”Jag vill att någon läser som Sibille Attar sjunger.” Det var min första reaktion när jag fick veta att min bok också kommer att ges ut som ljudbok och fick frågan vad jag tänkte kring inläsare, spontant. Vad jag menade fattade väl kanske ingen just då, men skam den som ger sig, så jag fortsatte: Det ska inte kännas som en skådespelare på Dramaten, absolut inte högtidligt, absolut inte pretentiöst, tänk liksom avskalat och rent och ärligt, enkelt och direkt, inte sentimentalt men ändå nära inpå huden? Naket och på riktigt, alltså som Sibille Attars röst och melodier och texter? Fattar ni?

Jahopp. Där hade det kanske kunnat stanna, men det gjorde det inte. För jag kunde inte låta bli att fortsätta tänka på det. I flera veckor. Kanske var det månader? Och sedan kunde jag inte låta bli att börja tänka att jag verkligen, verkligen ville att Sibille skulle få testa att göra en inläsning. Så jag sms:ade henne, lätt ursäktande för jag visste inte om det var något hon var sugen på överhuvudtaget, och hörde om hon kanske rent av skulle vara sugen att prova. En testinspelning bara? Och sen, när hon sade ja (med versaler och utropstecken!), kunde jag inte låta bli att säga till ljudboksförlaget att jag gärna skulle se att Sibille fick testa. Lovade att inte lägga mig i mer, låta dem göra sin grej liksom, funkar det inte så funkar det inte och det fattar både jag och Sibille, men bara ett test.

Ja och the rest är history för sedan testade Sibille och det blev så himla himla fint och NU ÄR DET SIBILLE ATTAR SOM KOMMER ATT LÄSA IN MIN BOK och jag är så himla tacksam över den här gamla magkänslan som sade att jag ville att någon skulle läsa den som Sibille den där dagen i höstas.