Okej, nu har vi försökt det här med Luciatåg på förskolan i tre år och nu känner jag mig till slut erfaren nog att säga att nej, det funkar inte för alla barn. Det funkar definitivt inte för mitt barn. Och det känns lite pressigt att vara den där föräldern med det där nästan enda barnet som konsekvent vägrar att delta i allt vad luciatåg inför applåderande storgrupp föräldrar heter. Kände det på mig redan när inbjudan kom i mailen tidigare i höstas. Kände det ännu mer på mig när Ivan upprepade gånger den senaste veckan deklarerat att han inte tycker om (nej förresten, han säger “hatar”) att öva på sångerna på förskolan och verkligen inte har för avsikt att framföra dem inför publik. Men tja, det var ju liksom ett happening, alla föräldrar var bjudna, en del skulle ta med sig far- och morföräldrar också, och jag hade inte hjärta att låta Ivan vara den enda i gruppen som inte hade föräldrar där eller utklädningskläder redo i lådan i förskolehallen, så vi körde på. Jag sprang från jobbet och anlände i tid. På förskolegården ett femtiotal föräldrar. Kanske fler. Fem minuter innan det var dags för barnen att tåga ut öppnas dörren till hallen där 30 barn stod samlade och kämpade på med att forma ett tåg, stack en pedagog ut huvudet och vinkade till mig. Ivans mamma, gestikulerade hon, och jag vinkade tillbaka. Mellan hennes ben i dörren slinker då en stressad Ivan ut. Gråtande med en för liten (fail på mig) tomtemössa över huvudet. Han kastar sig i min famn och slutar gråta men vägrar gå in igen. Och snart kommer tåget ut. Jag gör ett halvhjärtat försök att ansluta i tåget med Ivan i handen, men han vill inte vara där. Han vill sitta vid sidan av och ser mycket olycklig ut under den kvart hans kompisar sjunger för sina föräldrar.
Och så får det väl vara. Det är väl okej. Luciatåg och publika framträdanden passar inte alla barn. Det vore omänskligt att tvinga honom att stå där. Men det är inte utan att det kniper lite i hjärtat varje gång det händer, det är något med ett slags utanförskap (som förmodligen speglar mina egna känslor och värderingar) och att inför allmän beskådan behöva vara den där som inte vill, inte vågar, den som blir ledsen och springer iväg. Vet inte ens om Ivan tänkte på det. Det kanske bara var jag. Oh well. Ett år till nästa vända!
Tycker det är coolt att han går sina egna vägar och vägrar låta sig tvingas till något han inte vill. Tror han kommer ha nytta av det i framtiden! 🙂
Hej
Vet du. När min 9-åring hade klassdisco häromdagen var där en kille som inte deltog i dans eller lekar, inte pratade med någon. Han gick runt för sig själv. Jag blev lite orolig och frågade om allt var ok. Jodå. Han sa att allt var bra. Så jag frågade min son. Jodå, han är sådär mamma, han har jättekul ändå.
Och fröken sa samma sak när hon tittade förbi.
Sen när killens mamma kom såg han så glad ut och visade henne dansgolvet, discolampa , chipsbordet etc.
Ham var så nöjd med att hänga i utkanten. Och alla i klassen visste det och accepterade det och lät honom vara där han trivdes.
Tänkte på det när jag läste din post.
Å, det här är en så aktuell hjärtefråga för mig, skulle kunna skriva en roman här nu. Hoppas så att förskolor och skolor allt mer funderar över för vem vi gör saker som t ex luciafirande inför föräldrar. Att vi vågar fundera över om det finns alternativa vägar att gå som kan bli bättre, som kan ge _alla_ barn en chans att delta och må bra. På min avdelning (3-5 år) tog vi i år steget och inkluderade barnen i beslutet om ett eventuellt luciafirande och hur det i så fall skulle se ut. Med dolda omröstningar i kombination med öppna samtal landade det i en luciadag med olika firanden som barnen valt, men utan föräldrar närvarande. En tydlig majoritet röstade för att fira enbart med avdelningen. Alla föräldrar blev inte jätteglada över beskedet, men vi inkluderade dem i att ta del av processen och bakgrunden och i slutändan var alla nöjda. Flera föräldrar var oerhört tacksamma (föräldrar vars barn påminner om Ivan, tänker jag då). Föräldrarna fick ta del av en filmsnutt där barnen sjöng en sång de valt tillsammans (inga ansikten syntes, ingen uppradad sångarné, liksom) och de fick se lite foton från dagen när de kom och hämtade. Bästa luciafirandet jag haft under mina 10 år som förskollärare. 100 % av barnen var aktiva och deltagande i dagens alla moment, det är allt jag behöver som kvitto på att vi valde rätt väg att gå i år.
ÅH vad fint att läsa detta Sara.
Jag har en 4-åring som gått ur tåget och vägrat varje år också. Hen deklarerade redan i oktober att hen vägrade vara med på lucia och inte tänkte sjunga framför några föräldrar. Och blev så glad när hen förstod att vi skulle vara bortresta då. Jag var likadan som barn så tänker att det bara är så. Det gick över för mig!
På min sons avdelning var det nog 3-4 barn i år som inte ville vara med i luciatåget, de satt hos sina föräldrar i publiken istället. Jag upplevde inte det som ett (negativt) utanförskap för de barnen, utan bara som ett helt vanligt “barn vill inte alltid göra som de vuxna tycker att de ska göra/som de andra barnen gör”. Jag tycker det lät klokt som den första Sara skrev här i kommentarerna, att involvera barnen i beslutet om hur lucia ska firas.