Oroshjärtat i natten

Jag jobbar ju inte med nyårslöften men om jag gjorde det och om det var så enkelt som att ge sig själv ett löfte så skulle årets vara: jag ska sluta oroa mig så himla mycket. För Ivan. För oss. För mig. För jag har lagt så himla mycket energi på oro under året som gick. Ibland känns det som att ju mer jag “läker”, ju mer jag “hinner ifatt”, ju mer jag återgår till ett “vanligt liv”, desto mer utrymme lämnas åt att oroa sig. På något märkligt sätt. Det är liksom så sjukt läskigt att hela jävla tiden vara medveten om hur snabbt allt kan vara förlorat. Så fort det har varit bra ett litet tag, och så ruckas det, får jag panik. En feber är aldrig en feber, en magsjuka aldrig en magsjuka, en gnällig och trött unge aldrig en gnällig och trött unge. Nej, i min värld lurar farorna överallt och så fort något är bara lite out of the ordinary, oroar jag mig. Det vore så himla skönt att slippa göra det. Men jag tror tyvärr att även detta är en del av läkningsprocessen. Att landa i det som finns kvar, att hela tiden påminnas om det där gamla ärret en går och bär på. Jag tror min oro är en del av hur jag bearbetar, fortfarande, det som hänt mig, jag tror att min oro är en väsentlig del av vem jag egentligen alltid har varit (men aldrig såhär mycket, när det har handlat om bara mig har jag ändå känt en viss kontroll och egen hypokondri har jag aldrig riktigt upplevt), jag tror att min oro till viss del delas av massor av andra föräldrar och att det till viss del kommer vara såhär nu. Men den är så energikrävande. Det är så jobbigt att oroa sig för magsjuka om han ätit dålig en dag och verkat grinig på kvällen. Eller oroa sig för diabetes (det går i familjen!) när han druckit massor en dag. Eller för kroniska magsjukdomar när magsjukan inte går över på fyra dygn. Eller feberkramper om han får feber. Eller för, ptjaaaa, det allra mesta. Jag är så trött på att känna mig sårbar och ensam och utsatt som förälder. Att alltid kämpa mitt yttersta och att nästan alltid vara så trött att jag inte orkar tillgodose mig själv. Kommer det alltid att kännas såhär?

Undrar en som åkt från Blidö till Uppsala där hon nu ligger i en säng bredvid sin son som fortfarande inte känns som vanligt efter magsjukan för snart två veckor sedan. Lätt ledsen, lätt otrygg, mycket mammig, dålig aptit, regelbundna klagosånger över ont i magen och märkliga gråtiga utbrott. Men normala blöjor trots sämre aptit än vanligt. Fan också. Önskar jag kunde vara en sån där chillad förälder. Det löööser sig. Osv. I stället ligger jag och tänker på alla utredningar vi måste göra med Ivan snart. Gluten diabetes förstoppning laktos. Allra minst. Och oroar mig för att jag inte heller nästa vecka kommer kunna ta mig tillbaka till jobbet. Så trött på att vara jag idag. God natt.