Men fy skämmes på mig som tystnat så totalt här. Det har varit ett par, tre, röriga veckor helt klart. Och jag har knappt haft någon tid att skriva och när jag har haft det har jag skrivit på bokprojektet och tiden har gått och tja, nu är det semester och jag skriver det här från en liten gäststuga bredvid en alldeles underbar annan stuga, någonstans på Gotland (nära Klintehamn, det är ungefär det jag vet).
Ska inte tråka ut er med detaljer om resan hit eller jo förlåt, jag måste? Pga vid sådana tillfällen får jag använda ALL min fucking självbehärskning och viljestyrka för att inte brista ut i en aldrig tystnande klagosång över HUR JÄVLA TUNGT DET ÄR ATT ALLTID VARA ENSAM MED SITT BARN och aldrig få en endaste liten paus. Det här hände: Bromma flygplats i 1,5 timme. Världens minsta och tråkigaste terminal. Ivan började tjata på att få flyga flygplan redan efter fem minuter och hans tålamod prövades hårt när han fick vänta, vänta och åter vänta. När vi väl boardade var han trött. Och lagom till säkerhetsgenomgången innan planet lämnat marken deklarerade han högljutt att han ville kliva av, han hade “flugit färdigt”. Sedan var det visst ett propellerplan vi flög och de låter tydligen så ända in i helvetet högt, så han flippade vid start. Alltså verkligen flippade ur i ren och skär panik. Grät sedan intensivt och tröstlöst i 45 minuter, tills vi landade igen. Jag kramade honom och vaggade honom i min famn och hans hjärta pickade så snabbt, han var verkligen så himla rädd och omöjlig att lugna ned. Väl på flygplatsen visar det sig att följande saker behöver lösa sig exakt samtidigt:
1. Biluthyrningsfirman som skulle ställt en bil åt oss på flygplatsen har inte fått in min betalning och har därför ej levererat en bil åt oss på flygplatsen. Söndag kväll. Panik. Sliter med telefon och internetbank och samtal till firman som gått för dagen parallellt med att slänga av bagage och vagn från rullbandet, som Ivan samtidigt försöker hoppa upp på. Behöver få ned honom i resevagnen pronto.
2. Resevagnen har fått två deciliter nyponsoppa över sig. En tetra har spräckts i bagagehanteringen. Allt är orange och kladdigt och blött och behöver torkas innan jag kan sätta Ivan där. Samtidigt som jag försöker lösa så att vi ska få en bil. Ivan får sammanbrott nr 25 denna eftermiddag. Är trött, varm, har inte ätit, har ingen ork att vänta. Skrik och nyponsoppa över hela flygplatsen.
Ja, men sedan löste sig bilen och vi kunde börja rulla. En timmes bilfärd senare var vi äntligen framme vid stugan och allt var faktiskt helt paradisiskt. Barnen lekte och sprang runt på gräsmattan i eufori. Vi tre vuxna fick ta ett glas vin tillsammans och äta lasagne. Slutet gott allting gott. Ivan somnade glad vid halv nio. Puh. Men det var tungt där ett tag.
Nu inleds alltså min semester och vi har fyra veckor tillsammans, jag och Ivan. Han går igenom en sådan fantastisk och strålande period nu (utläggningen ovan till trots) och är så kommunikativ och lycklig och pratglad och humoristisk. Maten går det sådär med, det blir mycket välling, men i övrigt bara: himmelrike. Igår sade han spontant att han älskade mig för första gången. Han har börjat sova så smått i sin egen säng om nätterna (den står en meter från min). Han dagvilar inte och är enkel att lägga. Bara ibland vill han kliva upp 04 på morgnarna, oftast 07.30 och det kan man ju leva med, right. Jag har fått tillbaka lite tid på kvällarna och har kommit en bra bit in i det som ska bli en bok sen. Det projektet håller jag en bit härifrån tills det kommit längre och jag har lite mer konkret att dela med mig av. Men det… Händer. Så kan vi väl säga.
En annan grej som påverkat min tystnad och tidsbrist på sistone är att jag har börjat… ptja: träffa någon. Så kan vi säga. Vi får se var det landar, om det landar, jag får nog anledning att återkomma i ämnet av den ena eller andra orsaken. Jag känner att jag lever om vi säger så, med allt vad det innebär.
All in all: juni och juli you been good to me (and Ivan) och det tackar vi för.
Recent Comments