Det har nu snart gått två veckor och jag tycker mig identifiera en annan sinnesstämning komma smygande. En vag skiftning mot ett tillstånd som gör ondare men är mer uthärdligt på samma gång. Eller knappt uthärdligt förresten. Men inte lika sylvasst. Äsch. Jag ska försöka förklara (och ja – den här bloggen kommer av naturliga skäl förmodligen handla en del om sorg och förlust en tid framöver).
Den första veckan skedde allt i ett drömskt töcken, på ett sätt avtrubbat men hela tiden i ett adrenalinpåslag där varje tanke, varje mening, hade ett outtalat utropstecken efter sig. Han dog! Han dog han dog han dog han dog! Det är så sjukt! Det händer inte! Jag kan inte fatta att det händer! Det får inte ha hänt! Jag drömmer! Det här är så sjukt! Det här gör så ont! Några frågetecken fanns förstås där också, men de var liksom ackompanjerade av utropstecken. Vad händer nu?! Är det verkligen sant?! Hur fan ska vi klara oss?! Det här går väl ändå inte?! Orkar jag ens det här?! Och så vidare.
Var och varannan dag blev jag överväldigad, av min egen berättelse, mitt eget livsöde, av blommorna som kom, breven jag fick, vännerna som hälsade på, de som flyttade in, bilder från veckan innan. Allt var överväldigande och dagarna flöt ihop utan pauser för sömn om nätterna. I något slags chocktillstånd spelades samma scener och dialoger upp i mitt inre (sista kvällen, morgonen då jag hittade honom, samtalet till 112, sista grälet, sista gången jag var dum, sista gången vi skrattade, sista middagen osv) gång på gång på gång.
Efter en dryg vecka kunde jag sova några timmar om nätterna.
Nu har snart två veckor gått och det mesta av adrenalinet tycks ha lämnat min kropp för nu finns här bara en enorm tomhet. Jag är så tom. Och ledsen. På ett oerhört intensivt sätt, inuti, men lågintensivt sätt utifrån. Det värker och maler i mig när jag försöker få rätsida på hur vi ska fortsätta vårt liv, jag och lilla Ivisen. Det värker och kniper i mellangärdet när jag börjar inse vidden av förlusten. Och hur den från och med nu och för alltid kommer påverka vem jag är och kommer vara. Och ivan också för den delen. Jag känner en sådan massiv trötthet inför tanken på en vardag där jag tar hand om allt själv att jag inte ens orkar tänka tanken ut. Vi måste få hjälp, också sedan, kosta vad det kosta vill. Typ där slutar min tanke och inget konstruktivt blir det av den.
Det är som att sorgen har sjunkit, rent fysiskt, från att inledningsvis suttit i bröstet och svalget så rör den sig nedåt maggropen nu. Den värker och värker. Jag har tårar innanför ögonlocken precis hela tiden, men det rinner inte över lika ofta. Försöker ta en sak i taget men känner sorg även inför det undantagstillstånd jag lever i just nu då familjen och vännerna turas om att komma hit och “ta hand om” mig. Tänker att de borde slippa snart. Vågar inte tänka på allt jag ska orka då, när de slutar komma.
Sorgen är randig, sade Elias att Agneta hade sagt till Pär förra veckan. Jag tänker på det uttrycket jättemycket. Och tänker att det säkert stämmer och om så är fallet så är det snart dags för en annan typ av rand här, en ljusare.
Recent Comments