Hallå, ni lyssnade väl på Annika Norlins sommarprat häromdagen? Det som handlade om PMS och PMDS? Det var så himla intressant. Jag visste mycket av det hon berättade om redan, såklart, eftersom jag för ungefär fyra år sedan fick diagnosen (är det en diagnos ens?) PMDS av min dåvarande läkare och sedan dess under de allra jävligaste PMS-dagarna tar medicin för det hela (och är lyckligt lottad eftersom det funkar mycket snabbverkande och bra för mig, den turen har inte alla), men jag Ä-HÄ-HÄÄÄÄÄLSKADE hennes program ändå. Hon är så smart och rolig och vettig och bra, den kvinnan. Här är länk, latmaskar.
Och av ovan nämnda orsak, alltså inte sommarpratet utan PMS (obehandlad, en är väl lite Luthersk och tycker att en *kämpar på bra* trots rådande hormon-mayhem i hela skallen, det är bara när det typ brister på alla fronter och jag håller på att göra slut / säga upp mig som jag tar de där små pillren pga är oerhört smart, inte, men vidare till saken), har jag idag och igår grinat till en hel del större och mindre saker. Sådär som man gör. En del grejer av för privat karaktär för dig, lilla bloggobert, men andra helt vanliga som idag, när vi var hos Ivans farmor och farfar och vi satt i godan ro och åt glass med hallon och pannkakor (vissa skulle kalla det “pannkakor med glass och hallon” men viktigast först, okej?) och Ivans farfar typ “berömde” mig för att jag var en så kärleksfull och närvarande mamma till Ivan. Han sa det liksom inte högtidligt utan mer “jag vet att vi sagt det här förut men det tål att sägas några gånger igen så det sjunker in, men vi är så himla glada för att du är som du är med Ivan, att du alltid sätter honom i första rummet och aldrig ger upp trots att vi vet att du kämpar ensam och är undersövd och ibland alldeles ostimulerad, vi ser vad det gör med Ivan och han är en sådan fantastisk trygg och framåt liten kille, och vi är så glada för det”. Ungefär så, sade han, och farmor stämde in. Själv började jag fulgråta. I blame it all on PMS, för i nästa sekund var jag helt som vanligt och vi pratade om typ helikoptrar eller något annat helt oväsentligt. Typisk PMS-bergochdalbana alltså. Intressant förresten, i Annikas prat, det där om hur alla människor har en alldeles unik mix av hormonbalans och alla därmed reagerar precis på sitt egna sätt på till exempel tillskott av hormoner som i P-piller. Eller för den delen graviditeter. Jag älskade ju att vara gravid, alltså jag tror inte jag grät en enda tår de sista sju månaderna. Östrogenet måste ha flödat i mig på ett sätt det aldrig annars gör för INGET kunde rubba mitt lugn. Min kille var helt amazed och önskade att jag alltid kunde må sådär. Det kunde jag tyvärr inte för så fort Ivan var ute och östrogenet sjönk igen var jag samma gamla vanliga hispiga hormonpendel igen. Joråsåatteh. Har ingen aning om vart jag ville komma med det här.
Jo, det handlade lite om humörsvängningar ja. Idag tror jag faktiskt att Ivan hade sin bästa dag i livet so far. Den inleddes med ett bad i Söderbysjön i Nackareservatet och han var otroligt modig där han gled runt naken och doppade sig till höften i det ljumma vattnet. Sedan sov han som en klubbad säl medan jag själv vandrade runt i Nackareservatet och letade skugga. Kissade i skogen gjorde jag också, fick feeling (och behov). När jag vandrat och svettats i nästan två timmar i mina flipflops (varför blir inte mina ben trötta av att gå flera mil i flipflops? de HATAR att gå flera mil i tex Converse eller tygskor med platt sula. detta är ett mysterium) väckte jag honom och tog bussen från Gullmarsplan till Gudö, där farmor och farfar alltså bor. Därute fortsatte paradisdagen med ungefär allt som Ivan värderar allra högst i denna värld just nu. Närmligen glass, traktor, lastbil helikopter.
Recent Comments