Hallå har jag någon läsare som har haft en 40-årskris? Eller är det så att halva världen går runt och känner sig nedstämda och jagsvaga såhär i Coronatider? Anledningen att jag frågar är för att jag tycker att jag går och brottas med en ny typ av dilemman dessa dagar, frågor som handlar mycket om vem jag ÄR (alltså innerst inne, vem är jag, vad vill jag, vad vill jag göra, var slutar och börjar jag och när tar omvärlden vid) och att jag inte riktigt känner igen känslan av att vara så vilsen inom just detta. Det hela LUKTAR ålderskris, typ att medelåldern är på väg (alternativt är redan här) med stormsteg, i mina ögon?

Har pratat mycket om detta i terapi lately: jag är så himla van vid att relatera till mig själv i relation till andra människor att jag knappt vet hur man låter bli. När Aksel dog och jag blev ensam med Ivan var han exakt allt för mig, i flera år, vilken förälder jag kunde vara till honom. Det fanns inga gränser för hur mycket hela min existens cirkulerade runt honom, han var på många sätt hela anledningen för mig att gå upp ur sängen på morgnarna. Sedan blev jag kär och med denna kärlek följde en på många sätt stormig relation som tog mycket av mitt fokus att figure out under första året. Två personer med varsitt trauma i bagaget som både var nyförälskade och hade en iver att få “laga det som var trasigt”, om ni fattar? Det gick fort och det blev kaos och sedan, efter ett år ungefär, blev det ganska stilla och vi satt där i soffan och bara: klarade vi det? Tog vi oss ut på andra sidan och är fortfarande tillsammans? Ja men tydligen. För det blev allt mer harmoniskt. Då kom fasen: bygga bonusfamilj. Hur älskar man ett barn som man inte är biologisk förälder till lika mycket som sitt eget? Hur hanterar man deras svartsjuka, osäkerhet, oro, osv. Hur sammanfogar man två föräldrars syn på uppfostran och regler och hur har barnen det i allt det här? Vad kan vi göra bättre för dem? Hur kan de få gå igenom den här förändringen på ett sätt som tillåter dem att växa som allra bäst? Ja, ni fattar.

Nu har det gått sex år sedan jag blev ensam förälder och fyra år sedan jag träffade Tom. Nu är vi, tror jag i alla fall, som väldigt många andra familjer. Det är simskolor och kungfu-träningar och skola och läxor och sommarlov och tjafs över frukostbordet och skratt och bråk och samtal och mys. Lite av varje. Och jag tror att det är för att allt är lugnare nu som jag har börjat brottas med frågorna om mig själv, vem jag är, var jag börjar och familjen slutar, vad jag VILL om man bortser från allt alla omkring mig vill och behöver. Och grejen är att jag inte riktigt vet detta. Vilket är läskigt. Jag vet till exempel inte vad jag skulle må allra bäst av om jag fick, säg, en helg utan att förhålla mig till någon annan. Vet inte om jag vill gå i skogen eller gå ut och festa, om jag vill resa eller stanna hemma, vet inte vad jag vill jobba med när jag är femtio, hur jag vill klä mig (jo i mjukisbyxor), vilken musik jag gillar, KNAPPT NÅGOT ALLS vet jag! Är inte det en 40-årskris så säg?

Måste googla på detta. Försöker minnas om jag hade en 30-årskris och jo, jag krisade rätt rejält där runt 28. Var konstant olycklig, och enormt rastlös, var olyckligt kär nästan alltid, drömde om att få lugna ned mig TILLSAMMANS med någon, men allt blev alltid fel med mina relationer så jag hängde med vänner, festade mycket, hade “coola” jobb, hade i och för sig väldigt kul, men hade alltid, alltid söndagsångest. För att något skavde. För att jag egentligen ville vara ihop med någon som gillade mig som jag var, tror jag. För att jag hade tröttnat på att festa, för att jag egentligen bara festade för att det var det enda jag kunde komma på att göra för att kanske, kanske, hitta den där som skulle gilla mig som jag var och som jag skulle få lugna ned mig tillsammans med. Det blev ju Aksel, tids nog. Så tacksam för honom och den tid vi delade. Fem och ett halvt år och oändligt många förändringar till det bättre i livet.

Men då står vi alltså här igen. Nyss fyllda 42 och det finns förhoppningsvis flera decennier kvar att göra något vettigt med. Vem ska jag vara? Vem är jag när jag inte är barnens mamma, min mans sambo, min mammas dotter, osv. Hur lär man känna sig själv, förutom genom terapi och ett evigt ältande? Är det en process som pågår, en som man inte kan skynda på? Det är okej att gå runt och inte riktigt veta, ett tag? Och, parentesfråga: går killar runt och undrar sådant här om sig själva? Eller är det en kvinnofälla det också?