Två saker har hänt idag. Det första är att jag har fattat ett för mig, eller egentligen Ivan, ganska stort beslut baserat på magkänsla (och en jävla massa input från vänner och familj). Det andra egentligen det första, vilket är själva beslutet som har fattats.
Vilket är att Ivan, världens mest separationskänsliga barn, kommer att byta avdelning på förskolan till hösten och hoppa in i en grupp med barn som är lite äldre.
Det började med ett samtal från förskolechefen (som är underbar, chef för vår förskola som har fem avdelningar där varje avdelning tillhör en årskull och har övningar inom bild, musik, dans och skapande anpassade för denna grupps sammanslagna utveckling, kortfattat). Hon berättade att de under senare delen av våren har samtalat kring Ivan och var han befinner sig språkligt och matematiskt och intellektuellt och vad han stimuleras av, tycker är roligt, går igång på och så vidare. Och att de utifrån dessa samtal enats om att de ville föreslå att han hoppar upp/över en grupp till hösten.
Idag är han äldst i sin grupp, har pratat långa meningar länge, räknar och identifierar de flesta bokstäver och siffror och är liksom lite lillgammal, om man kan säga så om en tvååring? Samtidigt som han ju är ett känsligt barn, ett som blir pytteliten och ledsen vid nästan varje lämning, som tycker det är stimmigt med höga ljudnivåer (gäller främst små barn, han blir nästan bara störd av barn, sällan vuxna, tror det har att göra med förutsägbarhet i rörelse- och ljudmönster), som behöver sina trygga vuxna, dvs pedagogerna som han knutit an till och som är hans fasta punkter i dagarna. Det finns ett tydligt pro och ett tydligt con i denna ekvation, märker ni det?
I alla fall. Till hösten har det nu öppnat sig en plats i gruppen ovanför Ivans, vilket i så fall blir en grupp av barn som är alltifrån några månader äldre än Ivan (de som är födda sent på året 2013) uppemot ett drygt år äldre. Förskolechefens förslag var att vi under våren och sommaren, baserat på Ivans lust och takt och personlighet, börjar låta honom allt mer umgås med den gruppen och den gruppens pedagog som också kommer att vara kvar nästa år och som han redan umgåtts med en del eftersom hon är bildpedagog och står för Ivans grupps skapandeövningar två dagar i veckan. Ett tillfälle att göra det är till exempel på den gruppens “vakenvila” – dvs när de tar det lugnt och läser sagor och lyssnar på ljudböcker men inte sover – den har Ivan redan varit med på eftersom han börjat hoppa över dagsömnen allt oftare och hans tre pedagoger då är upptagna med alla andra i hans grupp, som sover, samt att hinna ta sina egna lunchraster. Andra tillfällen är att låta Ivan vara med på fler av deras övningar och umgängen men att låta honom göra det i sin takt – vill han springa in till sin avdelning så får han det. Och att lägga vikt vid att låta honom lära känna den pedagog som i så fall blir hans till hösten.
Så beskrevs förslaget för mig tidigare idag. Jag blev helt… nervös? Och nollställd? Samt gråtbenägen? Lite darrig på underläppen allra minst. Var är ens medförälder när en behöver den som bäst? Min lilla pyyyyyyys, hur ska jag göööööra, tänkte jag febrilt.
Lyssnade noga på allt förskolechefen sade, ställde många följdfrågor av karaktären: hur skulle en sådan ut- och infasning kunna gå till? Kan inte en av Ivans nuvarande pedagoger omplaceras efter sommaren till den här gruppen? Snälla? Hur tror ni han skulle påverkas av den typen av förändring? Vad tror de nuvarande pedagogerna om det här? Hur är den äldre gruppens karaktär som grupp? Hur är den gruppens pedagoger i sina karaktärer? Chefen besvarade tålmodigt alla mina frågor, gav mig helgen att tänka på saken och i slutet av samtalet hade jag ändå en förnimmelse av magkänsla – jag tror det här kan vara rätt för Ivan.
Men det kändes ändå mycket snurrigt, så jag messade cirka halva släkten och vänner med barn i förskoleålder eller som känner Ivans personlighet och beskrev det nya som jag behövde ta ställning till. Responsen var unison – nästan alla var överens om att det här nog är bra. Om övergången blir mild. Det är liksom den det hänger på – att knyta an till tre nya pedagoger varav den ena känner han redan lite, kommer han att klara av fint om det får gå långsamt. Att lämna barnen i gruppen som han lärt känna under året som gått och lära känna ett gäng nya tror jag också kommer gå bra till slut. Det är inte som att han älskar att befinna sig mitt i gruppen som det är idag, håller sig gärna i utkanten eller umgås i mindre grupper om två eller tre andra barn som mest. Den personligheten kommer han väl att behålla så länge han behöver det, oavsett ålder på de andra barnen omkring honom, tänker jag. Och att umgås med lite äldre, snarare än lite yngre, tror jag faktiskt kan gynna hans personlighet och intellekt. Jag tror det! Men jag vet inte?
Åh, att behöva fatta sådana här beslut själv. Så himla svårt. Så himla ömtåligt och bräckligt och mycket att ta ställning till. Så himla tomt på medförälder att bolla med. För att inte tala om Ivans nuvarande grupps föräldrar! Jag har minst två där som jag ju verkligen GILLAR, med vilka jag hörs och träffas med på fritiden och sånt. Hur ska JAG klara det här? Mitt inre kaosade i beslutsångest i fyra timmar eller så, under vilka jag ringde en vän vars äldre barn går på Ivans förskola och som känner hans “nya” pedagoger om vi byter grupp. Hon sade att de var helt ljuvliga och underbara, alla tre. Ungefär där tror jag att jag fattade ett beslut. Det här får bli bra. Jag tror det blir bra.
I stället för att våndas mer över helgen gjorde jag då som jag brukar när det handlar om stora beslut. Gick på något slags magkänsla i kombination med den typ av fakta jag kunnat samla in under ganska kort tid, och bara bestämde mig. Exakt så gick det till när jag landade i att köpa vår lägenhet som vi bor i osedd. Jag bara: nu är det såhär och nu måste jag bestämma mig. Fuck det där med att det väntar något bättre runt hörnet om jag bara funderar lite till. Nu kör vi. No regrets. Det kommer inte bli klarare om jag väntar en vecka till. Jag måste gå på det här nu. Jag hatar att befinna mig mittemellan val. Vill bara välja en riktning och köra på den.
Så jag ringde chefen igen. Sade att jag var på, om hon verkligen kunde lova mig att det här var baserat på något de, utifrån sina professioner, trodde var bäst för mitt barn och inte en fråga om att lösa en logistik med en plats över i en grupp och en lång kö till en annan. Jag bad henne beskriva hur vi skulle planera för övergången så att den sker i så mycket Ivan-takt det går och det ska hon nu ha möte med alla involverade pedagoger i och återkomma till mig i morgon med en plan för detta. Som jag ska få tycka till om. Och när vi är överens om att planen verkar så solid den kan bli (nej, det fanns tyvärr inte möjlighet att schemalägga om hela verksamhetens pedagoger så att mitt barn fick med sig sina pedagoger till den äldre gruppen, ehe, men it was worth a try right?) så kommer det att börja ske. Nu, redan i vår, så att omställningen i höst inte blir lika stor. Som en bonus kommer detta också innebära att en av mina bästa vänners barn kommer att erbjudas en plats i samma grupp – inte av den anledningen men för att de stått i kö ett år och det finns ytterligare en plats att fylla i den äldre gruppen. De får skolas in tillsammans och de känner redan varandra sedan innan. Så det kommer ju underlätta. Kanske.
Så får det bli.
Eller?
Gulp.
Recent Comments