Den senaste månaden har jag gått igenom min gamla blogg, min gamla trotjänare som följt mig (eller om jag följt den) i tolv år nu. Vartenda ett av de drygt 7600 inläggen läste jag. Det var stundvis jobbigt, stundvis pinsamt, stundvis roligt och stundvis oerhört deppigt. Att avpublicera inläggen, ett efter ett, kändes i hjärtat. Alla bilder jag lagt där. Alla små texter jag skrivit. Alla vardagsbetraktelser och alla MILJONTALS inlägg om Ivans sömn mellan 2014 och 2016. Alltså de åren, för övrigt, kanske de deppigaste jag någonsin genomlevt, i alla fall om en får tolka spåren jag lämnade efter mig i bloggen. Det var cirka 30% ren och skär sorg och 70% våndor över barnsömn, barnsjukdomar och barnpsyke. Stackars de som läste och höll ut under alla de där åren. Lyckades till och med tråka ut mig själv vid genomläsning, och då har jag ändå levt mitt liv. Att som utomstående ens orka ögna igenom det… nä. Fattar inte.

Hur som helst. Det var dags att städa undan den gamla bloggen nu. Det är för mycket skrot som ligger där, fram tills igår kväll öppet för allmän beskådan. För många privata bilder, för många osorterade tankar, för mycket av allt. Några av inläggen lade jag en vecka på att flytta över hit. De allra flesta av dem avpublicerade jag i väntan på att jag ska kunna bestämma mig för vad jag ska göra med dem. Och så var det med det. För den här gången.

I morgon börjar november och det betyder att vi alldeles nyss passerade ännu en årsdag. Det har nu gått tre år och några dagar sedan Ivans pappa dog. Det har också gått snart ett och ett halvt år sedan jag började skriva på min bok. Precis just nu ligger den hos min redaktör, som jag kommer att träffa om en dryg vecka för att gå igenom de sista ändringsförslagen. Om en månad är den färdig och går därefter till tryck. I slutet på mars nästa år finns den i handeln. Det är fortfarande extremt overkligt för mig. Men det börjar landa, så smått. Åtminstone i teorin.