Idag fyller han fyra år, mitt livs lilla/stora kärlek. Igår lade han sig raklång över mattan i vardagsrummet och grät eftersom han just fått klart för sig att det var den sista dagen som treåring han levde. Kommer jag ALDRIG få bli tre igen, grät han, och jag kunde inte ljuga. Då grät han ännu mer och kved mamma, säg att det kommer ordna sig. Det kommer ordna sig, sade jag, men han trodde mig inte. När han väcktes med ballonger och presenter imorse följde samma typ av sorg. Han vill INTE separeras från siffran tre, mitt barn. Han vill INTE fylla år. Han ville inte ens öppna sina paket eftersom de betydde att han blir äldre. Efter en stunds resonerande bestämde han sig lyckligtvis för att ta saken i egna händer och fortsätta vara tre år men få presenter ändå.

Sån är han, Ivan. Hatar att separera från både fysiska och världsliga ting. Klipper jag hans lugg tycker han att det är jobbigt med hårstråna som faktiskt måste slängas. Går en ballong sönder är det jobbigt att den inte kan lagas. Om jag berättar att jag har sagt upp mig och ska sluta jobba på mitt jobb (för det har jag, och det ska jag) blir han ledsen och säger att han vill att jag ska fortsätta där för alltid. Inte för att han älskar mitt jobb, men för att något kommer att ändras. När jag säger att det kommer ändras till det bättre – jag kommer ha MER tid att umgås med honom, så hjälper det bara lite. Han behöver reagera på förändringar.

Fyra år idag, sedan han kom. Älskade, underbara barn. Ikväll äter vi tårta och låtsas att inget är särskilt med den här dagen förutom att man får presenter och tårta.