Idag var jag hos en spådam. Long story. I alla fall, hon pratade bland annat om att det imorgon, klockan 10.38, sker något HELT unikt: det är nämligen nymåne, vårdagjämning och solförmörkelse. Samtidigt! Har inte hänt sedan 1600-talet och detta symboliserar NYSTART (och uppstart och inledning av nya cykler), hör och häpna.
Vilket blir en fin övergång till dagens stora tema. Tack för alla tummar ni höll, det fungerade. Den där konstiga budgivningen som jag deltog i tidigare i veckan, på den där lägenheten jag inte hade sett, slutade helt plötsligt och två dagar senare (läs: idag) var den äntligen min, åtminstone på pappret. Vi ska flytta snart, jag och Ivan, och börja om på ny kula i en 66 kvadratmeter stor och alldeles perfekt lägenhet som Ivans farfar ska hjälpa till att putsa upp och fixa till och allt känns så himla jättebra just nu. Ska lägga mig med den känslan i bröstet precis exakt NU.
Ps. Utsikt från sovrumsfönster samt balkong. Det blir barnmayhem, detta.
Det är verkligen ett genidrag att planera för hemmatid när Ivan kör sin dagvila. Två timmar av ensamtid, i sitt hem, hallå VHAR-FHÖR har jag inte tänkt på detta förrän nu? Det är precis exakt allt jag behöver, typ. Eller okej jag har lite fler behov än så men ändå. Det är så bra. Nu sover Ivan igen och den här förmiddagen var det riktigt tufft att hålla honom vaken till efter lunch. Gud vad trött han var redan klockan nio. Men då åkte vi till Björns Trädgårds parklek och där fanns både Lina och Frida och vi åt lite frukost i solen och Ivan härjade lite med de större barnen och sedan var klockan äntligen tio och vi rullade hemåt, åt lunch och så somnade han på cirka en sekund kring halv tolv.
Själv har jag mensvärk, är lite förkyld, låg feber och mosig i huvudet, ligger i soffan och orkar inte gå ut fastän mycket tyder på att det här blir sista dagen med strålande solsken på ett tag (prognosen säger: regn alla dagar när vi är i Nerja men AJA skitsamma). Tänker på följande saker idag, om intresseklubben vill vara så vänliga att ta fram sina anteckningsblock:
– Sommaren 2015: jag måste boka upp mig och in mig med alla andra och det snarast, så att vi inte hamnar ensamma i stan, jag och Ivan. Kan inte tänka mig något tristare. Hittills har vi tre planer, varav en är en vecka i Göteborg innan midsommar, en är en vecka på Öland i början på augusti (detta ska vi prata mer om imorgon Winis) och en är en preliminär plan som lyder: åka till New York och gå på bröllop ensam utan Ivan, i slutet av augusti. Men jag behöver fler planer. Måste till exempel spika en vecka på Gotland med Linas familj tror jag. Och kanske en i Skärgården (men usch, då måste jag väl vaccinera Ivan mot fästingar först va? Lät så på TV imorse). Och kanske hmm några saker till. Får ej glömma detta.
– Jag missade både Emelies och Fridas, aka mina bästa vänners, förlossningar för att jag var i New York vid båda tillfällena. Inte för att jag skulle varit med vid förlossningarna, men ni fattar. En vill gärna vara i närheten? Vid fridas rullade jag min väska raka vägen från Arlanda till himla BB. Emelies tror jag att jag eventuellt mellanlandade hemma för en dusch och sedan besök på BB. Oh well. I alla fall. Nu ska ännu en av mina bästisar föda ungefär kring de datum jag reser till New York. Hallå, detta är konstigt. Föd nån gång när jag är hemma, tack. Gäller alla nära vänner.
– Ringde BVC idag och frågade om Ivans mardrömmar. Fick samma svar som jag visste att jag skulle få, vilket var: det fullkomligen exploderar i skallen på honom nu när han börjar gå och springa och rör sig fritt och sånt. En miljon synapser bildas i minuten, eller hur det nu var. Han lider inte av sina mardrömmar, han lyckas till och med bli utvilad. Det är jag som lider, pga ingen sömn, men om jag kan hitta sätt att få avlastning och stå ut så ska jag nog se att hans sömn reglerar sig själv med tiden. Jag visste att jag skulle få exakt det här svaret, men det är mysigt att bolla lite med någon ibland. En som säger att jag inte gör något fel / utsätter honom för för många intryck / missar att han dealar med en sorg och ångest i sömnen jag inte kan greppa. Nåväl. Vi kämpar på och på den positiva listan vill jag addera att hans läggningar är jättelätta just nu, att han sover superbra två timmar i mitten av dagen, att han sover timmarna 20-02 i sin egen säng för att köra andra halvan i min, och att han verkar må ganska ypperligt om dagarna.
– Och så det här med New York igen. Är bjuden på Jiddans bröllop och vill så gärna åka. Tror inte att Ivan skulle uppskatta denna korta resa till ett förmodat stekhett cityliv. Tänker därför att om vi hänger riktigt mycket med mormor i sommar (han AVGUDAR sin mormor och har alltid varit trygg med henne, somnat gott med henne osv) så borde det vara okej att lämna honom hemma i fyra dygn med henne? Ska fråga vår psykolog om detta också. Men mycket tyder på att jag åker iväg och går på bröllop i New York, alltså. Spännande.
– Är med i världens långsammaste budgivning, alltså herregud, vad väntar folk på? Det går till såhär: jag lägger ett bud, någon kommer med ett annat, cirka fem timmar senare. Jag lägger ett nytt bud direkt och leder sedan i fem nya timmar. Då lägger någon 10.000 över mitt bud. Alltså det går så sakta. Och vi är tre budgivare. Och jag VET att jag inte kommer vinna för jag kommer tvingas sluta på ett alldeles för “billigt” kvadratmeterpris, men för varje dag den här långsamma budgivningen drar ut på tiden (och jag är ju nästan alltid överst med tanke på de andras seghet) börjar något i mitt bakhuvud att hoppas lite smått, och jag kommer därmed att bli besviken när det skiter sig. Hoppas det är över redan ikväll så jag inte ligger och tänker på det här inatt. Och NU när jag skriver detta tog den fart, hoppsan. Är nog över inom en timme med andra ord. Till min nackdel.
– Imorgon ska jag göra världens konstigaste grejer när Ivan är med tant Lena, dvs sin barnvakt. Jag ska gå till en spådam och en kiropraktor. Direkt efter varandra bara, pang boom. I brist på filmer att se (har typ tömt hela programmet den senaste månaden, enda jag kommit på att göra när jag haft barnvakt) får jag vidga mina horisonter lite, tänkte jag. Hehe.
Nej men nu blev jag så nervös här över budgivningen att jag måste trycka på POST och göra något annat en stund. Hej.
Idag och igår med för den delen, och lite i lördags, var så himla tunga för mig. Det har vandrats många timmar ensam, om en säger. Jag har varit lite som ett jagat djur som försökt fånga dagarna och vara ute i solen och göra härliga saker, men allt som oftast funnit mig lite för trött och lite för ensam med lite för ont i ryggen, vandrandes med en för tillfället sovande ivan i vagnen och tänkt att exakt just nu, nu när vintern slår om till vår, skulle jag göra vad som helst för att ha min sambo åter hos oss. Jag tänkte på det när jag gick i årstaviken igår, behövde slå ihjäl tre timmar innan en visning av en lägenhet jag till slut inte orkade gå på, att jag minns exakt på pricken hur det kändes att gå och liksom hålla om min kille. Jag mindes känslan av hans midja, helt specifikt, vid en promenad i årstaviken. Och jag tittade på alla par omkring mig och grät bakom mina solglasögon.
Ibland är allt lite extra obarmhärtigt tungt.
Och jag tänkte på vänner jag anser att jag har förlorat i och med det här och jag fick anstränga mig för att tänka storsint och inte bli arg och bitter. Och jag tänkte på hur många jag har och hur fe verkligen lägger sina själar i att finnas där men att det ändå inte räcker, jag är fortfarande så himla utmattad och ensam stora delar av veckorna. Till slut blev jag arg på samhället. Hur fan kan det vara så dåligt uppstyrt för såna som jag? Hur är det tänkt att en ska orka ta hand om en trettonmånaders dagarna i ända och komma över en sorg samtidigt? Varför får jag inte förtur i en himla dagiskö åtminstone? Varför är jag utelämnad till att andras goda vilja och ork ska avgöra vilken typ av avlastning jag får i veckorna? Eller, för den delen, min ekonomi. Skit, kändes det som. Och sedan kom jag fram till att jag inte orkade gå på ännu en visning av en lägenhet jag inte skulle få råd med, så jag gick hem.
Nu är klockan nio och jag borde skynda att sova. Lina ligger i rummet bredvid. Tack Gud för henne och några till. Mina änglar.
Vilken jäkla härlig dag det var igår. Tycker o-unik person som njöt i varma grader och sol. Kände en stark förnimmelse av att våren ändå kommer, och att det kommer bli så himla härligt nu när Ivan mer och mer lär sig gå och blir stadigare på fötterna för varje dag som går. Det kändes som en helt annan stimulans för honom igår i parkerna vi var i. Han struttade lite hit, lite dit, klättrade lite, ramlade lite, började om igen.
På tal om att det kommer en vår, så är just de orden, “det kommer en vår”, ord som följt med mig genom den här hemska vintern och allt som hände i höstas. En vacker dag ska jag åter läsa alla hundratals varma, fina och förkrossade hälsningar jag tog emot dagarna efter att min sambo gick bort. Det öste in en flodvåg av sms, mail, blommor, kort och brev, och jag gick som i en dimme och besvarade ungefär alla med ett enkelt hjärta. Hade liksom inga ord, insåg redan då att jag inte hade någon som helst aning om vad som skulle följa och hur det var med mig. Bland alla de där hundratals hälsningarna så är det vissa som liksom stack ut och stannade kvar, och jag vet inte exakt varför. En av dem kom från en syster till en kille jag var ihop med för över tio år sedan. Vi har inte haft någon kontakt under årens gång mer än att gratulera varandra på födelsedagarna på Facebook, ungefär. Men hon skrev det där, det kom ett mail med en bifogad pdf-fil med en bok, och så skrev hon några rader och bland dessa fanns orden “det kommer en vår”. Jag blir fortfarande helt rörd när jag tänker på det. Jag tror att jag hakade upp mig på orden för att de var trösterika och jag ville att de skulle vara sanna. Först kommer det komma ett mörker som är mörkare än något mörker jag någonsin befunnit mig i, men sen kommer det komma en vår. Åh Elin, det var så fint. Och nu verkar den ju komma så smått, våren.
En annan hälsning som hängt kvar är en från en person jag jobbade med för länge sedan, också detta närmare tio år sedan. Hon skrev så långt och så fina ord och jag har läst dem några gånger igen sedan det hände. Det finns en handfull människor vars hälsningar jag aldrig kommer glömma tror jag, trots att de dök upp i ett hav av andra hälsningar och jag var helt avtrubbad av sorg och svärta när de kom. En dag ska jag läsa igenom dem allihopa igen, för att minnas hur mycket kärlek och omsorg som ryms i min värld, men det blir inte idag. Det får dröja lite till.
Nu ska jag ägna mig lite mer åt våren, den som kommer ni vet? Ivan vaknade 05.30 imorse förresten. Så himla tidigt, det hade jag inte godkänt men vad brydde sig han om det.
Jag är med i en grupp på Facebook där kriterierna för att få vara med är att en är ensamstående förälder till ett barn under 18 år till vilken den andre föräldern gått bort, alltså dött, alltså avlidit. Det vill säga, en grupp för relativt unga änkemän och änkor, if you will. Ganska mycket av det som skrivs i den gruppen handlar om människor som är förkrossade och liksom behöver få kräkas ut sin saknad och sorg till en grupp andra människor som förstår. Det är fint och sorgligt att läsa. Det finns så många som jag, som har det värre än jag, som kanske har flera barn, ett mindre nätverk, eller inte lyckas komma över den där första tröskeln av förlamande sorg på länge länge, ibland flera år. Ibland handlar trådarna om saker som har med samhället att göra, som idag. Då frågade en tjej vilken hjälp av kommunen vi andra i gruppen eventuellt fått i samband med vår partners bortgång. Först orkade jag inte läsa tråden, det var många svar, men på bussen till stan hade jag inget att göra och började läsa.
Och, detta är så skrämmande, i princip ALLA var överens om att de inte blivit erbjudna någon hjälp alls. De kan, som jag, ha hittat sin partner död i sängen, eller de kan ha fått ett besked om att deras partner begått självmord. De kan ha fått ett samtal som berättade att deras partner dött i samband med en olycka på arbetsplatsen, eller ett överfall. En del har förstås fått förbereda sig genom en längre eller kortare tids sjukdom, men många inte. Och det verkar som att vårt samhälle är lite SÅDÄR bra förberett på den typen av krishantering. I den här tråden vittnar människor från norr till söder, med olika livserfarenhter i bagaget, om hur de enbart fått hjälp från samhället om de varit starka och orkat söka den själva. Eller haft en vän eller närstående som sökt den åt dem.
Så jag började tänka på hur det var för mig. Såklart. Såhär var det:
Efter att jag hittat min sambo död i sängen kom det först två ambulansmän och konstaterade att jag hade rätt, det vill säga att han var död. De väntade med mig i vårt hus (jag vägrade först gå in i lägenheten, satt i porten med Ivan) tills det kom ett antal poliser, jag tror de var tre. Jag fick berättat för mig att det alltid tillkallas polis när unga människor går bort utan “naturlig” orsak. Poliserna kom, ambulansmännen avvek. Min sambos familj kom. Min styvmamma kom. Tid förflöt. Vi väntade tydligen på en doktor som skulle undersöka min sambos kropp. När doktorn kommit, tittat på honom och vi alla fått gå in och ta våra avsked fick vi ställa några frågor. Jag frågade om jag hade kunnat rädda honom om jag sovit bredvid (svar nej). Jag frågade vad som hänt (svar det vet vi inte men ibland händer det att hjärtan slutar slå, svar kommer efter tester och obduktion osv). Mer kom jag just inte på att fråga.
Sedan gick läkaren. Och poliserna väntade in bilen som skulle hämta min sambos kropp och ta den till rättsmedicinska medan vi andra åkte till min sambos brors hus och samlades där i stället. Efter detta har jag inte tagit emot ett enda samtal som frågat hur det är med mig, om jag behöver hjälp, om jag behöver någon att prata med, om jag behöver en läkartid, vill träffa en kurator, inget alls. Jag har inte tänkt så mycket på det, och troligen av anledningen att jag haft ett sådant fantastiskt nätverk som redan från dag ett omslöt mig med så mycket kärlek och kraft att jag verkligen verkligen enbart fick fokusera på att andas och finnas till för Ivan.
Men det slog mig idag, tänk om jag inte haft det. Hur skulle jag ens veta hur jag skulle gjort? Ringt min vårdcentral förmodligen. För att få en sjukskrivning. Eller hade jag fattat att det var lämpligt? Och om jag då träffat den där första läkaren jag träffade, han som sjukskrev mig i två veckor och sade att sorg inte är en sjukdom, hur hade jag gått vidare då? Hade jag ens gjort det? Om mina vänner inte ringt min barnpsykolog-person och fixat en akuttid, hade jag haft någon professionell att prata med? Nej det hade jag inte. Då hade det varit mycket möjligt att jag hade suttit här idag, på ett HELT annat ställe än jag ändå anser mig befinna mig nu.
Det hade inte slagit mig förrän nu att samhället kanske, jag vet inte, borde ha ett SKYDDSNÄT för människor som trillar ned i akut kris i samband med att deras partners dör ifrån dem i ung ålder? En uppföljning efter att poliserna gått hem. Ett erbjudande om att få prata med någon. Träffa någon. Prata med en läkare om vad som hänt. Eller en kurator. En himla stencil kan de väl trycka upp med telefonnummer och information om sorg och kris?
Dagarna just nu, allt och inget händer samtidigt. Och jag rör mig från absolut botten till – för det mesta – helt okej känsla med en snabbhet jag inte trodde var möjlig. Ska försöka sammanfatta lite av det som hänt men först, ett lästips! Så himla träffande, det här som Adrev Walden skrivit i sin nya blogg. Det jobbigaste med småbarnsåren, inklusive roliga GIF:ar och allt. Skrattade nyss högt i soffan.
Okej, så igår morse vaknade jag efter en natt då Ivan röjt runt i halvslummer hela natten och själv hade jag väl skrapat ihop någon timme här och där, men var extremt outvilad. Och det satte sig direkt på mitt psyke (annat lästips: Dobre Futro om En kvinnas psyke vid sömnbrist), för jag började i sann trötthet och oro och ångest att felsöka Ivan. Var det inte något konstigt med honom? Är han inte på väg att bli magsjuk? Ser han inte ut att må illa? Var han inte lite lös i magen? Är det nu det börjar – IGEN?
Ju längre kvällen led, desto mer övertygad blev jag om att det var en magsjuka på gång. Trots att han var glad, pigg, hade okej aptit och inte ens var dålig i magen. Min hjärna kunde inte tänka rationellt, den såg bara stora röda varningsskyltar som skrek magsjuka magsjuka magsjuka du kommer torka spyor hela natten och inte få sova en blund och sedan måste du isolera dig i tre dygn och inte träffa en levande själ det här GÅR inte du ORKAR inte det FÅR INTE hända. Och så vidare. Till slut kändes detta som sanningen. Jag bäddade upp i extrarummet med handdukar och madrass på golvet för att jag var övertygad om att jag skulle hamna där när Ivan kräkts ned hela vårt sovrum. Och jo, jag fattade hela tiden på ett plan att jag förmodligen projicerade någon slags oro och panik och sorg kanske, på detta med magsjukan, men jag kunde inte hejda min rusande hjärna. Det är en väldigt dålig kombination med kräkfobi och att outvilad och skör ha en bebis helt ensam i magsjuketider.
Såhär kunde jag för övrigt också bli när jag var liten gällande magsjuka, men då hos mig själv, alltså känna en inre panik över att BLI magsjuk. Till slut kunde den oron uppta en hel kväll eller dag, till exempel om jag träffat någon magsjuk eller det gick magsjuka i skolan. Den här fobin alltså. Borde göra något åt den. Men orkar inte ens tänka tanken på KBT mot kräkfobi eftersom man, antar jag, måste utsätta sig för sin fobi = kräkas själv? Det går inte. Det gåååååår inte. Oh well. Det var min superknäppa gårdagskväll, det. Lade mig nio med hjärtklappning och sedan förflöt natten helt utan utbrott av magsjuka och jag klev upp vid sju med Ivan och tänkte att jag är sjuk i huvudet.
Dagen igår, innan det här med magsjukepsykosen, bestod i mångt och mycket av att jaga runt Ivan där han härjade fritt på o-barnvänliga ställen som till exempel caféet Kaffe på St Paulsgatan, en butik fylld av beslag (don’t ask) eller Brunogallerian. Åh vad han är intensiv nu. Och snabb! Liksom springer vingligt iväg från mig, igår till exempel gång på gång in på Filippa K på Bruno. Jaga, jaga och åter jaga, är det jag sysselsätter mig med. Var så sjukt trött igår eftermiddag, det kändes som dagen verkligen aldrig skulle ta slut. Men det gjorde den alltså (se förra stycket), och två lägenhetsvisningar hann jag med. En såldes samma kväll och den andra har fortfarande inte sålts och den kan jag säkert få råd med om jag vill, men jag är extremt tveksam alltså.
Vaknade alltså idag, helt friska och relativt utvilade. Åkte till Polishuset efter frukosten och hämtade ut Ivans pass (se nedan – så himla GULLIG) och därefter hemåt via McDonalds i Skanstull som visade sig ha ett lekrum (som vi var ensamma i – perfekt) där jag kunde förhala Ivans vila med en halvtimme. Vid lunch kom barnvakts-Lena och jag själv satte mig på tunnelbanan till Hötorget, dök in i Sagabiografens största salong där jag och cirka tre andra (på femhundra platser) tittade på Birdman. Älskade inte filmen faktiskt, är lite trött på filmer om manliga egon som fåfängt längtar tillbaka till dagarna då de trodde att de betydde något för världen (och under tiden de går där och längtar är de dåliga makar, dåliga fäder och allmänt obra personer pga så upptagna av sig själva) – såg ju alldeles nyligen den inte helt olika i handlingen filmen The Humbling som typ handlar om exakt samma sak. Eller okej, jag tyckte filmen var bra, men kände mig inte jätteengagerad. Det spelade dock ingen roll. Att sitta där helt ensam, att koppla bort senaste dygnens alla tankar och att inte jaga en springande Ivan för några timmar, det var guld värt. Åkte hem med ny energi några timmar senare, och då kom Ivans farföräldrar på middag. Ivans farfar som är hantverkare har snickrat en jättefin låda som vi ska göra till minneslåda och stoppa in saker som har med hans pappa att göra. Något typiskt klädesplagg, några böcker, hans plånbok, ett USB-minne fyllt med bilder, lite så. Det blir fint.
Nåväl. Nu är jag trött igen, klockan närmar sig tio, imorgon sticker vi till Uppsala några dagar och hälsar på Ivans mormödrar (och jag tar emot hjälp och avlastning, så duktig visst?) och jag säger tack och godnatt.
Recent Comments