Ett år gick det. Senast skrev jag om 40-årskris, ser jag. Idag tänkte jag skriva om min nya roman, som kommer ut på Albert Bonniers förlag i mars nästa år. Den heter Allt blir bra och såhär beskrivs den av förlaget:

“Allt blir bra är en svidande vidräkning av äktenskapets och könsrollernas begränsningar – och en rannsakan av bilden av den goda modern. Det är en berättelse om hur svårt det är att bryta sig loss från omgivningens krav, men också om kärlek, på gott och ont, mellan vuxna och mellan barn och förälder.”

Lockande, visst? Eller alltså, jag är så blind för allt som har med den här berättelsen att göra att jag inte ens vet om det låter lockande eller gäsp, ni får avgöra tänker jag. Oavsett vad så blev det en roman till slut, det där jag började pilla med lite försiktigt samtidigt som Låt oss hoppas på det bästa kom ut i Sverige 2018. Jag minns att jag firade min 40-årsdag (på tal om 40-årskris) på Bokmässan i Göteborg och skulle ta en drink med min (fantastiska) agent (Astri). Själv var jag på plats för att göra cirka 12 framträdanden under lika många timmar i stan och framåt kvällskvisten var jag både trött och liksom överväldigad, så jag började lite oöverlagt snacka om vad jag tänkte att jag skulle skriva härnäst. Ungefär såhär tror jag det lät då:

“Jo men jag är liksom sugen att, jag vet inte, men liksom… utforska kärnfamiljen och nedärvda trauman, om du fattar? Liksom jag tänker på en familj, va, och i denna familj kanske det lever fyra fem personer som alla har en helt egen bild av hur den där familjen funkar. Alla går med sina issues och trauman och skulle man be var och en berätta om hur det funkar och vad problemen är, och kanske vems fel det var att det blev så, så får man lika många svar som människor som berättar? Ja men jag funderar på att försöka skriva om en familj, men att låta flera komma till tals, tänk typ olika sammanflätade berättelser där både föräldrarna och barnen kommer till tals? Och så vill jag skriva om en problematisk mamma-dotter-relation också. Tror du det kan bli nåt?”

Ja, ungefär så. Med två glas bubbel innanför västen, ska tilläggas. Nåväl, det var så det började men det var då rakt inte så det slutade. Allt blir bra (vars titel för övrigt varit med hela vägen och alltså tillkom INNAN Jonas Sjöstedts biografi “Allt kommer att bli bra” var på gång) har vandrat genom en rad skärseldar och dessutom legat i en byrålåda under nästan ett år, då jag tappade tron på hela grejen och började skriva på en annan grej. Men sen kom den fram igen. Och snart kommer den ut. Idag är Allt blir bra en berättelse om en familj, absolut, men den fokuserar nu bara på de två vuxna. De heter Mary och John och blev tillsammans någon gång under slutet av sjuttiotalet. Allt var ganska fint, sådär som det oftast är ganska fint i början, och friktionsfritt, ända tills barnen kom. För det visade sig att Mary inte riktigt… älskar modersrollen. Eller kärnfamiljslivet. Helt och hållet, i alla fall. Hon tycker att hon har lite mer LIV kvar i sig än att sätta sig i en skokartongsformad villa utanför Sollentuna och bara prata om överdragsbrallor och sportlovsplaner med sin partner, so shoot her. Här börjar boken, när Mary har skickat familjen ensamma till fjällen på sportlovet, och sedan följer läsaren dessa tu under nästan tio år. Det blir skilsmässa, så mycket kan jag ändå säga, för det händer typ första sidorna, men skilsmässan blir inte riktigt sådär fin och vänskapligt modern som åtminstone Mary hade hoppats. Och så blir det lite annat som kanske inte prick blir jättebra, så mycket kan jag väl också säga. Jag har valt att göra modern i familjen till den mindre perfekta av en anledning och jag tror att det är i Marys berättelse jag har haft både störst utmaningar och funnit mig själv som mest både kritisk och ömsint. Får en mamma göra såhär? Får en mamma göra såhär och fortfarande hoppas bli älskad av sina barn? Av någon annan? Varför är det så svårt med allt?

Ja. Hmm. Det är några famlande ord om Allt blir bra. Den kommer inte förrän i slutet av mars och tur är väl det, för den är inte färdigredigerad ännu och jag har verkligen inte lärt mig att prata om den, hehe. Men såhär kommer omslaget se ut och jag hoppas att ni kommer vilja läsa.