Okej, nu testar jag ännu en terapiform. Har väl snart betat av hela kartan därute. HUR KAN JAG VARA SÅ STÖÖÖÖRD? Obs skoja. Jag tycker inte alls att jag är störd, jag tycker att jag är en ganska sund människa som inser mina begränsningar och har ett grundläggande driv att få lösa problem och anser att jag är värd att få må bra. Bättre. Må okej, om inte annat.
Och det var ju det här med min kräkfobi och vad det senaste året med Ivans åtta magsjukor har gjort med den. (Ej underverk). I kombination med att förlora en partner lite plötsligt över natten, att stå ensam med allt ansvar för sig själv och sin unge, och att försöka få ihop sin tillvaro med allt vad det innebär. It aint easy, man. Självklart fattar jag att mina issues kring kräks handlar om en rad olika saker som projiceras in i just det här området. Det handlar om kontrollförlust, oro, att möta demoner, att inte känna sig vuxen nog att ta hand om någon annan i vissa situationer, om sorg troligen, och kanske om att ens strategier en lagt sig till med under X decennier plötsligt krackelerar och så finner en sig där, ständigt orolig för en så basal sak som att barnet ska kräkas, och plötsligt tar den där oron över så pass stora delar av ens vardag att det liksom inte är okej längre.
Dit nådde jag för kanske en månad sedan. Strax innan Ivans senaste magsjuka, faktiskt. En tid eskalerande oro med mycket magsjukor på förskolan exploderade runt påsk och jag bara ORKADE inte ha det så längre. Insåg att det här kostar för mycket – inte för Ivan men för mig. Och jag måste få vara lite lugn ibland. Måste få slappna av och lära mig att leva med riskmomentet och att inte alltid, alltid oroa mig om kvällarna och nätterna. För det kommer komma fler vintrar, fler smittor, fler lappar på förskolans dörr om “magsjuka pågår”. Och framförallt: fler perioder då magsjuka INTE går och då jag faktiskt förtjänar och skulle behöva att få slappna av och fucking njuta lite av en ganska härlig och fungerande tillvaro.
Hade provat KBT och inte lyckats den vägen. Handlingar före känsla var helt omöjligt för mig. Att tvinga sig att sluta med sina säkerhetsbeteenden tog inte bort oron. Oron handlade ju i mångt och mycket om kontrollförlusten. Att det inte går att närma sig magsjuka under “kontrollerade former”. Om Ivan eller jag till exempel hade tvingats att kräkas i en kontrollerad situation då jag visste att det inte smittade hade jag inte varit lika orolig. Någon tipsade om hypnos. Jag frågade i en status på Facebook om mina vänner och bekanta hade provat och hade tips. Fick ett tips på en person. Ringde den personen, pratade in på telefonsvararen. Den personen ringde upp. Hade ordnat en tid hos en annan person. Jag gick dit.
Nu har jag gått två gånger. Och jag vet inte exakt vad jag ska säga om saken. Förutom att hypnos kanske inte var som jag hade tänkt mig – typ att en går en eller två gånger, försätts i ett magiskt tillstånd där någon annan förklarar för ens undermedvetna att det inte är farligt med kräks, och så går man därifrån, botad och klar att möta framtiden som lugn och harmonisk.
(utrymme för alla som är insatta i hypnosterapi att skratta rakt ut)
Det var inte så, nej. Det var inte trolleri. Det var inte heller som på tv. Det var en metod inom något som kallas regressionsterapi och som jag för några år sedan hade avfärdat som extremt flummigt, ni vet gå tillbaka till barnet inom en och trösta det och göra sig av med gammalt shit som hänt innan en var stor nog att ta hand om det och liksom göra sig av med bagage för att sedan kunna bli lite mer fri. Typ. Ja men ni hör ju: är så ovan och ny inom detta att jag inte ens kan formulera mig kring det. Det jag vet är att jag grät mig igenom hela första sessionen. Varenda övning, inklusive att “andas” och att “ta det lugnt” och att “hitta en skön plats” gjorde mig så extremledsen att bara det, i sig, kändes helt sjukt värt att vara där. Jag insåg att jag nog inte gråtit 40 minuter i sträck sedan Aksel dog. Jag har inte haft tid. Har varit tvungen att anpassa mig efter när Ivan sovit eller varit hos barnvakter och det har inte alltid varit läge, helt enkelt. Har varit enklare att bli rationell och jobba på med det praktiska.
Nu har jag gått två gånger och kommer gå våren ut. Jag tycker själv inte att jag en enda gång lyckats komma till det där läget som vissa kallar under hypnos och andra trans, men det är tydligen en träningssak. Och något så otroligt frånkopplat hela det där rationella intellektualiserande som jag ägnat typ hela mitt liv åt. Jag vet inte ens vem den där lilla Carolina är eller vad hon behöver. Jag vet inte vilken färg på filt jag skulle välja att svepa in henne i om jag skulle göra det i en övning. Halva första gången ägnade jag åt att ångra att jag valde en rosa filt för jag vill fan inte sitta där med en rosa gammal fleecefilt, ens i min fantasi. Och att jag tänker så är ju liksom intressant i sig, kan jag tycka. Det ständiga behovet att vara i kontroll, att välja rätt, att inte gå på känsla och låta saker hända och flöda inom mig.
Recent Comments