Lägger ännu en (svinjobbig) vecka till handlingarna

Idag kom vi tillbaka till Stockholm från Uppsala och ganska omgående efteråt åkte vi tillsammans med Frida till mina svärföräldrar för att äta lunch och putsa lite på bilen, som ju ska säljas inom alldeles kort. Det var fint och mysigt, men jag blev så himla ledsen. På ett sätt jag inte hade förberett mig på. Tomrummet har aldrig känts så stort och tydligt som där, hos hans föräldrar, dit jag aldrig varit utan honom. Aldrig har jag gått på vägarna utan honom vid min sida och när jag idag skulle ta en promenad på de isiga vägarna för att söva en trött Ivan, stod det så tydligt igen. Han är verkligen inte här, han är borta borta borta borta och kommer aldrig mer komma tillbaka. De här gatorna är hans, hans hemväg från skolan, hans grannar från barndomen, och här går jag med hans och mitt barn och han är inte med. Fy helvete så brutalt. När jag kom in igen från promenaden och Ivan sov tryggt och varmt i vagnen utanför brast det för mig och så satt jag där och grät under resten av middagen.