Det kanske är olämpligt att tjata så mycket om PMS som jag gör och har gjort här, och i alla mina andra kanaler? Lite TMI-känsla på den? Men grejen är att jag tycker det påverkar mer än vad man kanske tänker på, det är mer än ett “lite jobbigt de här dagarna”, jag har till exempel fattat rätt många bra och dåliga beslut under mina skov av grov PMS. Ganska ofta när jag förändrat något drastiskt i mitt liv har det skett de där dagarna, T minus 9-1 ungefär. Gjort slut, anmält mig till konstiga projekt, kurser, träningsformer, sagt upp mig, osv. Det är som att allt blir lite extra allt dessa veckor. Så även denna.
Min terapeut lyssnade tålmodigt på mig i onsdags när jag berättade om hur läskigt det är att hamna i den här känslan av glasbubbla, att det ligger som ett tjockt filter av fetvadd mellan mig och resten av världen. Att ingenting riktigt når in, men inte heller ut, att jag inte har något att säga, inte har några tankar jag vill dela, osv. Blir som ett blankt papper, som den där emojin ni vet, den med rak mun som ett streck och ögon som är lite halvöppna. Apatisk och likgiltig. Och att det är SUPERLÄSKIGT på många sätt, för av alla mina framträdande egenskaper så är just apatisk och handlingsförlamad inte en jag identifierar mig med. Alls. I alla fall, terapeuten. Hon lyssnade på hur läskigt det känns att inte förmå mig att ta tag i saker som känns dåligt, att jag bara sitter på min kammare och vältrar mig i självförakt, inte ens orkar gå och ta en dusch, och hon sa såhär (okej jag skriver om det till lite mer koncentrerat nu för ingen vill läsa EXAKT vad hon sa, eller hur?):
Du borde jobba med acceptansen. Såhär är det vissa veckor för dig och det är ingen idé att slå på dig själv och sitta framför ett tomt dokument på datorn och tänka att du är värdelös som inte skriver en ny bok i väntan på feedback för den som redan finns. Om du inte får ur dig någon output, så jobba med input. Lyssna på ljudböcker. Läs. Gå på bio. BARA VAR.
Gick hem, stirrade fortfarande glasartat framför mig på kvällen, Tom tyckte jag borde börja träna. Man blir glad av träning, sa han, som om jag inte redan visste det. Men hur orkar en som inte ens orkar duscha gå och träna? Va? Det går ju bara inte.
Men sedan hände något för på kvällen började jag ändå googla olika typer av yoga. Den här gången, till skillnad från sist då jag gick på Ashtanga och efter en termin dömde ut formen som något som inte “var för mig” tittade jag efter det absolut mest flummiga som fanns. Meditation, tack! TRANS, om det går? Mindfullness, ge mig. Hittade massor av studios här på Söder, alltså så många som jag har gått förbi genom åren och liksom inte ens noterat, mer än möjligen en svag doft av rökelse på trottoaren. Det ena ledde till det andra och morgonen efter, alltså igår, hade jag köpt en månad med Bruce. Det är en app, eller ett abonnemang, som kallar sig själva “som Spotify fast för träning”. Det kostar ganska mycket, speciellt om man bara tar det månad för månad, men å andra sidan får man tillgång till typ 500 olika träningsställen i Stockholm. Det är yoga och crossfit och simning och klättring och badminton och dans och you name it. Jag tänkte att det kanske kunde passa mig, som alltid tröttnar på allt och aldrig blir särskilt långvarig, att få ta veckan som den kommer. Typ: idag vill jag gå och simma. Går och simmar. Idag vill jag testa yinyoga. Testar yinyoga. Idag vill jag stå på löpband. Ja ni fattar.
Igår testade jag mitt första pass på ett ställe som heter Yoga Folks på Åsögatan. Det var KOMISKT, för jag hade inte förstått att nivån var i någon slags master class-nivå. Folk stod på huvuden och på händer, lyfte sina kroppar så som kroppar inte borde kunna lyftas, stod i brygga och aaaaaaah. Jag kunde ju då ingenting av det där. Ramlade vid de enklaste uthållighets- och balansrörelserna. Skrattade åt mig själv hela vägen hem efter träningen. Var dyngsur av svett och har idag extrem träningsvärk. Men det var kul? Jag blev gladare? Och sov jättegott i natt. Idag, närmare bestämt om en halvtimme, ska jag prova en annan studio. Och en annan form, lugnare hoppas jag. På lördag ska jag och Ivan gå och simma lite. På måndag har jag bokat in en tredje studio. TÄNK OM DET HÄR ÄR FORMEN SOM PASSAR MIG GÄLLANDE TRÄNING? Det vore ju så fantastiskt?
Förresten så tog jag hennes råd om input/output på stort allvar och gick på bio igår också. Babyteeth. Hinner inte lägga ut texten om hur otroligt fantastiskt fruktansvärt bra och stark den var, så ni får helt enkelt ta mig på mitt ord: se den. Gå och se den på bio. Ta med en näsduk eller två, för all del, men se den.
… var det sådär länge sedan igen. Och jag tror inte att någon läser här längre. Det kan vara okej, tänker jag, för just nu är jag ändå inne i en gruvlig ångest över min egen värdelöshet (är det ens ett ord? inte ens det vet jag!) och har total skrivkramp på alla andra ställen, så strunt samma.
Vadan denna ångest, undrar ni (som inte finns, för ingen läser här längre) säkert? Jo förstår ni. Det stavas PMS, såklart, eller just den här månaden tror jag att det är ren och skär PMDS vi snackar. Gick in i dimman i lördags, alltså det är så märkligt när det händer. Man vaknar och så är det som att en mörkläggningsgardin dragits ned över hela världen. Det ligger som ett lager mellan mig och världen utanför och det GÅR inte connecta med den längre, går inte att tycka något är kul, går inte att känna engagemang inför något, alla tankar som existerar i huvudet dras åt det negativa hållet, sjukdom och död och katastrofer och hur ska det gå med allt?
Allra mest negativt tänker jag då om mig själv. Vilket var lite dåligt time:at, kan tyckas, för det var min födelsedagshelg. 42 goda år fyllde jag och hela min familj var så OTROLIGT gulliga med mig. Tom gjorde exakt allt som stod i hans makt för att jag skulle ha en bra helg och jag försökte mitt allra bästa att se på livet från den ljusa sidan, men det ville sig inte riktigt. Det slutade med att det enda jag kom på som skulle göra mig pyttelite glad, kanske, var att gå till biblioteket. Ensam, utan någon av de andra i familjen. Sagt och gjort. Hej då, alla. Nu går tråkigaste människan i världen och sätter sig på ett bibliotek och stirrar med deprimerad blick utmed raderna av böcker, skrivna av andra som, till skillnad från den tråkigaste i världen, säkert är värda något.
I lördags satt jag på biblioteket i två timmar och bara bläddrade i böcker. Det var inte så att jag satt och grät, för så mycket engagemang orkar jag sällan uppbåda inför något när PMS:en drabbar mig på just det här sättet, utan jag satt mest och tittade i andras böcker. Tänkte på vad duktiga alla är! Så produktiva, och snabba, och gud vad många böcker den eller den har fått ur sig. Och vilka vackra formuleringar, sedan! Och hur kommer man förresten på berättelserna man ska skriva, hur GÖR FOLK? Nej usch, gick jag hem och tänkte. Det här är nog inget för mig. Jag är alldeles för fantasilös, talanglös, lat, likgiltig, har för fattigt inre liv, för dålig fantasi, för att jobba som författare. Det här är för andra men inte för mig.
Sedan gick jag alltså hem. Och lade mig i Ivans rum och läste lite till. Män kan inte våldtas, av underbara Märta Tikkanen. Utanför dörren hörde jag hur familjen tassade omkring, jag förstod att de städade, och klockan fyra ringde Toms fina mamma på dörren. Då skulle jag bli firad. Älskade, fina familj, som de hade kämpat. Jag fick smaka rysk kaviar för första gången i livet, och fick så fina teckningar från barnen, och Livia hade gjort en slags träfigur i slöjden, och Tom gav mig presentkort på Monki för jag har gått och klagat på hur förbannad jag blir varje gång jag försöker sätta på mig ett par jeans från i våras för jag kommer inte in i dem längre. Vi åt så god mat, och drack champagne, och jag tog en paus från min ömkliga livskris och självförakt under resten av kvällen. SOM jag älskar dem. Och SOM jag längtar till att vakna upp om några dagar och kanske ha blivit av med den där hinnan mellan mig och världen som gör att jag känner mig så apart från allt och alla andra.
Ja men nu var det kanske inte min födelsedag eller PMS jag tänkte titta in här och skriva om, även om det nu blev så. Jag tänkte bara se om det fortfarande fungerar att skriva i den gamla trygga jag-form som bloggen är, den helt utan krav på prestation, och det gjorde det. 2020 har hittills varit ett tungt år, tycker jag (och antagligen halva världens befolkning med mig). Jag ägnade våren åt att ha panik över Corona och över ett av barnen som var så sjuk, nästan hela tiden, och inte mycket fick jag gjort i mina egna skrivprojekt. Jag kan inte skriva när jag oroar mig, inte när jag vabbar heller. Och när jag inte skriver blir jag arg på mig själv som “slösar bort värdefull tid”.
Men nu är ett manus på läsning igen. Och den här gången tror jag att det är sista gången innan det går över från förläggare till redaktör, och det är ju något att glädjas över? Att det går framåt, menar jag. Just nu har jag svårt att göra annat än att slå på mig själv som tagit så lång tid på mig, dessutom har jag jobbat med samma manus i mer än två år och är så VANSINNIGT trött på det, minns inte ens varför jag en gång började skriva det, men alltså… Det kommer att passera. Tror jag. Den känslan hänger ihop med hormonnivåer och prestationsångest och allmänt självtvivel. Kanske inte nödvändigtvis 100% av sanningen.
Ivan har börjat skolan den här hösten. Nu har jag två skolbarn som jag väcker klockan 07:10 i stället för att sova med dagisbarnet till 08:30. Allt med skolan blev som jag hade tänkt mig: mycket mindre nära kontakt med pedagogerna, mindre insyn, man får kämpa mer för att få veta precis vad som händer om dagarna och hur de har det. Men det har gått bra, tycker jag. Min försiktiga pojke börjar bli stor. Nu vill han självmant gå hem till en klasskompis efter skolan och inte komma hem till oss förrän klockan halv åtta på kvällen. Så var det igår. Jag saknade honom hela eftermiddagen. Jag har också blivit en kungfu-mamma, en som följer med Livia till en träningslokal en till två gånger i veckan, och lagt ned min egen ridning. Det ville sig inte ekonomiskt, dessutom fick jag avstå så otroligt många gånger i våras pga sjuka barn. Det fick bli en paus, igen. Nu vet jag inte vad jag borde börja träna. Promenera kanske räcker.
Detta får bli dagens märkliga harang. Ska fortsätta läsa i Märta Tikkanens Rödluvan nu. Tycker det var extremt orättvist att den blev så kritiserad och missförstådd i Finland som den blev vid utgivning. Jag älskar Tikkanen, och Sunström. De är mina två tryggaste tanter att trösta mig hos när allt känns piss.
Vi hörs en dag senare, till exempel till helgen, för då kommer det bli andra bullar i synapserna kan jag lova. Vet iofs inte vad synapser är, men något med hjärnan, visst? Hjärnan kommer bli starkare framåt lördag, enligt mensappens statistik. Adjö tills vidare.
… och jag skulle vilja sammanfatta hur det känns och har känts att älska någon så vansinnigt intensivt i lika många år, men det låter sig inte riktigt göras. Så vi nöjer oss med ett stort grattis till Ivan på dagen. Min stora fina lilla älskade person!
Nybliven sexåring i ny Minecraft-tröja. Han var okej med denna bild, för övrigt.
För övrigt har vi varit friska en hel vecka ny, YEAH! Detta har inneburit att jag har fått jobba igen. Vilket i sin tur har inneburit att jag har lämnat in mitt manus för läsning och därmed kan pausa från det i några veckor. Vilket i sin tur innebar att jag plockade fram det manus jag lade ifrån mig i augusti förra året för att det var så jävla dåligt, tyckte jag då. Men så tyckte jag inte det när jag öppnade det nu? Inte allt i alla fall. Så nu skriver jag på det i stället. Tänk om det blir så att jag har två nästan klara manus färdiga samtidigt senare i vår? I så fall kanske två år inte var så jättelångsamt ändå? Alltså jag fattar att det är dumt av mig att hela tiden tänka att jag skriver så sakta och är så dålig, men det liksom bara blir så? För jag vet vilka som kom ut samma år som jag (2018, mars) och jag ser att många av dem redan är på väg ut med sina nästkommande. Och här sitter jag med manus som är långt ifrån klara. Då känns det som att jag är långsam och dålig. Och det kan väl i och för sig få vara bra så, men ja ni vet. Färdiga manus betyder ju förhoppningsvis förskott. Och möjlighet att fortsätta skriva fler manus. Så det vore ju ändå RÄTT SÅ bra om jag blev klar någon gång. Det är bara det här med sluten. Jag har så himla svårt att skriva slut.
On a different note så åker vi till en hästgård i morgon. Jättelångt ned i landet ska vi åka, förbi Jönköping och svänga av mot Borås. Det lät som en toppenidé när vi bestämde det i början av januari, att ta bilen efter skola/förskola och “bränna ned på några timmar”. Först nu har jag kollat GPS:en. Det handlar om närmare sex timmars resväg (om vi stannar och äter middag, vilket kanske är en bra idé då vi åker halv tre och inte är framme förrän efter nio). Och bara jag som har körkort. Och barnen som börjar tjata ungefär i höjd med Kungens kurva. Är vi framme snart? Jag är kissnödig! Jag mår illa! Kan vi få internet? Osv. Men äsch! Har ju en sexåring och en sjuåring nu. Kanske har något hänt i och med födelsedagen som gör att det kommer gå svinbra den här gången? Hoppas.
Förra veckan, ungefär den fjärde dagen av Ivans influensa, (då jag för övrigt i princip inte hade sovit något alls på lika många nätter, hade puffiga ögon och extremt dimmiga tankar) åkte jag till Perfect Day Media och spelade in ett poddavsnitt med underbara personen Emilie Ebbiskatt Roslund. Okej, nu visste jag uppenbarligen inte hur jag skulle skriva hennes namn så jag valde i princip alla kombinationer jag kom på. I alla fall. Singelrådet heter podden och här är mitt avsnitt. Lyssnade igenom det igår och mindes ärligt talat inte så mycket av samtalet men blev lättad när jag hörde det, för det blev fint, tror jag, förutom att jag säger “liksom” ungefär tiotusen gånger och att jag avbröt Ebbis på ett ställe där jag absolut tycker att det var hennes tur att prata. Nåväl! Lyssna, den som vill.
… är att ingen blir så värst imponerad eller ens sugen på att veta mer om exakt hur asjobbigt det är för just ens egen unge när den har fått influensa. Alla föräldrar bara: välkommen till klubben gomman, det händer oss alla. Och själv känner man mer: ja det kanske händer er också men det är så SJUKT mycket värre för oss! Hallå 40 grader! I snart två dygn! Orkar nästan inte vara vaken! Och själv går jag med oro och ömmande hjärta och trugar i vätska och vätskeersättning och tycker så hemskt SYND om barnet att det nästan också är JÄTTESYND om mig? Ja, sånt är lite jobbigt tycker jag. Det och att det är jobbigt med själva mördarinfluensan som river i Ivans kropp just nu dårå. Stackars oss. Klockan är halv tolv och jag kan inte sova för jag ligger och lyssnar på honom. Vad snabbt han andas, tänker jag med pickande hjärta. Hjälp vad säger han är det FARLIGT, tänker jag när han yrar. Vänta räckte den där vätskeersättningen borde han ha fått mer, ska jag försöka väcka honom nu, tänker jag också. Och: är täcket för varmt, har febern stigit ännu mer, hjälp hjälp hjääääälp.
Har som tur är aldrig (mig veterligen) påstått att jag är en chill förälder. Det är jag sannerligen ICKE. I morgon ska jag, om Ivan är okej och jag inte har panik att lämna honom i två timmar mitt på dagen, i alla fall spela in en podd! Älskar att spela in poddar! Tycker alltid det blir så mysiga samtal och så fina nya möten. I morgon är det Singelrådet och för några månader sedan var det Medberoendepodden. Ja det är väl ungefär de jag varit med i, haha, så det kanske lät lite mer än vad det är när jag sa ”tycker alltid det är så mysigt”. Jo förresten! Saker som skaver på Storytel var jag också med i. Mys, mys, mys.
Nu vrider sig Ivan i sängen och kvider hör bredvid. Måste genast rusa dit. Hej.
Recent Comments