Idag, nästan sex månader efter att han gick bort, fick vi ett slags besked efter de undersökningar som gjorts av rättsmedicin kring hans dödsorsak, min sambo som somnade en natt och aldrig vaknade mer. Det har varit en lång höst och vinter.
Jag väljer att inte gå in på detaljer men sammantaget kan vi säga att vi aldrig kommer få veta exakt varför han dog. Inte säkert. Vi kan tro att det handlade om sjukdom i hjärtmuskulaturen, kanske en hjärtsvikt utlöst av virus. Men vi vet inte säkert, inte idag och aldrig framöver.
Det fanns indikationer på ett överbelastat hjärta och en trolig dödsorsak, men inget säkert kring vare sig hur och när. Jag får med andra ord fortsätta undra om han var sjuk när han började bli sådär trött, för flera år sedan, och om han rent av innerst inne anade något själv. Jag kan spekulera i huruvida det hade kunnat upptäckas vid en grundlig undersökning när han senast var hos sin läkare och påtalade tröttheten och orkeslösheten. Jag skulle kunna gräva i det. Och säkert en massa annat. Det finns hundra saker att undra över och tänka “tänk om” eller “tänk om inte” kring. Inte bara kring hand hälsa men kring oss, vår relation, saker som hände under årens gång. Men jag ska försöka att låta bli. Det kommer inte leda till något gott. Jag ska försöka att hitta ro i det här nu.
Men. Den goda nyheten i allt det här, så god att jag grät när Anna ringde med beskedet, lyder som följer:
“Genetisk undersökning visade inga sjukliga varianter”
Jag tror att han är safe, mitt barn och mitt allt och det bästa jag har. Jag tror att han är relativt safe.
Så tacksam.
Recent Comments