Igår, trots att vi var på Eskilstuna zoo (cirka en timme sen behövde Ivan sova och det var för röjigt därinne så jag promenerade till slut runt i Eskilstuna centrum i 2,5 timme och när vi kom tillbaka började det regna och alla ville åka hem, men det var en annan historia) och Ivan åkte karusell och klappade kaniner och var peppad på livet, blev det en tung dag för mig. Det är lite det som den här veckans tema gått ut på.
Jag ville egentligen skriva igår kväll men var så sentimental att allt jag hade fått ur mig var bitterhet och snyft och gnäll, och det kändes inget bra när en har en frisk och underbar son, vänner och en familj som gör så gott de kan för att finnas där. Som ett otacksamt svart moln av otillfredställelse kände jag mig. Ni vet, så var en än riktar tankarna hamnar de på något som gör ont?
Men jag gick där i Eskilstuna centrum och mina höfter och rygg värkte som de gör de där dagarna då jag går flera mil eftersom Ivan vaknar när vagnen stannar, och kände mig så himla ensam. Och låst. Som att sommaren mest gått ut på att vara bredvid andra som firat semester, när jag själv haft långa ensamma promenader med Ivan sovande i vagnen eller långa läggningar med ingen och inget som väntar utanför när läggningen är över och min lilla stund av ensamtid för dagen börjar och slutar. Det har gått rätt många månader nu, och ensamheten gör sig allt oftare påtaglig. Nu är det inte en sorg och saknad i första hand, efter det som varit, utan mer en… Avund, tror jag.
Jag tittar på instagram och ser hur alla andra gör en massa saker med sina familjer, reser och är på landet och badar och sånt man gör på sommaren, och allt jag ser är att de är två föräldrar. De har någon att bolla barnets blöjor och åkommor med. De har någon att säga “jag sov så uselt inatt, jag går undan en stund och vilar nu”. De har någon att täcka upp för när den andre vill ta en dusch eller springa ned till butiken och köpa välling, som just tog slut. De har någon att prata med över middagsbordet. Göra framtidsplaner med. Tjafsa med om småsaker sådär som man gör när man vet att man har varandra. Jag tittar på instagram och vill bara gråta för allt jag själv inte har.
Jag försöker höra av mig till de få som är kvar i stan i sommar för att få sällskap och någon att göra planer med, men de jobbar eller har besök eller vill inte göra planer för det är skönt att låta bli. Jag bjuder in mig själv på middag hos andra och bjuder in andra på middag hos mig. Men ensamheten ligger där hela tiden, den som uppstår då jag går hem tidigt för att Ivan ska sova eller när jag avviker för att han ska vila i vagnen eller när ingen kan och vill träffas. Jag skäms för ensamheten eftersom den är bortskämd och otacksam och ful, det finns tusentals ensamstående föräldrar som har vett och ro att uppskatta sina situationer och inse att det här med småbarnsår är en kort och kär period i liven. Jag känner skam för att jag känner avund. Och ensamheten, den är ful och liten och pinsam.
Jag tycker sommaren kan ta slut nu. Jag är trött på att försöka jaga planer och vänner och en tillvaro med sällskap och där jag får vara med. Jag kan lika gärna skola in Ivan och börja jobba igen. Jag orkar inte så mycket mer veckor av avund och påminnelser om att mitt skift med Ivan aldrig tar paus.
(Och jo jag ska ändra fokus snart och jag känner inte såhär varje vecka men den senaste har varit tung för mig)
Efter att jag vandrat 2,5 timmar i Eskilstuna och ätit en snabb burgare på en parkbänk när Ivans mormor och mostrar och kusiner ätit på en restaurang inne på zoo och jag kommit tillbaka och det börjat regna och alla ville åka hem så gjorde vi det. Åkte hem. Landade i Uppsala hos Ivans mormor och åt tacos och sedan sov Ivan i mormors rum så jag fick vila lite ensam inatt. Han hade varit en katastrof inatt. Vaknat, citat, “hundra miljoner gånger”. Så nu känner jag ångest över att mormor som också haft det rätt tufft sista veckorna och är trött fick ta den natten. Undrar om det är resesängen som gör det, kan han verkligen störas så hårt av den? Ingen vet.
Nu ska jag fördriva den här morgonen på något sött. Regn utanför. Sovande mostrar, kusiner och mormor inomhus. Bolibompa går varm på paddan. Hej söndag.
Recent Comments