Misärens land.

Snabb uppdatering dårå: Ivan är till slut, efter typ tre dygn av intensiv sjuka (och tre dygn av feber innan den bröt ut) bättre. Igår behöll han ingen mat och jag var på väg in till barnakuten en andra vända, men så kom kvällen och ett strålande humör och god aptit och mycket lugnare i blöjorna (skojar tyvärr ej om detta: bytte 15 blöjor på 1,5 timme igår, sprang som ett jagat djur efter honom med blöjor, inotyol och vätskeersättning som skulle i var femte minut, började själv känna mig mer och mer sänkt m, grät desperat i luren med både vårdguiden, familj och vänner, “hjälp jag går under” typ). Frida kom och hjälpte mig med Ivan och i takt med att jag själv sjuknade in så tillfrisknade han. De sjöng och spelade och lekte och han var på stålande humör hela kvällen. Själv fick jag feber och frossa och orkade absolut ingenting alls. Grät och bad Frida om ursäkt för att jag utsatte henne för det här, hon sade att det är okej, att i ens värsta stunder i livet ska en inte vara ensam. Jag sov i gästrummet (med feber och konstiga drömmar och kortare avbrott för hantering av ett litet utbrott av mardröm/nattskräck) i natt och Frida sov med Ivan. Hon, stackarn, vaknade i ren chock över hur “stökigt han sover”. Hon bara “såhär många gånger ska man inte behöva bli väckt om natten, det kan aldrig vara bra”. Nä jag vet. Men vad göra. I alla fall. Jag fick tillbaka lite energi och nu pågår tvätt av alla textiler här hemma, vi packar alla tavlor, Ivan sover på balkongen, jag är lite piggare, snart kommer Erika och löser av Frida, och sedan kommer Lina ikväll. Jag får hjälp genom det här, verkligen, men det var så läskigt igår att känna paniken inför att jag själv höll på att insjukna samtidigt som Ivan krävde något slags intensiv hemmavård. Usch. Jaja.