Januari blir februari. Jag har varit morsa i två år och änka i snart ett och ett halvt. Det är tyst här hemma men i mitt huvud surrar det. Brusar högre ju tystare det blir.
Jag tänker på alla som inte längre tillhör min vardag. Som glesat ut besöken och samtalen och sms:en, från varje dag till varje vecka och sen varannan vecka och kanske någon gång i månaden. Om ens det. Vissa är helt borta nu.
Tiden har gått och jag vet inte hur det blev så, alla relationer är unika och det krävs två för att dansa en tango, men plötsligt känns de, ni, så många. Alla jag inte hörs regelbundet med längre. Alla vars scheman det verkar som jag halkat ur. Har jag gjort det aktivt? Har jag förändrats till något för deppigt, tjurigt och tråkigt? Är det sorgen, eller ivan, eller mitt föräldraskap? Är det ivan? Är det för att jag har så svårt med logistiken och därmed inte upplevs prioritera rätt? Har jag själv glidit undan, med vilje? Det är nog lite av varje. Det är nog olika.
Men jag saknar er. Det ska ni veta. Alla ni som brukade vara nära, nästan varenda en av er saknar jag. Just nu vet jag inte hur jag ska kunna, orka, hinna, ha råd med, ha tid till, att vara en mer aktiv och närvarande vän. Allt är så rörigt och så mycket. Ivan går först och sen finns liksom inte så mycket över. Det är som att jag inte har ett val i det, det kanske ser ut så utifrån men jag har inte det. Jag behöver göra det här, såhär, för att få det att gå ihop sig för oss.
Men jag saknar er. For what it’s worth.
Recent Comments