Okej, nu har två extremt intensiva dygn i London passerat och såhär nyss hemkommen kan jag tänka att jag ändå kunde unnat mig en timme på stan åtminstone en av dagarna, eller tid för en liten liten promenad och känna in att jag var någon annanstans, men nej. Här var det raka vägen in i jobbdimma och raka vägen hem igen i morse, så jag har inte sett något alls av London förutom tunnelbanan mellan Heathrow och King’s Cross, och några kvarter runt ovan nämnda Cross, och så flygplatsen. Men skitsamma. Det var ändå jättehärligt. Härligt att lämna en nyligen vabbad men nu frisk Ivan med sin älskade, ofta saknade mormor, han vinkade glatt av mig på flygplatsen och jag kände mig trygg och lugn i att de skulle ha det toppen (till skillnad från när jag satte mig på planet till New York och i princip fick äta lugnande för att jag var ett sådant vrak i att lämna honom mitt i inskolningen och för första gången osv). Härligt att komma fram och äta en middag som var god och serverades med rätt mycket gott vin tillsammans med min chef och en branschkollega i onsdags kväll. Härligt (nåja, inte superhärligt men helt okej) att vakna fem dagen därpå och känna mig peppad att gå på konferensen. Härligt att vara där (förutom att stolarna var gjorda av typ… betong?) och att suga in så mycket information och inspiration jag bara kunde under nio timmar i sträck. Härlig bonus att min gamla studievän Anders som bor i Nottingham råkade passera London precis när jag var färdig på mässan och var på väg hem till hotellet, så att vi kunde äta middag och prata intensivt i två timmar innan han behövde åka vidare. Härligt att gå runt på Boots klockan tio på kvällen igår kväll och leta efter konstiga krämer och köpa ett orange nagellack som jag målade på hotellet, inte för att det var snyggt utan för att mitt barn älskar orange och jag skulle få träffa honom dagen därpå. Härligt att vakna imorse (också klockan fem, alltså vad är det MED mig) och veta att nu jäklar drar jag hem igen. Och härligt att komma hem till världens gladaste och underbaraste lilla person som blev så lycklig att se mig och mina orangea naglar att hela hjärtat rann ut över hallgolvet.
Nu sover han och jag har jobbat ikapp allt jag inte hunnit med de senaste dagarna och nu ska jag gå och lägga mig. Pust.
Det kom en söndag och det kom ännu mera regn. Ivan hatade att leka inomhus trots våra allra bästa försök och intentioner, så vi drog ned på stan. Vid tio. Och eftersom allt öppnar elva på söndagar hann vi både röja runt i en ej öppen Galleria (“fikade” på café och härjade i alla spännande öppna ytor) och titta på marknaden på Sergels torg innan vi klev – först på plats – in på Rum för barn på kulturhuset. Trots att jag sovit okej i två nätter nu är det som att jag och min kropp inte riktigt kommer ifatt från sömnbristen och alla bilder som illustrerar mitt ansikte framifrån gör mig bestört. Så här är en där vi ligger ned lite. Skönt för kroppen, mysigt med stjärnor i taket. Sedan fick Ivan en hamburgare till lunch, vi vinkade av Bea vid tåget och åkte hem. Ivan somnade.
Hade en sån stor low idag att det liknade ingenting. Tappade liksom sugen på allt. Vädret jobbet fritiden framtiden, allt. Mail från förskolan att allt fler i gruppen dukar under för vattkopporna och ser framför mig hur vi inte kommer iväg till Umeå i helgen. Deppigt att min bror bor där nu, deppigt att inte ha resten av familjen nära, tack gudarna för Ivans farföräldrar alltså. Regnet och mörkret består. Att roa sig efter förskolan är omöjligt. Och så Ivans… Trots. Eller vad en ska kalla det. Så sjukt arg när saker inte går hans väg och den som ska stå pall för alla dessa små (och lite större) utbrott är alltid jag jag jag. Kände typ olust inför att gå och hämta vid fyra idag. Kände även olust att vara kvar på jobbet så det jämnade ut sig. Lagade en tråkig middag bestående av vegobullar och makaroner och så satt vi där igen, jag och Ivan. I ett halvmörkt kök i en helmörk höst och bara… Usch. Hoppas han inte kommer minnas sin barndom som sjukt deppig? Sedan hade vi i och för sig en sjukt mysig kväll när vi var sams och glada och Ivan tittade på mamma mu och spelade lite gitarr och jag fick till och med chans att läsa säkert fem sidor i en bok. Fråga Malin, barnpsykologen ni vet. Lusläste alla frågor som handlade om viljestarka och energiska barn som tar in mycket och är tidiga med saker men också… En jäkla utmaning att mäkta med. Sån är ju han, min unge. Sedan dag ett. Och jag älskar honom så jag nästan går sönder men ibland är jag så himla utmattad, fortfarande. I perioder då jag måste sätta gränser och ta emot hans ilska och alla små tester han utsätter mig för. Han är så underbart smart och härlig, och kul humor har han också, men jag måste hela tiden orka vara stor. Orka vara den större. Ibland kostar det på. Typ idag.
En annan grej jag tror kanske ligger bakom mitt depp för närvarande är följande:
Det har varit en rätt tung period fylld av årsdag efter dödsfallet, allhelgonahelgen och så fars dag i söndags. Så många påminnelser om vad vi inte har, vad Ivan inte har, och jag har valt att bara tuta på och blicka framåt för vad har vi egentligen för val? Men nu är andra varvet här och runt omkring mig börjar människor planera för julledighet och jag känner mig ensam. Utanför i den där gemenskapen som andra har med sina familjer, om ni så vill. Jag har ingen resa att se fram emot i jul och inte vill jag göra någon ensam med Ivan heller i det här skedet. Kvällarna är långa och mörkret är påtagligt och det är liksom såhär det ska vara nu? Nu och för alltid?
Och så blir jag ynklig en stund och tänker att det var inte såhär det skulle bli. Ju.
Även om det går helt okej för oss och även om jag har det helt okej och det inte får någon nöd på oss så önskar jag mig ändå lite mer liv i det här livet.
Ska bara komma på hur man når dit egentligen.
Har läst om flera andra som tagit sig förbi det första krisiga året som vittnar om samma känsla som jag går med nu. En viss tomhet och ensamhet och ett jaha, och nu då?
Anar att de här mörka helgerna som väntar några månader nu, kommer bli rätt tunga. Det bli så korta fönster av dagsljus och så lite tid att utomhus-aktivera sig när en har ett barn som fortfarande sover mitt på dagen (och som funkar absolut bäst utomhus pga är exemplar med högt behov av aktivering och stimulans och lätt klättrar på väggar inomhus). Igår när jag och Ruben och Bill vandrade i mörka parker mellan klockan tre och fem kände jag lite att näe, skjut mig, såhär kan vi inte ha det. Ruben har redan fattat det och bokat en månadslång resa till Los Angeles i december/januari, men en annan (läs jag) har inte varit så klok/rik/förutseende/vågad. Så vi kämpar väl på. I mörkret. I fyra månader till?
Oh well. Idag var det fars dag och i brist på egen sådan, eller levande far till mitt barn, drog vi till Ivans farfar och firade farfars dag.
Snabb paus mellan föreläsningar och seminarier på en Content Marketing-dag på World Trade Center i Stockholm, dit jag är utsänd å jobbets vägnar. Dagarna flyger förbi just nu, kanske lite på grund av att jag börjat hålla Ivan vaken till nio på kvällarna för att det inte ska bli lika brutalt när det är dags för vintertid på söndag. Förra helgen gick vi upp 05.45 båda dagarna och det skulle på söndag ge en härlig morgonstund utan guld i mund kl 04.45. Okar EJ detta. Kämpar på. Har därmed extremt korta kvällar kvar när jag kommer ut från läggningen.
Har i och för dig fått en lite speciell läxa från min KBT-terapeut, dit jag går en gång i veckan och försöker jobba med min kräkfobi och oro för att Ivan ska bli (kräk)sjuk. Vi har identifierat ett beteende jag har, som jag ska försöka sluta med, som relaterar till kontroll kring Ivans hälsa men som jag själv alltid tänkt var en grej jag gjorde för att fånga sömn. Nämligen att gå och lägga mig helt sjukt tidigt om kvällarna. Inte sällan går jag och lägger mig redan nio eller halv tio för att jag, som jag tänkt det, “behöver ta ifatt sömn” eftersom Ivan sover så random om nätterna. Det jag inte reflekterat allt för mycket över men som min terapeut och jag pratat om på sistone, är att jag faktiskt sällan kan somna innan åtminstone halv elva på kvällarna. Någonsin. Oavsett hur trött jag är. Vilket gör att nästan varje kväll, i flera timmar, ligger jag vaken i sängen i princip helt och hållet upptagen med att “feed the beast” = mata min oro. Hänger ni med? Jag tror jag gör något BRA för mig själv och för att koppla av, men i själva verket skapar jag en situation som bara matar mina orostendenser. Det kanske vore mycket bättre för mig att stanna uppe, ensam, i några timmar och läsa en bok eller titta på ett tv-program i stället för att lägga mig innan jag är riktigt trött?
Med denna, till synes enkla, läxa kommer utmaningar som säkerligen är nyttiga men som är nya för mig i det liv jag lever idag. Nämligen: vem är jag och vad vill jag när jag är ensam, alltså inte Ivans mamma och alltså inte mina kompisars kompis, vad tycker JAG är givande FÖR MIG att ägna tid åt? Så förvirrad kring detta just nu. Tv och serier känns meningslösa, böcker kan jag inte riktigt koncentrera mig på, jag märker hur mina tankar ändå rör sig åt Ivans håll och jag dras in till sovrummet där jag vill ligga nära honom och lyssna på hur han sover. Jag har nog glömt bort litegrann vem jag är och vad jag behöver på sistone. Det var närmare sju år sedan jag var en singelperson utan barn som hade egentid där en sambo eller livspartner INTE var i närheten. Jag måste börja om, och då menar jag förstås på ett större plan än att fylla två timmar om kvällarna med innehåll som bara är för mig. Men det är en bra början. Kanske. Eh, har fortfarande ingen aning och ingen lösning men där har ni vad jag sysslar med och tänker på i min lilla värld.
För övrigt: jobbet är superkul och givande och aldrig har jag väl uppskattat att sitta på en full tunnelbana in till City där jag ska jobba i sex eller sju timmar så mycket som den här hösten? Det senaste året har gett perspektiv, om en säger. Det är kul att vara min yrkesperson igen. Det är roligare att vara mamma när jag har den andra också. Nu ska vi väl bara addera en tredje sfär och det är min privata, som är borttappad, och sen är jag kanske komplett?
Recent Comments