Och vips, så var det 2022 och jag befinner mig i en lånelägenhet (min svärmors, närmare bestämt) mittemot Zinkensdamms idrottsplats och försöker behålla lugnet trots att:

1. Vi bor alla fyra, sedan en månad tillbaka, på cirka femtio kvadrat. Detta på grund av ett rejält lyxproblem: vi renoverar vår lägenhet för att ge barnen egna rum, det behövde göras någon gång och nu råkade det bli nu, det var också otroligt snällt av Toms mamma att låna ut sin lägenhet till oss i tre veckor, och snällt av Toms syster att ha Toms mamma inneboende i sin källare i lika många veckor. OTROLIGT tacksamma är vi. Men så råkade barnen få corona så vi var i karantän/isolering i åtta dygn på ovan nämnda kvadrat. Och sedan fick hantverkaren Covid han också, och bygget stod still en vecka. Nu är vi inne på fjärde veckan och lägenheten hemma har inga golv ännu. Och det är, i-landsproblem eller inte, ganska kämpigt att bo ovanpå och inte parallellt med varandra. Barnen tjafsar, två av oss sover hopträngda på en liten bäddsoffa i vardagsrummet, vi längtar hem. Men andas djupt och påminner varandra om att vara så snälla vi kan, och så går en dag till. Och sedan ytterligare en. Och om två veckor kanske vi får flytta hem igen?
2. Utgivningen av Allt blir bra närmar sig. Och jag är så nervös? Uppskattningsvis cirka hundra gånger mer nervös än vid lanseringen av Låt oss hoppas på det bästa. Har funderat mycket på varför och landat i att då, när jag skrev den boken, var jag så omtöcknad av sorg och att försöka få livet att rulla på, att jag inte hade tid eller råd med några särskilda krav eller förväntningar på mig själv. Jag skrev hjärtat ur mig och så fick det gå som det ville. Den här gången kan jag inte riktigt skylla på det? Jag har arbetat i tre år med en och samma bok – min första fiktion dessutom – och nu, när allt är klart, när bara veckor återstår innan andra kommer att läsa den, och när det är för sent för mig att ändra i den, så ligger nerverna på utsidan. På något sätt. Ovan känsla.
3. Barnen fick corona. Till slut fick de corona och jag, som har oroat mig i cirka två år, tyckte efter deras mest sjuka faser att det var en sådan fruktansvärd lättnad, trots isoleringen. GUD så skönt att de inte blev superdupersjuka och behövde sjukhusvård. Och gud så skönt att ingen av dem dog i sömnen, tänkte min PTSD-skadade hjärna som jag tror förstördes för all framtid år 2014, för nu kan jag aldrig låta bli att tänka på att folk ska dö i sömnen så fort någon mår det allra minsta dåligt. Men den här gången gjorde ingen det. Och vi kom ut på andra sidan. Idag är barnens tredje dag i skolan efter isoleringen och det verkar gå bra? HURRA! Men oj vad mina nerver har tagit stryk av pandemi + oro, tror jag.

I övrigt finns det inte så mycket mer att berätta. Vi firade jul, som alla andra, och sedan nyår. Åkte ingenstans på hela lovet, förutom lite skridskor och pulka. Firade nyår tillsammans med samma två familjer som förra året, jag vaknade deppig på nyårsdagen för att det var så mysigt och blir så sällan, nu för tiden, som vi lyckas umgås ordentligt med kul folk (pga ni vet vad). Januari ägnade vi åt att packa ihop halva vår lägenhet och ställa i den andra halvan. Och åt att slita ut olika typer av golv. Sedan flytta ut, och in i Toms mammas lägenhet, och få corona, osv. Samtidigt skedde slutredigeringen av mitt manus, som gick i tryck förra veckan.

Igår kom förresten min första recension! BTJ är ett häfte som riktar sig till alla Sveriges bibliotek inför inköp av nya titlar, och de brukar alltid vara någon dryg månad tidigare med sina recensioner jämfört med tex tidningarna. Jag blev så himla, himla glad av denna läsning och dessa ord:

Setterwall, Carolina

Allt blir bra

Publiceras i BTJ-häftet nr 5, 2022.

Lektör Katarina Tavakol

Recension

Frihetstörstande Mary tvingar igenom en skilsmässa från jordnära John, som tycker att de har det bra. Efter skilsmässan gifter han dock snabbt om sig, medan Mary fastnar i ensamheten, samtidigt som hon hänger upp sitt känslomässiga liv på barnen hon alltmer sällan träffar. Carolina Setterwall lyckas i sin nya roman Allt blir bra fördjupa perspektiven på det eviga temat äktenskap och skilsmässa. Vilka andra relationer bär vi omedvetet med oss in i ett äktenskap, som sätter grundtonen och påverkar ackorden? Vilka krafter av skuldbeläggande och skuldkänslor rörs upp när den ena föräldern bryter upp från en familj? Och får man verkligen vilja skiljas av skälet att man bara vill vara ifred? Går det någonsin att avsluta en relation helt när man har barn ihop, även om man gifter om sig? De starka karaktärerna är nyanserade och samtidigt väl igenkännbara. Med ett vardagsnära språk, en trygg berättarröst och en ton av både förundran och vemod som håller boken igenom, lyckas författaren koncentrerat ringa in små betydelsebärande kärnor i de relationer och karaktärer som skildras. Medelklassmiljöns krassa materiella fixering gestaltas briljant. Sällan har vår oförmåga att nå fram till oss själva och andra medan vi fortfarande är i livet skildrats bättre. 

Setterwall (f. 1978) debuterade 2018 med romanen Låt oss hoppas på det bästa.

Helhetsbetyg: 5.