Tacksamhet och sorg

Jag antar att efter att vi fick det slutgiltiga protokollet från Rättsmedicin och den troliga dödsorsaken och informationen om att Ivan är safe så har jag vandrat igenom några olika känslomässiga stadier. Min första reaktion var att jag blev så himla lättad över informationen om Ivan. Strax därpå började jag tänka på allt det där jag aldrig kan få veta säkert: hur länge han varit sjuk och om det hade kunnat gå att stoppa. Om något är mitt fel. Om jag kunde hindrat det. Om han kände på sig det.

Strax efter det beslutade jag mig för att åtminstone försöka att inte gissa och spekulera, eftersom vi aldrig kan få veta.

Och någonstans i kölvattnet av de där, ändå ganska aktiva, tankarna, har han börjat ploppa upp i mitt medvetande mest hela tiden. Jag tänker på honom så himla mycket just nu. Jag saknar honom. Jag tänker på hur tacksam jag är att jag träffade honom och för de åren vi fick tillsammans. Jag tänker på allt vi hann göra och att vi faktiskt gick i mål med Ivan, världens bästa Ivan.

Jag går igenom vinden och sorterar hans kläder och kartonger och sparar flera plagg. Jag luktar på dem, går omkring i dem, tänker på hur gott han alltid luktade och hur himla… fräsch han alltid var. Jag går runt i hans doft och tittar på alla bilderna ett varv till, för första gången på flera månader.

Jag tillåter mig att tänka på allt vi hade som var fint och bra och som gör så jävla ont att det är borta, jag har knappt orkat det hittills. Jag har tänkt praktiskt och rationellt och förnuftigt och framåt och inte bakåt. Men nu är jag där, åtminstone för en stund.

Jag sörjer att det inte blev längre och jag önskar att jag hade älskat honom lite innerligare, lite mer aktivt, den senaste tiden. Jag tror att det jag gör nu är att förlika mig med vårt öde. Det känns inte som att gå bakåt i processen, snarare att bjuda in hela bilden, även de delar jag skjutit ifrån mig eftersom jag inte orkat. Jag tror att nu när Ivan inte ligger i riskzonen så frigjordes lite utrymme i min hjärna att faktiskt sörja. Jag tittar på bilderna ännu en gång. Filmklippen. Känner sorg och tacksamhet och lite allt möjligt som är stort och luddigt och varmt och taggigt på samma gång. Jag känner glädje för vad vi hade och för att jag valde honom och han valde mig. Jag är glad för våra år tillsammans.