Tycker mig ana en trend som går åt tidigare morgnar för min sjusovare till 3,5-åring. Tidigare har han krävt väckning klockan åtta på morgnarna för att sedan hasta till förskola och jobb med andan i halsen. Även läggningarna har följt detta sena mönster, vrida sig i sängen över en timme mellan typ åtta och nio har länge varit standard. Senaste veckorna dock: vaknat mellan sex och sju i alla fall… två gånger i veckan. Sviiiiiiiintrött på kvällarna efter, vilket gjort sitt till för tidigare läggningar. Börjar detta barn bli som “alla andra barn” månne? Kommer jag snart att kunna checka in på jobbet kring åtta i stället för efter nio? Den som lever får se. En som levde i morse var i alla fall Ivan, klockan 05.45.
Har inte så mycket annat att rapportera tyvärr. Förrförra helgen köpte jag ett par låga Dr. Martens som jag tyckte var otroligt bekväma. Gick omkring i dem en dag. En. Dag. Sedan dess, och vi snackar nio dagar nu, har jag gått med skräckinjagande köttsår i ena hälen och haltat. Har kämpat hårt för att hindra mig från att skicka äckliga bilder till diverse vänner och bekanta, inser att detta roar exakt INGEN utom mig, men är ändå så… äckelfascinerad över kroppen. Nästa gång jag använder mina nya skor, och det kommer nog dröja tyvärr, ska jag ha Compeed från början.
Har varit med om en professionell fotografering också och det var ju… lite stelt. Pressbilder för boken, tydligen är det dags mer än ett halvår innan release (den kommer i april nästa år) pga olika kataloger och införsäljningsmaterial och you name it. Var oerhört obekväm inför uppgiften men kämpade på. Låg i gräs, satt på spår, lutade mig mot betong, glodde sorgset ut över vatten, ja men ni fattar. Herregud. Låt fem av de flera hundra bilderna bli okej.
Förresten, har börjat jobba deltid. Det tog bara tre och ett halvt år innan jag insåg att jag inte får ihop ekvationen med att jobba heltid, att hämta och lämna barn varje morgon/eftermiddag, inse att han faktiskt inte riktigt orkar med heltidslånga dagar på förskolan riktigt ännu, inse att jag inte pallar att vara skyldig jobbet minst en timme effektiv arbetstid varje kväll efter läggning, inse att jag måste sova också ibland, inse att jag försökt att göra precis ALLT samtidigt, inse att det inte behöver vara så. När beslutet väl var fattat (föräldrar till småbarn FÅR ju liksom gå ned i tid 25% fram till barnet fyller åtta, eller vad det är, det är liksom ingen ovanlig grej?) var det så självklart. Självklart är det värt de tusenlappar jag förlorar i månaden att kunna se mina kollegor i ögonen igen, att kunna hämta Ivan strax efter fyra i stället för strax efter fem, att kunna lägga honom och veta att jag inte måste hoppa raka vägen in i jobbmailen igen. Dessutom har jag betalat ganska dyra pengar för barnvakter för att kunna jobba längre dagar tidigare. Dessa kan jag nu spara in. Ekvationen känns liksom plötsligt lite mer rimlig. Synd att det behövde ta sån tid att komma fram till den. Något mattesnille är jag kanske…. inte.
Nu kaffe och jobb. Hej.
Recent Comments