Tuffa tider. Efter en helg med en Ivan som protesterat så fort jag rört mig mer än två decimeter ifrån honom och som dessutom varit extra trött, känslig, ledsen och ilsken precis hela helgen, kände jag mer än under första inskolningsveckan (vilket man inte trodde var möjligt men jorå) att neeeeeeeej det här är så jobbigt, det går inte, det kan inte vara bra. Arton månader av att bygga upp hans tillit och förtroende och så swoosh, en vecka och det är borta. Det har gråtits tårar bakom solglasögon både här och där i helgen, och jag har försökt rådgöra med både psykologer (jag känner) och pedagoger (jag känner) kring hur jag ska förhålla mig. Det är nämligen inte bara det här med inskolningen. Det finns ju ett ytterst dåligt timat element av en resa jag planerat i sju månader och ett bröllop i USA jag tänkt att närvara vid, medan Ivan är hemma med mormor. Jag vet helt ärligt inte om jag kommer komma iväg. Det är så svårt. Dagens lämning var katastrof igen, tyckte alltså jag. Pedagogerna tyckte inte det, och det vet jag med anledning av att jag krävde ett enskilt möte med hon som är ansvarig för Ivans avdelning vid hämtning idag, men jag kommer till det snart.
Innan detta möte hade jag också ett långt telefonsamtal med vår psykolog, hon som vi träffat sedan Ivan var tre eller fyra månader. Jag dryftade där hur otroligt jobbigt jag tycker det känns med förskolan och att jag inte vet om det är jag som upplever det extra mycket med tanke på vår situation, att jag inte har en medförälder att bolla med och att jag och Ivan ju varit varandras “allt” i hela hans liv, eller om det här är vanliga känslor hos föräldrar och barn (vissa) under inskolning. Vi har pratat om den här resan länge och hon har menat att men tanke på Ivans och mormors starka anknytning och trygga band sedan han var spädbarn, så kommer det att gå bra. Ivan kommer att sakna mig javisst, men ha det tryggt med sin mormor som bor hos oss i stan och håller våra rutiner och ger honom massor av kärlek och närhet och pratar om att mamma flyger flygplan men kommer snart hem igen. Detta har vi liksom gått igenom och planerat grundligt, och det kändes helt okej. Tills inskolningen började, och hur allt känns efter den. Nu vet jag inte längre. Allt inuti mig säger att neeeeeej, det går inte, jag kan inte åka, det får vara värt tio tusen och att jag sviker en kompis (som jag tjatat med på resan enbart som sällskap till mig över helgen) för Ivan är viktigast, alltid viktigast. Men samma sekund som jag tänkt den tanken klart skriker något annat i mig neeeej, det här var ju MIN grej, MIN enda grej på hela året som JAG skulle få göra för MIN skull, jag MÅSTE få komma bort en liten liten stund, bara en enda gång, jag drunknar i det här annars. Ja, ni hör ju. Dubbla känslor upphöjt till miljoner.
I alla fall. Psykologen lugnade mig och sade att JA, det här är skitjobbigt för Ivan och kanske ännu mer för mig, men NEJ, inget i hans reaktioner betyder att han är ett extra otryggt barn och JO, han kommer klara att vara utan mig över helgen OCH fortsätta på förskolan (med kortade dagar, han är där 2-3 timmar i stället för heldagar när mormor är här) och fortsätta att knyta an till pedagogerna där, som han redan börjat knyta band till. Hon sade att jag skulle komma ihåg det där med en gråskala, att allt inte är svart eller vitt, att det inte är antingen eller med relationer mellan sig själv och sitt barn. Det är inte “perfekt” eller “värdelöst” och en relation kan utsättas för påfrestningar. Hon sade att hon kunde lova mig, jo jag tvingade henne att säga det och hon gjorde det, att vad jag än förstör genom att åka kommer vi att kunna laga när jag kommer hem för att vi har en trygg anknytning i grunden och Ivan är ett tryggt barn. Hon sade att jag skulle vara glad att Ivan i början väljer ut en vuxen som han sitter i knät med hela dagarna, att det är den basen han behöver först och att när han lärt sig att hon finns där kommer han att börja experimentera och leka, men att jag ska se det som något fint han gör för sig själv. Han väljer en vuxen och han gör henne till sin, det är bra och inte dåligt. Jag grät med henne i luren och hon var, som vanligt, helt underbar med mig. Sedan gick jag till förskolan och satte mig i ett enskilt samtal med den pedagog som dels är ansvarig för Ivans avdelning och dels är den som Ivan knutit an till och som har hand om honom om dagarna. Jag bad henne berätta helt ärligt för mig hur hon tycker att det går med Ivan och om han klarar sig fint i hennes mening. Hon menade att han har det bra, han tyr sig till henne och blir ledsen om hon går iväg, men att de här första veckorna går ut på att lära honom och de andra barnen att de är trygga hos personalen. De finns där för honom, menade hon, och vi tar det i barnens takt. Han sover med henne på vilorna och när han känner sig för nyfiken för att sitta stilla hos henne drar han iväg på små upptäcktsfärder. Hon sade att hans nyfikenhet var så stor och att det vore bra för honom att fortsätta komma in även när jag är borta, om så bara för ett par timmar.
Så då bestämde vi det. Just nu är planen att jag åker. Jag har ont i hela magen av tanken och vet inte om jag kommer klara av det, men vi håller oss till den planen i alla fall. Tills vidare. Har gjort en bok till Ivan med hans (levande) familjemedlemmar som han kan sitta och peka i och titta på när jag är borta.
Recent Comments