I helgen ramlade jag i mörkret i badrummet och slog i bakhuvudet mot handfatet. Det var oerhört fånigt, alltihop. Ivan hade vaknat ur en mardröm och var så hysterisk att jag behövde lyfta ut honom för att lugna sig en stund utan att väcka alla andra i rummet. Jag fick, sömndrucken och förvirrad, snilleblixten att sätta mig och vagga honom på toalettlocket (eftersom det är så oerhört lyhört mellan vardagsrum och sovrum hos mig). Tyckte också att det var en fin idé att inte tända i taket i badrummet utan att med honom vilt fäktande i mitt knä slå mig ned på toalettlocket. Det var bara det att i mörkret låg liksom inte toaletten exakt där jag trodde. Så ned på golvet for vi. Slog i bakhuvudet så det blixtrade framför ögonen gjorde jag. Sedan utbröt mer panik hos Ivan, som nu blev klarvaken, och en viss oro, hos mig. För det gjorde så jävla ont. Och en bula började bukta ut där bak. Somnade om efter en eller om det var två (!) timmars härj och sedan sov både jag och Ivan till tio på morgonen. Och jag vaknade med nackspärren från helvetet. Måste slagit i någon nerv eller så i fallet. Eller om jag sträckte mig. Bra i ryggen kändes det i alla fall inte. Idag, två dygn senare, är det lite bättre. Men helgen har ändå varit hemsk på ganska många sätt.

En vän dog i helgen. Jag har känt henne i femton år och tyckt oerhört mycket om henne lika länge. Vi har inte hunnit ses så mycket den sista tiden – hon för att hon haft två barn och en cancer att ta hand om. Jag för att… ja, det är väl det. Det är som att jag aldrig lär mig. Att samtidigt som tiden rinner iväg och jag försöker göra det bästa av varje dag, så pausar inte det där andra. Sjukdomar. Precis som alla andra gånger någon jag känner har dött så kommer beskedet så fruktansvärt plötsligt. Inte nu! Inte redan! Vi var inte färdiga! Det sista mellan oss är inte gjort! Vi har inte skrattat i en gemensam svart humor för sista gången. Vår sms-tråd skulle inte sluta här. Vi skulle ju ses mer, åtminstone en gång till, det här var inte planen. Har ägnat helgnätterna åt att gråta och förbanna mig själv som trots att jag borde veta bättre inte visste bättre. Nu har hon inte längre smärtor och hon slipper slåss mot en cancer som äter upp henne hur mycket hon än gör allt “rätt”. Men det är för jävligt och svartare än nattsvart. Det är det. Jag hatar döden. Jag är så trött på döden. Och i min skalle maler tankar på henne, på hennes man, på hennes barn, hela tiden.

En annan som hatar döden är Ivan. Just nu oroar han sig enormt mycket för att jag, eller han själv, ska dö. Först nu har han börjat fråga regelbundet: mamma, kommer jag dö? Och jag VET att det rätta här är att svara att ja, det kommer du, vi kommer alla att dö någon gång, så är det i livet. Men han blir så ledsen. Han gråter och blir knäckt och säger men jag VILL inte dö mamma! Jag vill inte att du ska dö! Och då vinner mitt kortsiktiga behov av att trösta honom så jag säger men inte nu, vi ska inte dö på länge. Jag hoppas att det är sant, förstås. Men det är en väldigt jobbig sak för Ivan att hantera just nu. Att alla kommer dö någon gång. Buuuuu.

Att vara tre. Ej superlätt alla dagar.

Ibland känner jag mig så himla maktlös inför allt min son går igenom som jag inte kan lindra eller fixa snabbt. Att han har så mycket mardrömmar, till exempel. Att det som triggar honom i vardagen – att tappa saker, glömma saker (tex på förskolan) eller när saker går sönder – dyker upp i drömmarna och gör honom het förkrossad även där. Jag är fortfarande uppe två gånger per natt i snitt och nattar om honom. En nalle är borta bland alla kuddar och täcken och panik uppstår. En legogubbe är borta och han blir tröstlös. En bok går sönder och han kommer inte över det. Han tappar något i drömmen och hela sovrummet fylls av skrik och gråt. Samma saker händer i vaket tillstånd också och vi jobbar med det. Att saker går sönder ibland och då lagar man dem. Att man ibland glömmer sin favorittröja på förskolan men att man då kan hämta den dagen efter. Men han är känslostyrd, min unge och när han fastnar i sina känslor tar det tid att komma ur det. Jag hoppas så att det kommer att bli lättare för honom snart. Efter läggningen igår, då han grät både länge och väl för att det var dags för förskola igen (efter helgens paus), kom jag ut i vardagsrummet alldeles utpumpad. Ska det VARA såhär tungt, tänkte jag. Ska man behöva känna så där mycket jobbiga känslor inför att gå till förskolan om dagarna. (Obs: han har kul där. Men han hatar att gå dit. Han hatar att jag går och jobbar. Han vill vara med mig dygnet runt.)

Oh well. Nu till två barnrelaterade tips, eftersom helgen också innehållit några ljusa stunder. Anders Franzéns park i Hammarby sjöstad var UNDERBAR. Tänk ett Pettson och Findus-land eller Jan Lööf-värld med verkstäder och uppfinningar i ett barnvänligt “båtvarv” (vid sidan av alla vanliga parkgrejer som rutschkana och gungor och studsmattor osv). Och så Bergrummet på Skeppsholmen. Leksaks- och serieutställning. Så väl värd det relativt dyra inträdet (tror det kostasde 140 per vuxen men barn under 5 gick gratis). Fantastisk utställning för både stora och små. Ingen ville någonsin gå hem.