någon av de andra terapier jag gått i gett speciellt mycket. Det har nästan alltid slutat med att jag känt att jag gått dit för att fullfölja min plikt, att göra det som krävs av mig, att se tiden an och att inte vara en quitter. Jag har sällan upplevt att jag fått speciellt mycket hjälp. Kanske för att jag ändå haft ett nära nätverk att dryfta mina tankar och bekymmer med? Kanske för att de terpeuter jag träffat innan inte passat mig speciellt bra? Det handlar ju ändå om personkemi. Att vara exakt den kombination av lösningsorienterad, icke-daltande, utmanande och to the point som just jag behöver och trivs med för att utvecklas, har ingen terapeut jag träffat varit. Förrän jag träffade Helena.
Hon tror att det beror på att i en föräldrasituation måste man möta sina demoner vare sig man vill eller inte. Det klär av en så många lager av skydd och alla impulser att fly när det är svårt eller att stänga sig inom sig själv fungerar inte längre. Man är naken vare sig man vill det eller inte, och det är en gynnsam situation att träffa en terapeut i. Jag vet inte, jag. Jag vill ändå hävda att hon hade det där som jag behöver. Men det spelar ju ingen roll. Poängen är att hon varit en följeslagare till mig och Ivan i snart två och och jag vet inte om jag lyckats vara den förälder jag ändå anser att jag varit och blivit, utan henne. Faktiskt inte. Jag är så HIMLA glad och tacksam att hon finns och funnits där.
När jag började handlade det, för den som minns och följde oss då, om att jag inte klarade av att “härbärgera” (psykologterm) speciellt bra när Ivan grät hysteriskt, just då handlade det om kvällarna. Han hade ju någon form av mini-kolik, med tretimmarsgråt nästan varje kväll. Jag kände att jag inte klarade av att göra mitt jobb som förälder, att jag inte kunde behålla lugnet och tro på att det inte var mitt fel, kände någonstans att det var helt stört att inte jag lyckades trösta mitt eget barn, och jag hade utvecklat någon slags ångest inför min föräldraroll rent generellt. Den var så kompromisslös och defintiv på något sätt. Omöjlig att pausa ifrån. Jag kände mig som en idiot som inte kunnat fatta det innan han kom. Jag kände att allt ansvar låg på mig som den ammande föräldern och att jag misslyckades. Ja, det var i början det.
Helena identifierade ganska snabbt saker om mig själv i nära relationer som jag inte ens sett innan, att jag alltid skapat en distans i nära relationer fram tills Ivan kom (genom val av partner som själv höll/krävde olika typer av distans eller att, tidigare i livet, själv dra när det blivit för intimt) och att jag brottades med den här distanslösheten i relation till Ivan. Att älska och att inte kunna stänga av, försvinna bort, sträcka ut bandet mellan oss, var skitsvårt i början. Och hela tiden hade jag henne där som höll min hand och liksom uppmuntrade mig att våga hänga med på resan. Övertalade mig att det jag gjorde var gott nog, att jag var en fantastisk förälder, att barn kommer med olika temperament från början och att det inte var jag som skapade hans känslosamhet vare sig under kolik-perioden eller senare när han hade nattskräck eller timslånga utbrott kring bilåkning eller vagnåkning eller allt det där som vi brottades med i början. Hon kunde titta på mig när jag fastnade i en mening och sökte efter ord som skulle tona ned det jag egentligen kände och säga “nu ser det ut som du tänker på något som gör dig ledsen” och jag liksom köpte det, berättade vad det var, började gråta, sket i att rama in allt det där som snurrade inuti med formuleringar och ett sammanhang.
Det blev ju bättre ganska fort och jag tror att jag började landa i allt redan kring Ivans 6-månadersdag, någonstans kring slutet på sommaren förra året. Vi höll på att glesa ut och avrunda och så pang – Ivans pappa dog i sömnen. Jag fattade ingenting och jag fattade absolut inte hur jag skulle palla det nya livet som jag insåg låg framför mig, och så började vi om igen. När jag kom till Helena första gången efter att Aksel dog var det utan Ivan, det hade bara gått en vecka. Jag var troligen fortfarande i stor chock. Jag tror att det var första gången jag rörde mig utanför hemmet. Hon slängde om sina bokningar och så satt jag där igen och hon grät tillsammans med mig den där gången. Och så körde vi på igen. Nytt fokus var hur jag skulle klara det här alldeles ensam, hade jag verkligen den styrkan inom mig? Kan jag vara någons förälder utan en annan förälder att dela allt med? Kan jag ro hela den här skutan i land, kommer jag orka? Hur gör vi med mig mitt i allt det här? Vem ska jag vara, vem ska jag bli? Vi har jobbat med det, jag och Helena, ständigt med Ivan i fokus. Jag minns inte hälften av alla gånger jag suttit där men vi har avhandlat det mesta som rör sig runt sorg och föräldraroll och sömnbrist och nattskräck och att våga vara svag ibland och att hitta ett liv som fungerar och ibland har det varit roligt och ibland har det varit tungt. Ibland har jag fått ringa henne för att konsultera vissa frågor, ibland har det mest varit småprat. Men hon har alltid varit i vårt lag och nästan varje gång har jag gått ifrån våra sessioner styrkt och med nya infallsvinklar på problem jag tyckt att jag kört fast i. Hon har verkligen, verkligen, verkligen alltid trott på mig som förälder och på Ivan som individ. Alltid fått mig att känna att jag är så jävla stark och kompetent och bekräftat oss som förälder/barn och att vi är på rätt väg.
När jag började jobba igen och mer och mer kände att jag började hitta tillbaka till en vardag och ett sammanhang visste jag att det är dags. Jag kan inte hålla på att ta upp timmar som någon annan behöver mer än jag – det är ju ändå “samhället” som betalar – i en situation där jag allt oftare vill bolla småfrågor som pedagogik, trots och sömn och sådant en faktiskt kanske kan klara sig utan en “egen” psykolog för. Så idag var det slut. Slut och över och troligen ses vi aldrig mer.
Jag vågade vara öppenhjärtig även den här sista gången. Säga till henne att jag tycker så otroligt mycket om henne och det hon gjort för oss, att hon har stuckit ut i mängden av psykologer jag träffat hittills, att jag idag är så himla stolt över den förälder jag är och det barn jag har, och att jag VET att hon är att tacka för mycket av den känslan. Jag vet att hon bara har gjort sitt jobb, och jag vet att för oss har det verkligen hjälpt. Jag frågade om hon tyckte om sitt jobb och hon sade att när hon jobbar med oss gör hon det. Det var ett värdigt men varmt avsked. Vi kramades inte när vi skildes åt, men hon såg ut som att hon blinkade tårar bakom sina glasögon och när Ivan sade “hejdå lena” när vi rullade ned i den långa korridoren för sista gången kändes allt väldigt tungt och väldigt rätt på samma gång. En sorg och saknad och, framförallt, en stor tacksamhet trängdes i mitt bröst.
Tack Helena för att du funnits, tack BUP för att ni finns, tack för att jag fått möjlighet att ta del av allt det här. Det har verkligen varit värdefullt för mig.
Recent Comments